Forskning

Tomas Hellén disputerade vid Åbo Akademi 1996 med avhandlingen “Shaking hands with the past: origins of the political right in Central Europe”. Avhandlingen gavs ut av Finska Vetenskaps-Societeten i serien Commentationes Scientiarum Socialium. Med stöd av medel från Konstsamfundet (detta projekt) och med Finska Vetenskaps-Societetens godkännande, har avhandlingen gjorts tillgänglig digitalt i Åbo Akademis publikationsarkiv. Mera 0m doktorsavhandlingen, PDF-länk och citeringsinformation hittar du på egna undersidor.

En kommentar till Tomas Helléns vetenskapliga skrifter ur dagens perspektiv

Tomas forskarkarriär blev kort, men han hann publicera några viktiga Europapolitiska texter som är ytterst läsvärda även idag. The Handbook of Political Change in Eastern Europe (1998), i vilken Tomas var medredaktör med Sten Berglund och Frank Aarebrot, blev en internationell framgång, till och med så att den ledde till två senare upplagor (2006 & 2013).  Boken (eller bokserien) har varit ett av de främsta referensopusen om Östeuropas demokratiutveckling efter Berlinmurens fall, efter annus mirabilis 1989. 

Det intellektuella ramverk som redaktörstrion utvecklade var ”enkelt och effektivt”: boken består av landskapitel med ett ihopknytande begrepp – cleavage – klyfta eller skiljelinje. Idén var alltså att analysera vilka skiljelinjer som uppstått i samband med demokratiseringsprocessen och hurdana historiska rötter de hade, samt hur allt detta påverkade uppkomsten av ett fungerande partisystem och människornas politiska engagemang under de nya omständigheterna. Det tragiska är att bara några dagar efter att bokens manuskript blivit färdigt avled Tomas utan att ha fått hålla den tunga boken i sina händer.

Ur dagens perspektiv är det dock kanske ännu intressantare att läsa Tomas doktorsavhandling Shaking Hands with the Past: Origins of the Political Right in Central Europe (1996). Boken är högaktuell med tanke på den utveckling vi sett i Ungern och Polen och till en mindre grad också i Slovakien och Tjeckien under de senaste åren – alltså i just de länder Tomas analyserar i sin jämförande studie. Han visar på ett övertygande sätt hur starka skiljelinjer det fanns i de här samhällena i början av 1990-talet; det realsocialistiska systemet hade inte lyckats bortröja alla historiska och klassamhälleliga olikheter. Och redan vid det skedet, alltså under de första åren efter systemförändringen, var det uppenbart att en viss benägenhet för högerradikalism eller antiliberalism existerade i de här samhällena, intressant nog särskilt bland ex-kommunister. 

Det som är särskilt viktigt i boken är att Tomas tänker i termer av kontinuitet, inte förändring. Kulturella attityder och mönster i samhället ändras långsamt, de är till en viss grad icke-sensitiva i förhållande till de institutionella lösningar och förändringar som uppstår på ytan. Därmed är Tomas av samma åsikt som sådana samtida välkända författare som Ralf Dahrendorf och Claus Offe som redan några år tidigare starkt betonat att den politisk-institutionella transformationen i Öst- och Centraleuropa kunde vara över på ett par månader, medan det ekonomiska uppbyggandet kunde ta flera år och den djupkulturella förändringen skulle komma att ta flera decennier. Vi har väl under de senaste åren sett att de här författarna hade en viss poäng.      

Hur reflekteras dessa synpunkter i dagens forskning? I en liten tidsskriftsmeta-analys som jag utförde om artiklarna i de viktigaste Östeuropaspecialiserade tidskrifterna (årgång 2018-19, ett år) blev det uppenbart att den utveckling som vi sett i de östeuropeiska länderna nu analyseras med en förhållandevis stark oro. I ungefär 40 procent av artiklarna var utgångspunkterna eller slutsatserna klart negativa i förhållande till demokratins utveckling, och det var praktiskt taget omöjligt att hitta en tolkning med en gedigen positiv inställning. 

Det är uppenbart att det som har skett i Polen och Ungern och vissa andra länder också, under det senaste decenniet inte bör negligeras – det är verkligen på många sätt oroväckande (fast t.ex. den ekonomiska utvecklingen har varit förhållandevis positiv i de här länderna). Men man kan ändå lätt få den uppfattningen att en del av de här kritiska forskarna inte har kunnat tänka i termer av kontinuitet och djupa kulturella klyftor. Därmed drar de också slutsatser utifrån sina egna samhällen och värden. Metodologisk nationalism kallas väl detta i yrkesjargong. Den skulle dagens forskning kanske bättre undvika om man hade bekantat sig med Tomas fina bok.

Det finns också en annan underskattade dimension i dagens forskning om demokratin i (östra) Europa: frihet har förblivit ett centralt värde, men människorna tolkar sin personliga och politiska frihet på väldigt många olika sätt. Forskarna och debattörerna borde vara mera medvetna och lyhörda i förhållande till denna mångfald i sina analyser; helhetsbilden av det som har hänt med europeiska demokratiuppfattningar under de senaste åren skulle därmed kanske bli mera nyanserad. Tomas skulle säkerligen ha uppskattat det här argumentet.

Henri Vogt

23.2.2021

Henri Vogt är sedan 2010 professor i internationell politik vid Turun yliopisto. Han var på plats vid Tomas Helléns doktorsdisputation 7.6.1996 och han skrev tillsammans med Mikko Lagerspetz kapitlet om Estland i The Handbook of Political Change in Eastern Europe (1998).