Det lagstadgade pensionssystemet fungerar inte längre tillfredsställande eller trovärdigt. Ett gott tecken om något på det är det ökande intresset för frivilligt pensionssparande. Om Finland följer Sverige i spåren blir det helt enkelt nödvändigt att teckna en tilläggspension för att kunna hoppas på en anständig levnadsstandard på äldre dar.
Det är en rad faktorer som bidrar till att pensionsutsikterna är dåliga. Dels de demografiska: årsklasserna minskar och livslängden ökar, samtidigt som den faktiska pensionsåldern har fallit till 59 år.
Lågkonjunkturen och arbetslösheten har vidare gjort att pensionsutbetalningarna ökat snabbare än premieintäkterna, trots att det är nu som de stora årsklasserna borde fylla på fonderna. Dessutom skapades reglerna för placeringen av de lagstadgade pensionsförsäkringsmedlen, APL, under regleringsekonomins tid och är inte tillräckligt marknadsanpassade.
Nu ökar dessutom kraven på att pensionsförsäkringsbolagen, som förvaltar 80 procent av APL-medlen, skall få rätt att öka sina placeringar i börsaktier.
Pensions-Varmas VD Paavo Pitkänen var ute i saken redan i våras, och nu har han fått stöd av industri– och arbetsgivarförbundets ordförande, Metras VD Georg Ehrnrooth, och av finansministeriets statssekreterare Raimo Sailas.
I dag får bolagen bara lägga en del av sitt lilla solvenskapital i aktier, och av de omkring hundra miljarder de förvaltar är nu bara 6,4 miljarder placerade på börsen. Pensionsstiftelserna och -fonderna har friare händer, men de står för bara en femtedel av APL-sparandet.
Av Helsingforsbörsens värde på 190 miljarder mk svarar pensionspengarna för bara tio miljarder.
Det är illa. Börsen må svänga upp och ner, men historiskt sett har aktier gett den klart bästa realavkastningen på investerat kapital, inte bara i Finland utan världen runt. Pensionssparandet är exakt den form av mycket långsiktiga placeringar som lämpar sig för börsen.
Salas och Ehrnrooth kommer dessutom med ett tilläggsargument: pensionssparandet behövs för att trygga det inhemska ägandet av Finlands storföretag.
Omsvängningen är högintressant. APL-systemet kom ju till som en politisk kompromiss: vänstern lyckades skapa en lagstadgad och statsreglerad pensionstrygghet, medan högern såg till att medlen förvaltas av kvasi-privata institutioner.
De borgerliga och näringslivet fruktade dessutom att pensionsmedlen skulle användas till en smygsocialisering och därför sattes mycket hårda restriktioner för APL-medlens investering i företagens eget kapital. I stället fick företagen rätt att återlåna sina APL-premier.
Återlåningen visade sig mycket förmånlig, ända tills avregleringen av finansmarknaderna. Omläggningen av skattesystemet och de friare kapitalmarknaderna har emellertid lett till att återlånen tappat sin attraktionskraft. Ett av APL-bolagens stora problem nu är att efterfrågan på dem är så dålig. Bara statens till synes omättliga lånebehov har räddat dem ur knipan.
Ändå finns det frågetecken. APL-bolagen har ju själva inga tydliga ägare, utan är tvärtom inflätade i näringslivets maktstrukturer – Metra-VD:n Georg Ehrnrooth är t.ex. ordförande i Pensions-Varmas styrelse.
Finländska börsbolag behöver givetvis stabila, långsiktiga, inhemska ägare. Pensionsbolagen lämpar sig väl, men dessa bör ha ett enda intresse, att maximera den långsiktiga avkastningen – inte att cementera olika sfärer.
Pensionsbolagens, -fondernas och stiftelsernas avkastningskrav slås fast i förhandlingar med social– och hälsovårdsministeriet. Det ligger nu på 6,5 procent, vilket bolagen tycker är för mycket. Men om avkastningskravet sänks måste premierna å andra sidan höjas, vilket vore obehagligt för regeringen.
Den administrativt fastställda kalkylräntan har dessutom en pervers effekt: pensionsbolagen är inte särskilt intresserade av att maximera avkastningen, eftersom allt över 6,5 procent skall ges tillbaka till pensionstagarna i form av återbäringar.
Ett sätt att öppna knuten är att marknadsanpassa APL-systemet mer, och framför allt ge pensionstagarna ökat inflytande över sparformerna – om de så önskar. Det brittiska systemet, där pensionsnivån kan avgöras av börskurserna den dag man lämnar arbetslivet, är kanske inte rimlig. Men å andra sidan tryggar systemet brittiskt ägande av näringslivet: två tredjedelar av pensionerna fonderas i börsaktier.
I dagens läge är den framtida pensionsnivån visserligen tryggad – men bara av statens allt mer ihåliga löfte. Och den som inte tror på utfästelsen har ingen möjlighet att själv ta kontrollen över boägget för äldre dar. Principen borde ändå vara att vuxna människor har rätt att bestämma i hurudana former deras pensionssparande fonderas: pensionen är ju den största investering medel-Svensson gör vid sidan av bostaden.
Men framför allt kan en decentralisering av beslutsfattandet i pensionssparandet bidra till en ”folkkapitalism”, där arbetstagarnas insikter om de allmänekonomiska mekanismerna och förståelsen för företagandets villkor ökar.