Pol.dr Tomas Hellén, redaktör och ledarskribent vid Hufvudstadsbladet, avled i en plötslig sjukdomsattack i sitt hem i Helsingfors natten mellan den 25 och 26 mars 1998. Finland, Norden och Europa förlorade därmed en ung man, som inom loppet av de tio år av yrkesverksamhet som blev honom förunnade gjorde en lovande och klart uppåtgående karriär inom två visserligen relaterade men dock väsensskilda verksamheter: journalistik respektive statsvetenskaplig forskning
Tomas Hellén var, när han i förtid rycktes bort, prisbelönt ledarskribent vid Hufvudstadsbladet med återkommande anbud från konkurrerande tidningar i Finland och utomlands som han dock avvisade bl.a. med motiveringen att han såg det som en förmån att i Finland verka som journalist på sitt svenska modersmål. Han stod, när han gick bort, på randen av vad som kunde ha blivit en lovande internationell forskarkarriär. Hans 1996 framlagda doktorsavhandling i statskunskap om kontinuitet och förändring i det kommunistiska Östeuropa med den suggestiva titeln Shaking Hands with the Past hade av Åbo Akademis samhälls- och vårdvetenskapliga fakultet erhållit det i Finland sparsamt utdelade högsta vitsordet laudatur, och han kastade sig efter avhandlingsarbetet, parallellt med sin huvudsyssla vid Hbl, med liv och lust in i nya komparativa forskningsprojekt. De två sista månaderna av 1997 och de två första månaderna av 1998 kunde han tack vare ett generöst stipendium från Ella och Georg Ehrnrooths Stiftelse helt ägna åt forskning. En del av denna tid tillbringade han i Örebro för att tillsammans med mig och en gemensam kollega från Norge färdigställa de inledande och avslutande kapitlen av en samlingsvolym om den politiska utvecklingen i Östeuropa efter kommunismens sammanbrott och för att tillsammans med oss redigera de nio länderspecifika kapitlen i samma volym. Han hade, när han i månadsskiftet februari/mars 1998 återvände till Helsingfors, avslutat den kreativa delen av sitt arbete och med sedvanlig effektivitet skött de redaktionella uppgifter som fallit på hans lott. Boken – Political Handbook of Eastern Europe (Edward Elgar förlag, Aldershot) – kommer nu för hans vidkommande ut postumt i september 1998.
Tomas Hellén ägde med sin uppmärksammade och utmärkta doktorsavhandling, sina betydande insatser i nyss nämnda handbok och sin övriga vetenskapliga produktion de facto docentkompetens i statskunskap, men ville med en av ödmjukhet betingad försiktighet inte anhålla om att få sin sak prövad förrän efter nästa större arbete som han planerade.
Jag hade förmånen att vara Tomas Helléns handledare från magister- och licentiatavhandlingarna i Helsingfors i slutet av 1980-talet till doktorsavhandlingen i Vasa 1996, och jag stack i mina samtal med honom aldrig under stol med att jag för min del helst såg att han på heltid ägnade sig åt forskning. Jag är emellertid lång ifrån säker på att detta skulle ha blivit hans val. Jag är tvärtom ganska säker på att han, om tillfälle bjudits, också fortsättningsvis skulle ha satsat på någon form av växelverkan mellan journalistik och samhällsvetenskaplig forskningsverksamhet. Hans opponent Frank Aarebrot (Bergen) refererade också i sitt inledande anförande vid disputationstillfället till en nordisk, i varje fall en finländsk och rikssvensk, tradition av växelverkan mellan journalistik och just statskunskap och nämnde därvidlag namn såsom Herbert Tingsten, Jan-Magnus Jansson, Pertti Pesonen och nu senast Tomas Hellén.
Tomas Hellén (född 10.10.1964) led sedan länge av en svår sjukdom. Hur allvarlig den var, dolde han med stor framgång, för dem som stod honom nära, och kanske också för sig själv. Hans livsgärning påverkades i varje fall inte negativt av hans stundtals bräckliga hälsa. Hans livslust, energi och optimism var utan motstycke. Han hade för ett par år sedan i Johanna Korpia funnit kvinnan i sitt liv. Han gladdes åt nuet och planerade för framtiden. De båda rustade till bröllop den 18 april 1998 i närvaro av ett hundratal släktingar och vänner från när och fjärran. Glädjen förbyttes denna gång i sorg på ett långt mera dramatiskt sätt än vad som är brukligt i fredstid. Av bröllopet blev en värdig, ljus och fin begravnings gudstjänst i Gamla kyrkan i Helsingfors den 13 april 1998, förrättad av samme officiant som skulle ha vigt Tomas och Johanna fem dagar senare.
Spåren efter journalisten och statsvetaren Tomas Hellén kommer att finnas kvar en lång tid framöver. Hans insatser inom journalistik och statsvetenskap var betydande. Jag har av naturliga skäl främst dröjt vid statsvetaren Tomas Hellén, men det förtjänar att än en gång understryka att Tomas Hellén som politisk-ekonomisk redaktör och ledarskribent vid Hufvudstadsbladet skapat sig ett namn också utanför Finlands gränser. En påminnelse därom fick jag dagarna efter dödsbudet, då den politiske redaktören vid Nerikes Allehanda kontaktade mig. Han hade fått dödsbudet av Hufvudstadsbladet, som också berättade om vårt forskningssamarbete och ville närmare förhöra sig om det senare. Han var som alla andra bestört över Tomas Helléns plötsliga bortgång vid unga år och beklagade avslutningsvis att jag inte sammanfört dem båda. Tomas Helléns artiklar och ledare hade, sade han, varit ovärderliga för honom i hans försök att hålla sig ajour med finländsk politik. Ett urval av de senare kommer nu att postumt ges ut i bokform.
Tomas Hellén hade en stor vänkrets och påfallande många nära vänner. Hos dem av oss, som hade förmånen att höra till hans vänkrets, kommer minnet av vännen Tomas Hellén att leva vidare under resten av våra liv. Det är inte lätt att i några få ord beskriva privatmannen Tomas Hellén. Han var långt mera begåvad och beläst än det stora flertalet, men var helt befriad från den arrogans åt vilken intellektuella ibland hemfaller. Hans framtoning var snarast ödmjuk och försynt. Han rörde sig med lätthet över generationsklyftorna. Han kom in i mitt hem som min vän, men blev snart kär gäst och vän till hela familjen, inklusive våra båda barn, som han fick se växa upp till övre respektive nedre tonåren. De senare uppfattade honom som en kamrat, litet äldre, klokare och förståndigare än vad de själva var snarare än som representant för föräldragenerationen. Hans omtanke om vännernas väl och ve var lika stor som hans ovilja att belasta dem med sina personliga bekymmer, och han hade också i motgång förmåga att se sig själv och sin omgivning med en stor portion humor.
När jag tänker tillbaka på journalisten, statsvetaren och vännen Tomas Hellén, är det framför allt den senare jag saknar. Mitt i saknaden finns dock glädjen över att våra vägar korsades vid Helsingfors universitet i mitten av 1980-talet.
STEN BERGLUND