Det ter sig som mer än ett sammanträffande att regeringens krispaket för panka banker läggs fram bara några minuter efter det att riksdagen röstat för att söka medlemskap i EG. Hemma får det katastrofalt kostsamma räddningspaketet mindre uppmärksamhet, och utomlands kanske det kopplas ihop med EG-beslutet. Det är bra, om det ökar förtroendet bland de långivare som förväntas smörja den finländska ekonomins rostiga hjul med 50 mrd mk i år.
Bankpaketet är nödvändigt. Av alla sätt på vilket skattebetalarnas pengar kan användas är stödjandet av banksystemets stabilitet ett av de bästa. Banker måste vi i vilket fall som helst ha, och det är bättre och billigare att hjälpa dem innan de gått omkull än efter.
När bankerna gör stora förluster tär det på deras kapital, och sämre soliditet innebär att kreditgivningsförmågan minskar. När banksektorns soliditet faller under 8 procent – om inget görs sker det ännu i år – måste man minska kreditgivningen – d.v.s. massuppsäga lån och vägra ge nya krediter på några som helst villkor.
Soliditetskrisen matar sig själv: när en bank får lönsamhetsproblem måste man försämra räntevillkoren. Det jagar bort det bästa klientelet, och kvar blir problemkunderna och ständigt ökande kreditförluster. Den onda spiralen kan bara brytas av nya, friska pengar.
Krispaketet bygger på att utväxlingen verkar också åt andra hållet: med en miljard till i eget kapital kan en bank låna ut 12,5miljarder mer till sina kunder. Ändå kommer hjälpen nu sent, diffust, och alltför måttligt tilltagen. Många frågor återstår: hur skall t.ex. spar– och andelsbankerna, som inte är aktiebolag, få hjälp? Och med vilka pengar skall saneringen av Scab, 7 – 10mrd, betalas?
Genom att nödhjälpen ges i form av risklån kommer bankernas nuvarande ägare, som uppenbart brustit i sin kontroll, dessutom orimligt lätt undan.
Om alla bankaktier blir fria för utlänningar, som nu aviseras, samtidigt som stämpelskatten på börshandel försvinner, är det inte alls omöjligt att hitta riskkapital villigt att köpa finländska bankaktier. När stödet praktiskt utformas borde man därför förutsätta att bankerna prövar emissionsvägen innan de får statliga risklån: att försvara de gamla ägarnas maktpositioner med skattebetalarnas pengar kan inte försvaras.
De hushåll som får dyrare bostads– och studielån är förståeligt nog upprörda, men betalar trots allt bara en någorlunda rimlig del av räkningen. Trots statsminister Ahos försäkringar finns det fortfarande inga gratisluncher: bankpaketet betalas genom en generellt högre räntenivå, som drabbar alla finländare via priser, räntor och skatter. Ökad statlig låntagning betyder också mindre utrymme för andra på lånemarknaderna – i det avseendet motverkar paketet delvis sig självt.
Det finns all anledning att tro att bankkrisen blir långvarig, och att dess fulla omfattning ännu varken medgetts eller ens insetts. Finländska banker har en eländig intjäningsförmåga, som hela tiden försämras: marginalen mellan in– och utlåningsräntor är för låg för att klara de, i internationell jämförelse, fortfarande högst moderata kreditförlusterna.
Vid årsskiftet uppgick de oskötta krediterna till 41 mrd mk: om, vilket är optimistiskt, en fjärdedel av dessa blir kreditförluster betyder det en kapitalavbränning i bankerna på 10 mrd, och därmed ett minskat kreditgivningsutrymme på 125 mrd mk. Det är lika mycket som KOP:s utlåning.
Mindre uppmärksammat, men lika allvarligt är läget på fastighetsmarknaden, där åttiotalets fantasipriser ännu tas på fullaste allvar. Den oundvikliga nivåkorrigeringen där slår mot bankernas balansräkningar både genom kreditförluster och genom nedskrivningar i deras egna fastighetsbestånd.
Man kan därför anta att gårdagens pott på 8 mrd mk inte räcker till för att klara banksektorn ur den pågående lönsamhetsgropen. Sirkka Hämäläinens arbetsgrupp konstaterar ju också att fjolårets kreditförluster på 7,6 mrd antagligen överskrids i år, och kanske också 1993.
När framtidsutsikterna ter sig som allra svartast är det ändå skäl att minnas att soliditetsproblemet är internationellt. När kurserna på Tokyobörsen halverats på två år har hälften av de 11 största japanska bankernas soliditet rasat under den 8-procentsgräns, som blir internationell norm vid årsskiftet.