Ju längre bankkrisen skridit framåt, desto starkare blir kraven på att de ansvariga skall ställas inför ansvar. Det är tacksamt, för bankdirektörer åtnjuter nu samma samhälleliga status som lapplisor, biljettkontrollanter och andra offentliga spottkoppar.
Miljarder mark har gått upp i rök under bankkrisen, och skattebetalarna får stå för en hel del av dem. Intern kontroll, specialrevisioner och polisundersökningar har uppdagat en hel rad fall där kreditansvariga begått trolöshetsbrott, d.v.s. satt sin egen fördel framom arbetsgivarens.
Det kan innebära resor, traktering, lättfotade damer eller kontanta provisioner för att smörja kreditbeslut. Det har också förekommit att bankanställda via bulvanarrangemang själva varit den slutliga låntagaren.
Regeringen har nu avlåtit ett lagförslag till riksdagen som skall göra missbruk av förtroendeställning föremål för allmänt åtal. Det är viktigt, eftersom de flesta banker, av image– eller andra skäl, visat sig ovilliga att föra tvister med tidigare anställda till domstol.
Den nya lagen kan dock inte tillämpas retroaktivt, så dess verkan får väl vänta tills nästa bankkris.
Däremot har allmän åklagare redan rätt att väcka åtal för trolöshetsbrott om synnerligen viktig allmän fördel så kräver. Paragrafen har hittills inte tillämpats på ekonomiska brott, men nuhar både justitiekanslern och justitieministeriet ålagt åklagarväsendet att väcka åtal i fall där brottet varit omfattande, pågått länge, eller berör stora belopp.
Att skurkar sätta dit är viktigt, av rättsmoraliska och även ekonomiska skäl. Fälls en kreditansvarig för bestickning finns det bättre möjlighet att komma åt lånekunden, och den vägen återvinna förlorade medel.
Det betyder ändå inte att alla som fattat misslyckade kreditbeslut förfarit kriminellt, ännu mindre att de är skadeståndsskyldiga.
Det är olustigt att märk hur en del riksdagsmän och ministrar nu vill starta helt utsiktslösa skådeprocesser. Tanken är att staten som målsägande skulle väcka skadeståndstalan mot personer man anser ansvariga för kreditförluster i statsstödda banker.
Den ”sociala beställningen” ökades av riksrättsprocessen mot Kauko Juhantalo, där många fann det stötande att särskilt förra Scabchefen Christopher Mephisto – var åklagarvittne. Dessutom är preskriptionstiden för skadeståndskrav bara tre år (den skall förlängas till fem), och illegalt luktande kreditförlustfall börjar falla för tidsstrecket.
I Sverige ar bankministern Bo Lundgren nu beslutat stämma in den tidigare styrelsen för Nordbanken. Åtalet skall drivas av samma jurist som tidigare funnit att grund att framgångsrikt väcka talan inte föreligger.
I Veckans affärer menade en professor i juridik att staten nu blir en ”rättshaverist”, någon som driver en process mot bättre vetande. Möjligheten att vinna skadestånd är marginell: det räcker inte att visa att styrelsen eller en anställd varit oaktsam, ens om lag eller interna reglementen åsidosätts. Avgörande är om kreditförlusten beror på just denna försummelse, eller på yttre faktorer som fastighetskris eller lågkonjunktur.
En liknande problematik verkar nu bli aktuell på denna sida om Bottenviken. Det börjar i Scab, STS-banken och en del lokala sparbanker, alla redan föremål för specialrevisioner som enligt uppgift funnit grova brister i internkontrollen.
Att dessa bankers direktioner visat en förbluffande oaktsamhet visas med all tydlighet av deras resultaträkningar. Att bok– och protokollföring inte varit mönstergill är också klart. I STS-banken tillkommer misstankarna om att förra chefdirektören Ulf Sundqvist signalerat överstol välvilja till sina släktingars låneansökningar.
Men räcker det för ett skadeståndsanspråk – särskilt mot bakgrunden av att processen säkert förs till högsta instans, antagligen tar fem-sju år, och blir mycket dyr?
Både Scabs och STS’ direktörer kan rimligen hänvisa till att kreditförlusterna i huvudsak berott på raset i fastighets– och aktiepriserna, eller hade samband med att hemmamarknaderna kraschade och drog undan botten för många lånekunder. Visst var det oerhört dumt av de här bankerna att ta så stora risker, men knappast illegalt i straffrättslig eller trolöshetsmening.
Åtminstone i Scab-fallet reses också frågan om förvaltningsrådets roll; många av de lokala sparbankernas representanter var lika ivriga expansionsanhängare som herrar Wegelius, Riikonen & Co. Inte heller revisorerna höjde rösten. Var skall man sluta?
Statsmakterna kan fråga sig varför risktagningen accepterades av Bankinspektionen, Finlands Bank, och i sista hand riksdagen. Det borde vara uppenbart att en kreditökning på 25 – 30 procent per år, som gällde 1988 – 90, försämrar låneportföljens kvalitet.
Om staten rättsvägen försöker komma åt bank– och andra företagsledare måste oddsen för framgång vara överväldigande. Annars väcks lätt misstanken att redan stämningen i sig är ett straff, som fläckar den åtalades heder och utsätter honom för ett långt gatlopp i medierna.
Det här förbättrar inte precis möjligheterna att framöver locka dugliga, rimligt riskvilliga, personer till bankers och andra företags direktioner, styrelser och förvaltningsråd.