Finland har hanterat de senaste årens ekonomiska kris och utrikespolitiska utmaningar kraftfullt och framgångsrikt. Svårigheterna har bemästrats genom breda nationella samlingar av det slag som normalt förekommer bara i krigstid.
Konsensuspolitiken i Finland har traditioner, men inte så långa som man kunde tro. För åttio år sedan upplevde landet ett av Europas blodigaste inbördeskrig i modern tid. Borgare och socialister försonades på ett grundläggande sätt först under brinnande Vinterkrig, och långt in på 60-talet klyvdes partifältet av inställningen till Paasikivi-Kekkonenlinjen och statens roll i samhället. Marknadsliberalismen blev dominerande superideologi först för fem–tio år sedan.
Nu styrs Finland av Europas mest bredbasiga regering. Den spänner nästan från den yttersta parlamentariska vänsterkanten till den demokratiska högerns ytterkant. Ideologiska överväganden – ifall partierna ännu har sådana – verkar helt stå tillbaka, och det utan nämnvärda spår. Bara vänsterförbundets partigrupp har drabbats av avhopp att tala om. Den partipolitiska konstellationen i Finland råkar vara sådan att bredbasiga regeringar och hoppande koalitioner är naturliga. De tre största partierna – sdp, centern och samlingspartiet – har i de senaste valen tillsammans fått ungefär två tredjedelar av riksdagsmandaten, ganska jämnt fördelade. Det innebär att varje hållbar regeringsbas måste innehålla två av de tre stora partierna.
1983–87 var det sdp och centern, 1987–91 sdp och saml, 1991–95 centern och saml, och efter 1995 igen sdp och saml. Nu ser det ut som om centern gör regeringscomeback efter valet 1999 och igen får välja mellan sdp eller saml.
Systemet har sina goda sidor. De stora partierna kan inte vara för konfrontatoriska, eftersom de måste räkna med att när som helst samarbeta i regeringsställning. Centern kan t.ex. inte bli alltför EMU-kritiskt, eftersom det skulle utestänga partiet från regeringsförhandlingarna 1999. Konsensuspolitiken bidrar till pragmatiska lösningar i stället för ideologiska låsningar.
Men å andra sidan är själva idén med politiska val att väljarna erbjuds alternativ. Vad innebär det för demokratins trovärdighet att en röst på vänsterförbundet 1995 gav samma resultat för regeringspolitiken som en röst på samlingspartiet? Inte heller 1999 lär erbjudas klara alternativ: inget parti utesluter samarbete med något annat.
Valen har allt mer blivit en fråga om politikens stil än om dess innehåll. Tycker man mer om Ahos än om Lipponens framtoning? Föredrar man att Andersson eller Niinistö skär ner? Är det bättre att biståndsanslag skärs och motorvägar byggs med de grönas medverkan än utan?
Det hela liknar tyvärr det tidigare öststatssystemet med enhetslistor, i bästa fall med möjlighet att välja vilken person som skulle stå för den på förhand givna politiken. Det politikerförakt som många samhällsvetare, medier och politiker tycker sig identifiera bottnar säkert i detta. Många medborgare uppfattar inte längre politiken som ett sätt att driva övergripande, konkurrerande idéer om samhällsutvecklingen, utan om att bemanna poster i beslutsmaskineriet med personer som mekaniskt förverkligar den Enda Linjens Politik.
Partiväsendet i Finland har varit imponerande stabilt. Partikartan idag ser i stort sett ut som den gjorde 1919. Men partiernas karaktär har förändrats. Massbasen har försvagats, vilket syns i en minskande partitrohet i val och i sviktande medlemsunderlag för partierna.
Det här bottnar i nivelleringen av samhällsstrukturen. De stora skiljelinjer kring vilka partierna i tiden bildades – klass, språk, religion, stad/ land – har försvagats eller helt försvunnit. Kvar finns en mycket bred medelklass, bland vilken samtliga partier försöker urskilja intressen att företräda.
Centerpartiet kan inte längre förlita sig på de självägande bönderna, eftersom de är så få, och vill i stället vara ett intresseparti för glesbygden. När arbetarklassen krympt har sdp blivit ett tjänstemannaparti, i konkurrens med samlingspartiet för vilket de ägande, nationella och högkyrkliga inte är många nog.
Vänsterförbundets nedgång förklaras bäst med misslyckandet i att hitta en ny stabil social bas.
Det enda parti som fortfarande kan falla tillbaka på en tydlig social grupp är sfp, som konsekvent fått ungefär 70 procent av de svenskspråkigas röster. Detta är en trygghet för partiet, men också en tvångströja: eftersom finlandssvenskarna inte blir fler kan partiet inte växa utan att appellera till finskspråkiga, vilket skulle försvaga den naturliga, språkbaserade stödbasen.
Det finländska partisystemet har överlevt många kriser och dödförklaringar: uppstickarna har snabbt inlemmats i etablissemanget – som landsbygdspartiet och de gröna. De juridiska och faktiska trösklarna för att ställa upp i nationella val är lägre i Finland än i de flesta andra västliga länder. Det är lätt att vinna riksdagsrepresentation, vilket brukar ta ångan ur proteströrelser.
Så länge det politiska systemet förmår leverera effektiva beslut lär partiväsendet klara sig. Opinionsresultaten tyder på att stödet för partierna och partisystemet fortfarande är ganska stabilt. Men inget säger att detta är för evigt. I Norge håller Fremskrittspartiet på att ersätta det allt mer marginaliserade Høyre som ledande högerparti. I Sverige balanserar folkpartiet och kristdemokraterna på 4-procentsspärren, och centerpartiet är inte långt därifrån.
Och det kan gå längre. Mer än varannan svensk är beroende av det offentliga för sin utkomst, och det socialdemokratiska partiet har utsett sig till deras företrädare – däremot visar en del mätningar att moderaterna stöds av fler traditionella arbetare än sossarna. Men om välfärdsbygget rasar, vilket mycket tyder på, så tappar partiet trovärdigheten och existensberättigandet och 40 procent av väljarkåren blir husvill. Nästa år skall Sverige experimentera med personval, och särskilt sossarna verkar förskräckta över vilka effekterna kan bli.
Att gamla partier försvagas och nya tar över deras roll kan vara vitaliserande för demokratin. T.ex. för Italien var det välgörande att det gamla partisystemet i början av 90-talet kollapsade under trycket av korruptionsskandaler, usla statsfinanser och ideologisk utmattning både till vänster och till höger. Men ifall stora grupper börjar tolka de nuvarande partiernas blekhet och alternativlöshet som ett tecken på att själva demokratin förkalkats, så kan det bli farligt. Då uppstår en marknadslucka för nya rörelser, i värsta fall med auktoritära förtecken, och det kan vara för sent för de etablerade partierna att hävda sina undangömda samhällsideal. Som vi såg i Italien kan det gå mycket snabbt.