Sällan kallar grannarna oss vad vi kallar oss själva. Vi finlandssvenskar talar om rikssvenskar, medan de rätt och slätt kallar sig svenska – och ser på oss (i Runebergsk anda?) som finnar, helt ovetande om att det politiskt korrekta begreppet är finländare. Men handen på hjärtat: vet du skillnaden mellan ester och estländare?
I finskan benämns grannländerna i regel enligt det närmaste landskapet: Estland (Eesti) blir Viro efter Virumaa, Tyskland (Deutschland) blir Saksa efter Sachsen, och Sverige blir Ruotsi efter Roslagen.
Ibland är det ännu knepigare: Gallien fick namnet Frankrike efter frankerna, den germanska stam som föll in i landet vid romarväldets slut. Samtidigt finns landskapet franken på andra sidan Rhenfloden, i dagens Tyskland. Fransmännen kallar i sin tur Tyskland för Allemagne efter en annan germansk stam allemanderna. Och Britannien har fått sitt namn efter ett landskap i Frankrike, Bretagne.
De flesta västeuropeiska språk har lånat sina namn på östeuropeiska orter över tyskan: Moskva har blivit Moskau och Moscow och Warszawa Warschau och Warsaw.
Före andra världskrigets slut bodde miljoner tyskspråkiga i Östeuropa, och många städer där har tyska parallellnamn: Zagreb heter Agram, Brasov Kronstadt och Ljubljana Laibach, för att inte tala om Gdansk Danzig, Königsberg – Kaliningrad, eller Karlovy Vary – Karlsbad. Milano hörde en tid till habsburgska Österrike och har följaktligen ett tyskt namn som fortfarande används: Mailand.
Ännu intressantare är namnet Rysslands etymologi. Richard Pipes lysande trilogi om Ryssland före, under och efter revolutionen reder ut en del av begreppen.
Finnarnas egentliga ursprung är omtvistat, men under hela det första årtusendet dominerade de mellan Volga och bifloden Oka, där Moskva nu ligger. Ortnamnsskicket i tvåflodslandet har fortfarande övervägande finska rötter.
Under folkvandringstiden började finnarna trängas undan av slaver som på 600-talet pressades österut från dagens Polen. Det var vid den här tiden de började delas upp i de väst-, öst- och sydslaviska grupper vi nu känner.
De romerska krönikörerna Plinius och Tacitus kände inte till slaverna som grupp. De berättar dock om venderna, en västslavisk stam, som lever vidare bara i kung Carl Gustavs officiella titel ”Sveas, Götas och Wendes konung” – och i det finska ordet för Ryssland, Venäjä.
De slaver som trängde undan finnarna kallade sig själva slovener, härlett från ordet slovo som betyder ”ord”. Slovenerna såg sig alltså som folket med ordets gåva, i motsats till alla andra folk, ”de stumma”, Nemtji – som fortfarande är den slaviska benämningen på tyskar. Antikens greker använde samma logik då de kallade alla främlingar för barbarer, eftersom deras språk lät som ”barbar-bar”.
Men ordet Ryssland, Rossija?
Jo, den första egentliga statsbildningen i dagens Ryssland skapades av vikingar, skandinaviska rövarband som från slutet av 700-talet till ungefär år 1200 kontrollerade handelsrutterna från Östersjön till Svarta och Kaspiska haven längs de stora ryska floderna. De förskansade sig starkast i Könugård, dagens Kiev, strax ovanför Dnjeprs strategiskt viktiga katarakter.
Det styrande skiktet i statsbildningen var exklusivt skandinaviskt. De blandade sig inte i undersåtarnas göranden och låtanden så länge de höll sig på mattan och betalade sin tribut.
Pipes menar att rötterna till rysk despotism skall sökas här: det uppstod inget organiskt samband mellan skandinavernas stat och slavernas samhälle. Traditionen fortsatte i Tsarryssland och Sovjetunionen, där staten inte heller bestod av medborgarna, utan att den stod vid sidan och över dem.
Bysantinska, arabiska och västerländska beskrivningar från 800–900talen talar aldrig om ”ryssarna” som annat än skandinaver. En kievsk delegation som 839 besökte kejsar Ludvig den Frommes hov i Ingelheim introducerades t.ex. av bysantinerna som ”Rhos, även kända som Nordmän (Qus alios nos nomine Nordmannos appellamus). På direkt fråga uppgav sig herrarna vara svenskar.
Varifrån ordet Rhos (eller Rus), stammen för dagens Rossija, kommer är långt ifrån solklart. Legenderna nämner en hövding Rurik som Rysslands grundare. Namnet kan också komma från ordet ”rorsmän” som vikingarna möjligen använde om sig själva.
Troligast är ändå att det är Roslagen som igen spökar: de lokala slaverna lånade benämningen på sina nya skandinaviska herrar av sina finska grannar – Ruotsi. Tala om begreppsförvirring.
Med tiden försvann det etniska konnotationen i namnet Rus: det kom med tiden att uppfattas som beteckning för det område som behärskades av nordmännen, och slutligen för alla människor som bodde där.
Till det bidrog den ömsesidiga assimileringen: skandinaverna tog sig an det slaviska språket, samtidigt som många av deras namn slaviserades: Helgi blev Oleg, Helga blev Olga, Ingvar blev Igor och Valdemar blev Vladimir.
Utvecklingen är exakt densamma som i det franska landskapet Normandie, som fått sitt namn av nordiska (mest norska) kolonisatörer. Även där dröjde det ett par sekel innan nordmännen gallicerades, men de var nog tvättäkta fransmän då de invaderade England 1066 och tog makten från en annan (dansk) vikingaklan, som i sin tur hunnit angliseras.
Nordmännens välde i Ryssland tog slut i samband med att en serie ryttarfolk – khazarer, pecheneger, kumaner – föll in från Centralasien. Då Konstantinopel år 1200 härjades av det fjärde korståget torkade den lukrativa handeln över Dnjepr slutligen in.
Slutligen råkade Rus under mongolerna, även kända som tatarer efter sina turkiska allierade. Här finns en annan intressant lingvistisk poäng: vårt svenska ord ”pengar” tycks – rätta mig om jag har fel – vara lånat från ryskans denga, vilket i sin tur kommer från tamga, mongolernas beteckning på föremål som stämplats med khanens sigill som bevis på att skatt erlagts.
I slutet av 1500-talet kastades tataroket av, och nu började Rysslands fenomenala tillväxt under Moskvas ledning. Legitimiteten söktes dels i den ortodoxa tron – till den grad att kåkstaden Moskva efter Bysans fall utropades till ”det tredje Rom” – dels i genealogin. Aristokratins släktträd förfalskades till den grad att självaste kejsar Augustus blev anfader till storfursten.
Efter att panslavismen började växa fram under slutet av 1800-talet kunde det ryska rikets skandinaviska ursprung inte längre tolereras, och historieförfalskningen accelererades av Sovjetledarna. Särskilt Stalin (själv georgier som aldrig lärde sig felfri ryska) var noga med att betona slavernas överlägsenhet i allmänhet och ryssarnas i synnerhet.
Historien lär ändå att inget modernt folk kan åberopa varken etnisk renhet eller obruten historisk tradition. Allas DNA är ett misch-masch, resultatet av årtusenden av folkvandringar och folkblandning. I den mån det finns en ”folksjäl” så beror den nog mest på att variationerna i klimat, geografi och historia tvingar fram bestämda sociala mönster – oberoende av hur genbanken råkar se ut.