Det finns tre europeiska länder där man brukar tala om att ”åka till Europa”: Ryssland, Britannien och Finland.
Komplexen har olika bakgrund. Orsaken i det brittiska fallet är den von oben-mentalitet som illustreras av den gamla anekdoten: Dimma På Engelska Kanalen – Kontinenten isolerad.
Och under bolsjevismens tunna putslager i Sovjet framträder igen den ryska religiöst-ortodoxa frälsningsmyten som alltid definierat Ryssland som Det Tredje Rom: en enhet separat från, rentav ovanför den europeiska kulturkretsen.
I Finland handlar det om ett mindervärdeskomplex. Vi reser ”till”, inte ”i”, Europa. Företag ”etablerar sig i Europa” på samma sätt som Livingstone & Stanley utforskade Nilens källor eller Pizarro erövrade Inkariket.
I Finland står det europeiska för Den Stora Världen, Kultur och Stil.
Reklamspråket, vår tids spegel, ger otaliga exempel: SJ:s senaste image-reklam i TV visar tåg som rusar fram genom Lombardiet (hållandes tidtabellen?), på Rivieran och längs Portugals kuster. Att man kan åka tåg också där bevisar moderniteten i resandesättet och säljer förhoppningsvis biljetter på de bansträckor som finns kvar i vårt land.
Restaurangkritikerna berömmer samtidigt ”den europeiska stämningen” på någon ny krog – även om det betyder att interiören är ett sammelsurium hoprafsat av en engelsk inredningsfirma.
Det är svårt att föreställa sig att en belgare, eller en polack för den delen, lika frenetiskt framhåller det europeiska som någonting importerat och exklusivt, eller försöker bevisa sin rätt till delaktighet i den europeiska kulturkretsen.
Mindervärdeskomplexet hindrar oss att se nyktert och realistiskt på de faror och möjligheter som den europeiska integrationen för med sig.
Å ena sidan har det lett till företagens Vilda Västern-aktiga eufori över att ha upptäckt en helt ny världsdel. Å andra sidan tror man att motparten – övriga européer – är precis lika fascinera: att främlingarna börjar välla in över gränserna så fort vi öppnar på förlåten till vår enastående välståndsapparat.
Följden är en ytterligt defensiv Europastrategi, som genomsyrar allt från närings– och kulturliv till säkerhetspolitiskt tänkande.
Det gäller inte bara de grönas nynationalistiska fraser eller näringslivets plötsligt vaknande rädsla om ”nationalegendomen”. T.o.m. de som ivrar för ett närmande till ett hägrande Europa, ser begreppet som någonting abstrakt och mytiskt, som ett främmande Schlaraffenland i fjärran, där ymnighetshornen flödar över av priskonkurrens, marknadstänkande, kreativitet, spontanitet, mat-, vin– och kafékultur.
I stället borde vi få en offensiv Europastrategi, som inte så mycket fruktar hur integrationen kan skada Finland, eller (som Utrikesministeriet) fundera över hur vi skall få mesta möjliga kortsiktiga fördelar utan att ge upp beslutanderätten.
Låt oss istället erkänna att vi redan är ett europeiskt land -låt vara ett av de yngre – och lever i ett samhälle som bygger på samma grundvärderingar som resten av det vi kallar Europa.
Mystifieringen av Europabegreppet leder in på fel spår – vare sig det blir en plötslig omvändelse till förmån för EG-anslutning, eller en nynationalistisk och inåtvänd hållning i integrationsfrågan.
Den utrikespolitiska ledningen håller i EES-kortet så knogarna vitnar och satsar allt på att förhandlingarna mellan EG och Efta skall leda till det enda önskade resultatet.
Och EES är säkert en rätt och riktig strategi just nu, temporärt.
Mindre bra är att man fortfarande försöker dämpa debatten om vilka övriga alternativ som står till buds, t.ex. med motiveringen att vi måste framstå med enad front utåt.
Hela EES-modellen är ändå bara ett defensivt arrangemang som strävar till att trygga Finlands ekonomiska minimiintressen i den europeiska superstat som ser ut att byggas upp.
Och det finns ett alternativ: en offensiv modell. Dess syfte skulle vara att igen, inte minst till namnet, etablera Finland som en fullvärdig medlem av det europeiska kultursamfundet.
I det fallet finns knappast något annat alternativ än ett medlemskap i EG. EG skapades också, det bör i minas, utifrån idealistiska motiv. Syftet var aldrig (och är knappast en nu) i första hand att skapa en ekonomisk koloss som kan konkurrera med USA och Japan. Efter andra världskriget insåg tänkande människor både hos segrare och besegrade att katastrofen aldrig fick upprepas, att nationerna trots allt hade betydligt mer gemensamt än vad skilde dem åt.
Ett EG-medlemskap kanske inte är tillgängligt för tillfället, eller ens uppnåeligt av säkerhetspolitiska skäl.
Men redan att diskutera möjligheten innebär att vi omdefinierar vår kulturellt-geografiska plats i världen.
Kanske det också höjer vår kollektiva känsla av delaktighet i något större.