Doug, som tog emot hyrbilen i Fort Lauderdale följande kväll, var förvånad.
– Tog de verkligen fingeravtryck från dörren? Det har jag aldrig hört om förut. Kanske är det för att du är utlänning?
Och visst var det ju hyggligt av polisen att undersöka inbrottet så grundligt, även om trösten inte är så stor när man blivit av med allt man äger utom ett par blöta simbyxor, gummitossorna och en ärmlös t-skjorta.
Jag kan försäkra att världen verkar ganska stor när man står ensam på en parkeringsplats i södra Florida utan kreditkort, körkort, pass eller en endaste dollar på fickan. Ens kritik av det nordiska trygghetssamhället sätts också i perspektiv.
Den här sanna historien inträffade en fredag i augusti.
På väg från Key West mot Miami stannade jag vid Bahia Honda, Floridas bästa badstrand, för ett snabbt dopp. Under de femton minuter jag var borta hann någon bryta upp låset och tömma bilen.
Jag lyfter på hatten för det proffsiga jobbet, och hoppas att pengarna gick till en överdos heroin på någon skitig allmän toalett.
I det här läget gäller det att hålla huvudet kallt, insåg jag. Förmaningarna från mer resvana (och olycksdrabbade) medindivider ekade tomt i skallen: ”Anmäl först det stulna kreditkortet, det är regel nummer ett. Annars kan det bli dyrt”.
Damen på Visa-centralen frågade genast vart hon skulle skicka ersättningskortet. Det var innan hon upptäckte att Föreningsbaken inte hör till de banker som erbjuder Emergency Service åt sina Visa-kunder.
I det ögonblicket lovade jag mig själv att byta bank. Löftet kan dock bli svårt att uppfylla, eftersom jag nu märkt att alla finländska banker – liksom Kreditlaget, som sköter Visa-korten – har som policy att inte skicka ersättningskort utomlands.
Mitt råd är därför att skaffa ett Riktigt Kreditkort, som American Express eller Diner’s Club. I Nordamerika lovar de ersätta förlorade kreditkort inom några timmar.
Nästa steg: ta kontakt med finländska konsuln i Lake Worth för att anmäla det stulna passet och be om lite råd och hjälp.
Men klockan var redan över två på fredagseftermiddagen, så han hade antagligen redan stuckit över till golfbanan. I varje fall svarade han inte i telefon.
Det gjorde inte så mycket eftersom han ändå inte får skriva ut pass. Honorärkonsulns uppgifter? Fråga inte mig.
Nästa steg: ring ambassaden i Washington.
Men – det är fredag eftermiddag och konsulatsavdelningen stänger vid lunchtid. Var vänlig återkom på måndag, säger dem i växeln.
I det här skedet är mitt blodtryck redan så högt att jag är beredd att åberopa min yrkesstatus, och övertalar växeln att koppla mig till pressattachén.
Han heter Pekka Karhuvaara, en hygglig prick som snabbt hjälper mig fram till damen som svara för bl.a. passärenden på ambassaden.
Hon är full av förståelse och önskar mig välkommen till Washington nästa måndag. Då ordnar sig ett nytt pass på momangen för bara 25 dollar kontant.
Då är det dags att förklara att jag för tillfället inte är i besittning av några 25 dollar, än mindre av medel för förflyttning 2153 kilometer norrut till Washington – eller ens för fysisk överlevnad fram till måndagen.
I det skedet räknar man med att ambassaden erbjuder sig att telegrafera ner några hundra. Det är ju som bekant en lottovinst att födas i Finland.
Men damen på konsulatet förklarar att utrikesministeriet ”tyvärr inte får låna pengar åt finska medborgare i knipa”. Enda sättet de kan hjälpa är om någon vän eller anhörig deponerar motsvarande summa på UM:s konto i Finland.
Regeln skall förhindra att finska medborgare missbrukar statens välvilja, t.ex. genom att festa upp pengarna och returbiljetten på Kanarieöarna och åka hem på konsulns bekostnad. UM:s biståndsbudget omfattar inte enskilda medborgare.
– Men, bönade jag, det är fredag kväll i Finland. Bankerna har stängt för veckoslutet.
– Jag kan bara beklaga. Vi har våra instruktioner.
Jag har glömt (eller förträngt) vad damen hette, men det var antagligen Kafka.
På sommaren är det varmt i Florida, så jag frös inte ihjäl. Tjuvarna hade också lämnat ett par burkar öl och lite frukt, så jag klarade näringsintaget. Och fast bensinen var nästan slut lånade några hyggliga själar mig tillräckligt för att klara bilen de 300 kilometrarna till Fort Lauderdale.
Därifrån fick jag, slutligen, tag på en vän i Toronto, Kanada, som telegraferade ner lite pengar. Det bekräftade än en gång erfarenheten att allting löser sig förr eller senare – om man inte hinner dö först.
Men nästa gång jag reser utomlands ser jag till att åka någonstans där Finland inte har diplomatisk representation. Då kan man ju, i händelse av trångmål, vända sig till svenska, danska eller norska ambassaden.