För en tid sedan råkade jag tillbringa en dryg vecka i Bryssel, som av någon anledning utsetts till Europas huvudstad – precis som om vi eller belgarna förtjänat det.
Det kan inte bero på arkitekturen: frånsett några dockhemsliknande, strålkastarbelysta kvarter kring Grand Place ser staden ut som Botswana efter två sydafrikanska invasioner och återuppbyggnad med nordkoreansk hjälp – fast regnigare och med mer hundlort på trottoarerna.
Det kan inte bero på kommunikationerna: tunnelbanan kommer när den kommer och flygfältet påminner mest om Moskvas Sjeremetjevo, fast med bättre slips– och osturval i tax-free-butiken.
Antagligen var det maten som fällde avgörandet: liksom det bästa mexikanska käket finns i USA, och den bästa ryska i Helsingfors, serverar belgarna det överlägset bästa franska köket – i Bryssel på inte mindre än 2000 restauranger. Portionerna är också större, vilket gläder oss finländare.
Dessutom sägs det att det bryggs 500 ölsorter i staden: de flesta dubbelt så starka som Koffens A.
I övrigt är Bryssel en till ytterlighet charmfri stad, som inte blir bättre av att mellan 5000 och 10000 brackiga svenskar bor där som skatteflyktingar.
Majoriteten av dessa är ”fastighetsskojare”, som gjorts till miljardärer av sossarnas politik under åttiotalet. Därefter har de flyttat till Belgien och höjt hyrorna till skyarna även där, till ingens belåtenhet. Hans Thulins namn åkallas numera allmänt på exil-haitiernas svarta mässor.
Själva bor svenskarna söder om stan, främst i förorten Waterloo, men de kommer ofta in till centrum för att shoppa, äta och dricka. Rör man sig i stadskärnan sent på natten har man alla chanser att få stryk på ren svenska av emigranternas tonårsbarn.
Papporna slåss inte så mycket, men är lika högljudda.
Svenskarna utgör det mest pikanta inslaget i Bryssels internationella stadsbild, där en fjärdedel av miljonen invånare är utlänningar.
De flesta av dem är naturligtvis inte EG-byråkrater, lobbare eller fastighetshajar, utan zairiska trädgårdsmästare, arabiska busschaufförer eller filippinska diskare (servitörerna är däremot alltid européer – det är ett statusyrke i Belgien).
Tro emellertid inte att man får bosätta sig fritt i Europas huvudstad. Flera av Storbryssels 19 kommuner har förbjudit icke EG-medborgare att bosätta sig på deras område.
Undantag från apartheidregeln beviljas dock smidigt åt nordbor, österrikare och schweizare.
Finländarna har hittills hållit en lägre profil än svenskarna. Först alldeles nyligen har de gjort sig gällande som fastighetsköpare, och kolonin består ännu i huvudsak av ambassadör Erkki Liikanen med familj, trettiotalet diplomater, ett halvdussin journalister samt ledningen för några finländska storföretags Europakontor.
EG:s högkvarter Berlaymont påminner lite om KGB-centret utanför Moskva, fast det finns färre parkeringsplatser utanför. I Bryssel ställer man bilen på trottoaren, eftersom lapplisorna alltid är i strejk, och den belgiska byråkratin i vilket fall som helst inte förmår driva in de böter som skrivs ut.
Också i övrigt är staden översållad av internationella organisationer. Nato har sitt hårdbevakade huvudkvarter alldeles bredvid Nestes byggnad.
I Bryssel finns också en betongkoloss för Europaparlamentet, medan EG:s ministerråd som bäst håller på att slå upp en ny helgedom åt sig i centrum av staden.
Allt detta behövs för att inrymma 15000 EG-tjänstemän. Dessutom krävs kontor, bostäder och krogar för en hord lobbare, diplomater och murvlar som med liten framgång försöker följa med, och med ännu mindre framgång påverkar, vad som är på gång.
Märk väl att Brysselborna inte tycker illa bara om utlänningar. Nej, stadens språkgrupper bråkar med en intensitet som får 30-talets gatubråk i Helsingfors att verka som ljumma västanfläktar.
Majoriteten i Bryssel är fransktalande valloner, men staden ligger mitt i flamländska Flandern, och liksom i Belgien som helhet vägrar halva Bryssels befolkning tala med den andra hälften, och vice versa.
Tala helst engelska, och absolut inte franska, med flamländarna. Med vallonerna kan man försöka allt utom flamländska (som de dessutom vägrar kalla så – ”det är ju egentligen en holländsk dialekt”): de svarar ändå på franska.
Det är inte bara gatuskyltarna som plötsligt byter språk: i en gatukorsning kan det också finnas ett potthål, som inte lagas för att språkgrupperna inte kommer överens om vem hålet tillhör.
Var också noga med att ringa efter ambulansen på rätt språk – förutsatt att du fått telefonen installerad. Det tar ett halvår om du mutar tjänstemannen på televerket, annars längre.