Det är aldrig skoj när bilen pajar, men sällsynt obehagligt blir det när det försätter en i direktkontakt med den finländska byråkratins klarast skinande stjärna, Tullposten.
Som ägare till en äldre brittisk bil var jag inte särskilt förvånad när besiktningsmannen tyckte att glappet i ratten var väl stort och hotade med körförbud. Sagt och gjort; beställningen på en ny kuggstång gick i väg till hovleverantören i England.
Många av läsarna minns säkert debatten i början på 70-talet om frihandelsavtalet med EEC. Då fruktade arga unga radikaler ( många sedermera reformerade till varma förespråkare för ett finländskt EG-medlemskap) att Finland med tullfriheten skulle sälja ut till det internationella monopolkapitalet.
Men de som trodde EEC-frihandeln skulle leda till att utländska varor skulle överflöda vårt samhälle hade inte räknat med, ja ni vet vad: tullposten, bevararen av våra tsaristiska traditioner. Senast där blir det stopp för alla fantasier om fri rörlighet för varor.
Scenen är Kuortanegatan i Vallgård, Helsingfors, där tullposten numera huserar i ett splitternytt skinande hus. Den gamla inkvarteringen, det dammiga Tennispalatset vid Busstationen är ett minne blott.
Kuortanegatan nås bekvämt från flygfältet, vilket säkert är huvudmotivet för den nya adressen. Från spårvagnshållplatsen är det bara något hundratal meter att gå, och man hittar lätt med hjälp av en bra karta. Annars kan man ju alltid ta taxi.
Visserligen håller man sommartid öppet bara till en kvart över tre, och lördagar är det helt stängt. Men de flesta av oss har tillmötesgående arbetsgivare som gärna ger en timme eller två ledigt från jobbet för att sköta personliga ärenden. Dessutom är så många numera arbetslösa och har gott om tid på dagarna.
Man hade trott att det nya huset skulle vara utrustat med toppmodern lagerhållningsteknik, löpande band och automatik. Men tullposten hade redan i sina tidigare lokaliteter utvecklat ett tillräckligt effektivt system att betjäna sina kunder, som det inte finns skäl att ändra på. Det räcker faktiskt med att gå till bara tre skilda luckor – det är inte fler än i en genomsnittliga sovjetisk matbutik.
I lucka nummer ett lämnar man in avin och får en kölapp. Medan flickan i luckan skickar vidare beställningen till lagret bakom kan man sedan sitta i salen och blicka ut över diskarna där tullklarerarna väntar. När jag är där finns det tio stycken tullare på plats, dubbelt fler än antalet väntande kunder.
Jag väntar en kvart i en sävlig, meditativ miljö. Tullarna blickar stilla omkring sig, filar på naglarna, petar sig i näsan och bläddrar i sina mappar. Klockan 11.30 prick stiger två av dem upp; det är tydligen dags för lunch.
Och strax därefter brakar det lös! En lagergubbe rullar fram en kärra med min kuggstång till en av diskarna, det plingar till och numret kommer upp på ljusskärmen.
Omsättningsskatt måste vi naturligtvis betala, annars stannar samhällets hjul. Men tro inte att man slipper undan tullen, EEC-frihandelsavtal eller inte.
Trots att min kuggstång uppenbart är avsänd från Storbritannien, och kvittot uttryckligen säger att delen är tillverkad i det landet – en motsträvig, men dock medlem av EEC – räcker det inte.
Den vänliga damen i luckan skjuter fram ett papper som visar hur EEC-certifikatet, det magiska som leder till tullfrihet, korrekt borde vara formulerat, undertecknat och stämplat. Så tyvärr, det blir att slå upp i mappen.
Men är kuggstången en del av bilens grundkonstruktion? Eller en del av hjulupphängningen? Tullkoderna flimrar framför ögonen. Skall tullsatsen vara 4 eller 7 procent?
Vi kompromissar för enkelhetens skull, och det blir 7 procent. Tillsammans med ”utjämningsskatten”, vars motiv och syfte förblir dunkelt, går räkningen på 371 mark. Den betalar man i följande lucka.
Flickan där är inte heller överarbetad och läser som bäst in sig på det senaste skvallret om tangokungen i ”7 päivää”.
Sedan är det bara att ta kuggstången under armen och gå ner för trappan. Det hela har inte tagit mycket längre än en halvtimme oräknat restiden.
371 mark är ganska mycket pengar, men jag tvivlar på att det räcker för att täcka utgifterna för hela processen; för lönerna åt personalen, för hyror och andra fasta kostnader och för administrationen – de tullare man ser har väl en armé av förmän och administratörer bakom sig.
Räknar man in de samhällsekonomiska förlusterna, kostnaden för kundernas förlorade arbetstid, för att varorna ligger i lager hos tullposten och för att transportvägarna förlängs blir saldot säkert negativt.
Tullposten kan få vem som helst att bli en varm anhängare av obegränsad frihandel, Gatt, EG och fri jaktsäsong på byråkrater. När Posten nu stänger kontor allt vad den hinner kunde Tullposten stå högst på listan.