I tidningen Syd-Österbotten rasar igen en häftig teologisk debatt. Frågan gäller kyrkoherdevalet i Lappfjärds församling, där de två sökandena närapå tävlat i fundamentalism.
Kan man samarbeta med kvinnliga präster? Kan man döpa barn som föds utanför äktenskapet? Kan sambopar få nattvarden? Är allt som står i Bibeln Guds ord och per definition sant?
”Skriften är Guds ord till dess helhet och inte bara till delar”, förklarar den mer liberala kandidaten (som förlorade valet) enligt SÖ. ”All undervisning, predikan eller bibelstudier skall ske i enlighet med skriftens ord. Församlingsborna skall kunna förvänta sig av prästen att han talar i enlighet med skriften”.
Det österbottniska Bibelbältet framstår som aningen udda för en agnostiker från den genomsekulariserade huvudstaden. Samtidigt är det uppfriskande att se någon ta religionen på allvar.
Det är helt enkelt inte konsekvent att plocka från smörgåsbordet, att ”tro” bara på de delar av Bibeln som råkar passa den rådande sociala efterfrågan och avfärda resten som otidsenligt. Vad jag kan bedöma är Bibeln t.ex. entydigt i sitt fördömande av kvinnliga präster och homosexualitet.
Den modernisering av läran som statskyrkan försöker sig på är troligen en viktig orsak till att bänkarna gapar tomma och all världens sekter vinner terräng. Religion skall vara religion, inte socialdemokrati.
Därmed inte sagt att bokstavstroendet heller är oproblematiskt. Bibeln är ju full av motsägelser som tvingar fundamentalisten att samtidigt tro både på A och -A.
Motstridigheterna är inte särskilt förvånande med tanke på att de äldsta delarna av Gamla Testamentet skrevs redan kring 1200 f.Kr. och de yngsta först på 200-talet f.Kr. Böckerna i Nya Testamentet tillkom för sin del under en hundraårsperiod börjande ca tjugo år efter Jesu död.
Urvalet av de 27 texter som ingår i Nya Testamentet skedde först kring år 200. De texter som då valdes ut, mer eller mindre slumpmässigt, blev alltså Guds Ord, medan de som valdes bort inte har samma karaktär – t.ex. Tomas-evangeliet, som efter att det återfanns 1945 visat sig vara den mest trovärdiga direkta återgivningen av Jesus egna ord.
Bibelforskarna är numera förhållandevis ense om att ingen enda del av Nya Testamentet skrivits av personer som själva ens träffat Jesus. Rätt författare anses anges för bara sju av Nya Testamentets delar. I alla dessa fall handlar det om Paulus, som bör betecknas som den verkliga instiftaren av den kristna läran trots att han omvändes först efter Jesu död.
Därmed inte sagt att evangeliernas berättelser om Jesus verksamhet inte stämmer. De hade förmodligen levt som muntlig tradition innan de nedtecknades. Men under tiden hann budskapet förändras, vilket förklarar att evangelierna ganska ofta är motstridiga.
De flesta av breven i NT måste för sin del betecknas som inlägg i maktkampen mellan olika riktningar inom den urkristna rörelsen. Bibelforskarna är t.ex. överens om att det andra Thessaloikerbrevet är ett falsarium – det är säkert inte skrivet av Paulus, utan av en motståndare som tvärtom polemiserar mot hans (första) Thessaloniker-brev.
Trosbekännelsen, kristendomens absoluta kärnpunkt, fick vidare sin slutliga form först på 300-talet, och missionsbefälet tillkom likaså först långt efter Jesu död. Själv såg han ju sig som utsedd att ”rädda de förlorade lammen i Israels hus”, alltså endast att reformera den judiska tron. Inga bevis finns för att han själv ansåg sig vara Messias eller Guds son, även om många andra kanske gjorde det.
I våra högskolor har Bibeln studerats vetenskapligt i 200 år, ända sedan upplysningstiden. Facket kallas exegetik, och en stor del av ansträngningarna går åt till tidsbestämningar, identifiering av författare, och källkritsk textanalys av olika element i berättelserna.
Det ligger i sakens natur att de flesta som sysslar med exegetik antingen är, har varit, eller vill bli troende. Vetenskapsgrenen har en konfessionell ådra, ungefär som forskningen i marxism-leninism.
Det skapar problem. Kan en person som tror att Bibeln är Guds Ord verkligen studera den med vedertagna västerländska vetenskapliga metoder? Och kan en person som verkligen känner till Bibeln och hur den uppstod verkligen tro att den i sin helhet är Guds Ord?
Frågan berör den evangelisk-lutherska kyrkans kärna. Varje teolog skolas ju först i vetenskaplig bibelkritik, för att sedan efter prästvigningen förutsättas vara lika bokstavstroende som de två kandidaterna i Lappfjärd. Av biskopar krävs i praktiken en doktorsavhandling i teologi. Bibelforskning som vetenskap är dels textanalys, dels en historievetenskap som tar ansats i det komplicerade politiska läget som rådde i Palestina vid vår tideräknings begynnelse. Som Dödahavsrullarna ytterligare bekräftat var Jesus en av de många radikala aktivister som ville förnya och reformera samhällsordningen och den judiska tron. På den tiden framställdes ju ideologier vanligen i religionens kåpa.
Man får lov att konstatera att Jesus inte rönte någon större framgång under sin livstid. Han dödades ju av sina motståndare efter förräderi i den inre kretsen, varefter hans rörelse splittrades. Och när kristendomen började växa till sig var det inte i Palestina, utan bland greker och judar i förskingringen.
Kristendomen blev ändå med tiden en mycket framgångsrik trosinriktning. Framgången beror på den tidlösa moralfilosofi som Jesus artikulerade. Uppmaningen att behandla medmänniskorna som man själv vill bli behandlad är ju själva grunden för ett civiliserat, rättvist och framstegsorienterat samhälle. (Det är värt att notera att Uppenbarelseboken, den förvirrade favoriten bland radikalkristna sekter, står i bjärt kontrast till frälsningsbudskapet som det framställs i resten av NT).
Huruvida Jesus är Frälsaren och Guds son är en fråga som handlar om tro – en del har den, andra inte. För den som beslutat tro på övernaturliga krafter är det givetvis inget större problem att också lita på att hela Bibeln är sann. När religionen träder till så kan och bör logiken fara.
De som inte råkar tro på frälsningsläran kan ändå med fördel ta till sig både det humanistiska budskapet i Nya Testamentet och levnadsvisdomen i Gamla Testamentet. Bibeln är en bok som faktiskt blir bättre om den läses med kritisk urskiljning.