En våg av sympatiyttringar flödar nu över Finlands poliskår. De två mördade konstaplarna, Eero Holsti och Antero Palo, uppfattas som martyrer, fallna för vår gemensamma säkerhet.
Poliserna känner till riskerna med sitt yrke, men visst är det orimligt och orättvist att den som tagit till sin uppgift att skydda andra människor tvingas plikta för det med sitt liv. Det här känner alla de människor som lagt ner blommor och ljus i hörnet av Fabriksgatan och Kaptensgatan, som skriver kondoleansbrev till polisen och som psalmsjungande tågade i procession från Thomasmässan.
Polisens prestige har också ökat markant. Gripandet av den danske våldsmannen skedde snabbt och utan att det kom till gisslandrama eller belägring.
Polisarbetet var effektivt, inte minst tack vare den flod av tips som strömmade in från medborgarna. Bilden störs dock av att polisledningen genast valde att utnyttja stämningsläget för att kräva ökade maktbefogenheter. Högst på önskelistan finns två klassiker: ökad rätt för myndigheterna att övervaka telefontrafiken, och rätt för vittnen att framträda anonymt.
Kraven är märkliga, eftersom ingendera av de två äskade befogenheterna hade hjälpt polisen att snabbare gripa Steen Victor Christensen, och ännu mindre förebyggt dådet. Den tekniska bevisningen mot mannen är, enligt polisens utsago, också så klar att åklagaren kan räkna med en fällande dom också utan ögonvittnen. Framför allt har ju mordvapnet entydigt spårats till Christensen.
Påtryckning mot vittnen förekommer ändå, och har enligt vissa påståenden blivit vanligare under senare år. MC-klubbarna sägs systematiskt hota personer med kännedom om deras boverier, och tjallare har aldrig legat bra till i fängelsekretsar.
Vågar jag själv peka ut en våldsman som säger att jag eller min familj i så fall är nästa på hans dödslista? Om inte kränks ju både mitt och offrets rättsskydd.
Men trots det är det skäl att hålla hårt på de nuvarande principerna. Det är en grundläggande rättighet för den anklagade att veta vem han eller hon konfronteras med.
Orsaken är lätt att förstå. Alla vittnen är inte snövita lamm. Den anklagade, och endast han eller hon, kan ha kännedom om faktorer som gör att vittnet inte bör betraktas som pålitligt. Till exempel att vittnet är den egentliga förövaren, eller har ett horn i sidan till den anklagade och vill sätta dit honom. Det är kanske sällsynt, men för rättssäkerheten är det fundamentalt att ta hänsyn till möjligheten.
Tidigare har som en kompromiss föreslagits att vittnets identitet skulle hållas hemlig endast för den anklagade själv, och att hans rättsbiträde får veta namnet. Men också det är oacceptabelt. Advokatens enda uppgift är att ju att agera i sin klients intresse, och kan därför inte förutsättas hemlighålla viktig information för honom.
Polisen betonar att behovet av anonyma vittnesmål inskränker sig till fall där de misstänkta är kända som grova våldsmän. I princip låter det rimligt. Varför inte agera pragmatiskt, i det allmänna samhällsintresset?
Men med tanke på likheten inför lagen kan man inte tillämpa en skild rättegångsordning för vissa typer av åtalade, eller ens för vissa typer av brott. Antingen måste anonyma vittnesmål tillåtas i alla rättegångar, eller i inga. Själv skulle jag alltid som vittne i ett brottmål föredra att framträda anonymt. Så tänker förmodligen många andra. I så fall vore slutresultatet rättegångar med idel herr A, herr B och fru C i vittnesbåset – eller kanske på videoskärm med ryggen mot kameran och förställd röst.
Den som anklagar dig för kioskinbrottet du inte gjort kan vara din ogina granne eller försmådda älskare.
Som advokat Markku Fredman skriver i tidskriften Oikeus har man i Finland aldrig fäst stor vikt vid individens processuella rättigheter. Domstolarna ses fortfarande som en myndighet som vilken annan, inte som väsensskild från statens övriga verksamhet.
Grundrättsreformen 1995 innebar en förbättring, men det finns också illavarslande tecken i fråga om rättsskipningens öppenhet. Alltför många rättegångar förs bakom lyckta dörrar. Tullens och skattemyndigheternas anonyma tipstelefoner har också osympatiska drag.
Jag har en bekant som efter en resa till Indien blev gripen på Helsingfors flygfält. Någon hade ringt in ett tips om att hon var en knarkkurir.
Hon släpptes först efter ett halvt dygn, efter långa förhör, visitering av kroppshålorna och magröntgen på Mejlans sjukhus. När det hela var över bad polisen inte ens om ursäkt eller beklagade sitt misstag.
Men anonyma tips kan ändå försvaras. De är ju bara ett hjälpmedel i brottsutredningar; för åtal och dom krävs andra bevis. Ett enda anonymt vittnesmål i domstol kan däremot räcka för att någon blir dömd.
Därmed inte sagt att hot mot vittnen skulle vara oväsentliga. Tvärtom, om fenomenet breder ut sig är farligt för rättsväsendets auktoritet. Man bör kräva ett visst mått av civilkurage av medborgarna, men de kan inte lämnas skyddslösa.
Ett svar är stränga straff för den som uttalar hot. En annan är det besöksförbud som snart kan utdömas – alltså att man förbjuds komma på ett visst avstånd från en person eller plats. Ett tredje är polisskydd åt utsatta vittnen. I ytterlighetsfall kan man t.o.m. tänka sig något i stil med det amerikanska Witness Protection Program, där nyckelvittnen, ofta själv kriminellt belastade, ges straffeftergift och en helt ny identitet.
I dessa dagar är liberalism i kriminalpolitiska frågor inte populär, och också i vanliga fall tenderar den allmänna opinionen att vara sträng. Varför inte tillåta telefonavlyssning? Jag har ju ingenting att dölja, säger många. Så argumenterar man i de flesta av världens länder. Hellre döma hundra oskyldiga än att låta en skyldig gå, sade Josef Stalin i en berömd sentens. I en rättsstat måste man tänka tvärtom.