Finländare, spänn ut bröstet! Du är nu i medeltal rikare än svenskarna. Det är officiellt. Glädjebudskapet kommer från OECD, en samarbetsorganisation för de rika industriländerna. I fjol växte Finlands ekonomi med 5,9 procent, och det räckte för att bruttonationalprodukten, BNP, per capita skulle bli högre än i Sverige, där tillväxten bara var 1,8 procent.
Det finns ett litet aber. Finland leder bara om man tar hänsyn till skillnaderna i köpkraft. Men räknat i löpande priser distanseras Sverige ännu i år, eftersom den svenska ekonomin växer med bara 2-2,5 procent mot 4–4,5 procent för den finländska.
Finland har en gång tidigare, 1990–91, besegrat Sverige i BNPkampen, men då med hjälp av en dopad växelkurs. Nu är jämförelsen mer rättvis.
BNP är viktig. Den mäter hur mycket resurser ett land producerar under ett år och alltså hur mycket som finns att fördela. Däremot säger den ingenting om den ackumulerade nationalförmögenheten. Östermalms fasader och E4:ans breda asfalt visar att Sverige fortfarande är ett mycket rikare land än Finland. Men svenskarna lever på frukterna av det förgångna. 1870 var Sverige ett av Europas allra fattigaste länder; hundra år senare konkurrerade man med Schweiz och USA om tätplatsen i den globala välståndsligan. Skog, malm och en räcka enastående innovatörer och entreprenörer gjorde att den svenska ekonomin växte snabbare än någon annan i hela världen under hundraårsperioden.
Sedan kom ett dramatiskt trendbrott. Under perioden 1970–97 växte den svenska ekonomin årligen i medeltal 1,3 procent långsammare än OECD-genomsnittet. Det låter inte som särskilt mycket, men ränta på ränta-effekten gör att Sveriges BNP per capita nu är 30 procent lägre än om tillväxten varit på OECD-nivå.
Finland har däremot vuxit snabbare än OECD-medeltalet ända sedan 1960-talet. Blir årets tillväxt så stark som prognosmakarna tror belägger Finland tionde eller elfte plats i OECD:s välståndsliga, medan Sverige ligger sjuttonde.
Varför har Sverige släpat efter så mycket? Inledningsvis kunde svenskarna förklara bort den fallande tillväxttakten med att det är svårare att växa ju rikare ett land är. Fattiga länder kan ju kopiera föregångarna. Men det argumentet håller inte längre när Sverige distanserats av bl.a. Hongkong, Singapore och Irland. Dessvärre förstår nationalekonomerna inte särskilt väl mekanismerna som sätter i gång respektive stoppar upp ekonomisk tillväxt. Utbildning, sparkvot och produktivitet spelar alla en roll, men inte automatiskt och rätlinjigt. Ibland beror tillväxt på ren tur, som att Norge hittade olja, eller att några envisa ingenjörer övertalade Nokia att börja utveckla radiotelefoner. Det avgörande är ändå staten och politiken.
I snäv mening beror Sveriges tillväxtproblem på den överstora och trendmässigt underfinansierade offentliga sektorn. Höga skatter driver upp räntor och minskar förtetagsamheten. 1870–1970 hade Sverige inte ett bättre genetiskt material än sina konkurrentländer, men något gjorde att L.M. Ericsson, Gustaf Dahlén och alla de andra kunde förvandla sina idéer till storföretag, som staten sedan kunde mjölka på pengar för att finansiera välfärden.
Varför har Sverige haft så svårt att ställa om sitt ekonomiska system, trots att det redan i 30 år bevisligen fungerat sämre än i de centrala konkurrentländerna, inklusive Finland?
I sin klassiska bok The Rise and Decline of Nations (1982) hävdar den amerikanske ekonomen Mancur Olson att tätt sammanflätade sociala, ekonomiska och politiska organisationer ofta visar en fallenhet för kartellbildning, svågerpolitik och korruption.
Särintressena kan bekämpas med beslutsamma reformer, och oftast kan bara en kris, kanske en nationell katastrof lägga grunden för en ny start.
Klassiska exempel är förstås Japan och Tyskland efter andra världskriget. Återuppbyggnaden försåg dem med toppmoderna produktionsmaskinerier, men ännu viktigare var den sociala dynamik som släpptes fri när gamla samhällsstrukturer slogs sönder.
Storbritannien vann kriget, men förlorade freden eftersom det stela klassamhället förblev intakt. Rysslands snabba industrialisering berodde delvis på Stalins hänsynslösa politik, men också på att ryska revolutionen gav miljoner begåvade människor en chans de annars inte fått.
Finlands ekonomiska kris i skiftet mellan 80- och 90-talen var lik den svenska, men den inföll parallellt med den geopolitiska omorienteringen efter Sovjets fall. När t.o.m. VSB-fördraget slängdes i soptunnan var ingenting längre tabu. Och tidigare detta sekel har Finland gått igenom tre krig.
Vid stamborden talar man om finsk sisu, om att finländarna är beredda till mer uppoffringar än svenskarna. Om detta är sant, så måste det bero på de färska erfarenheterna av genomgripande förändringar och på att det finländska samhällssystemet är mindre cementerat.
Sverige har däremot levt i fred sedan 1814. Samhället har styrts av socialdemokratin – om inte till namnet, så till gagnet – sedan 1920-talet. Sverige är dessutom ett av få länder i Europa – Ryssland är ett annat – som inte upplevt en borgerlig revolution, utan gått direkt från feodalism till folkhem.
Mancur Olson, som gick ur tiden för en månad sedan, beskriver särintressena som den ekonomiska tillväxtens värsta fiende. Sverige bekräftar teorin. Svensk politisk debatt domineras helt av fördelningsfrågor; hur välfärden skall produceras ägnas inte mången tanke. Och själva det politiska systemet har stelnat till en kartell: rösttröskeln stoppar politiska entreprenörer och valsystemet med långa listor bekräftar partiorganisationernas och partiledarnas makt över riksdagsgrupperna.
Med två tredjedelar av svenskarna direkt beroende av det offentliga för sin utkomst kan man vinna val genom att lova skattehöjningar i stället för utgiftsminskningar. 1994 ville väljarmajoriteten inte ha några förändringar av välfärdsstaten, och utfallet verkar bli det samma i höstens val. Finlands BNP-försprång ser ut att fortsätta öka.