I veckan hade 45 år förflutit sedan det misslyckade 20 juli-attentatet mot Hitler. Årsdagen sammanträffar med den tilltagande debatten om Tysklands ställning i Europa, högerns allt tydligare strävan att igen öppna den ”tyska frågan” och försöken att omvärdera landets roll i andra världskrigets utbrott.
Överste Stauffenberg och de andra 5000 som strök med efter det misslyckade försöket att röja undan Hitler utnyttjas nu på sina håll som symboler för det goda Tyskland: ”de ville skapa ett frihetligt rättsstyrt Tyskland och spärra vägen för en annan krigsförbrytare och massmördare, nämligen Stalin”, skriver t.ex. konservativa Die Welt på ledarplats.
Huvudtesen i den revisionistiska historiesynen är att också Tyskland är ett offer för Hitlers och Stalins maktpolitik. Och frågan om den kollektiva tyska skulden besvaras av den konservativa falangen i den fortfarande pågående – men i Finland pinsamt ouppmärksammade – Historikerstreit med att nazisternas mördarmetoder i själva verket var kopierade av bolsjevikerna: en ond bilds onda spegelbild, men inget historiskt unikt.
Allt indikerar att sökandet efter en nyckel som igen kunde öppna den tyska frågan har börjat.
Jäsningen i Östeuropa har gjort en diskussion om hur gränserna drogs upp i Teheran, Jalta och Potsdam åtminstone en aning mindre tabubelagd. Om balterna med hänvisning till Molotov-Ribbentrop-pakten kan kräva revisioner, vad hindrar då tyskarna från att kräva en återgång till 1937 års gränser?
Utom det självklara: tyskarna borde ha nöjt sig med 1937 års gränser redan år 1937.
Att DDR längst av alla östeuropeiska länder håller fast vid den traditionella realsocialismen beror naturligtvis på att hela statsbildningens legitimitet baseras på en ideologisk lösning. DDR har från början varit i underläge jämfört med den västliga tvillingen: beskyddaren Sovjetunionen hade aldrig tillåtit någon östlig version av Förbundsrepublikens alltyska successionsteori.
DDR uppstod i ett historiskt vakuum, som en avhuggen videkvist som rotat sig i främmande mylla.
När myllan inte längre gödslas, tvinar skottet. Det dör eller måste ympas på en större stam.
Ingen annan än tyskarna önskar se ett återförenat Tyskland. Redan nu dominerar det urstarka näringslivet och D-marken den västeuropeiska ekonomin. Faller Berlinmuren, skulle tyngden öka till hegemoni. Förr eller senare måste den ekonomiska styrkan balanseras av en politisk.
Resultatet skulle vara en ny Drang nach Osten och ett Europa militärt dominerat av Tyskland och Sovjetunionen.
Den visionen ger mardrömmar inte bara åt polacker och fransmän.
Ingen är helt säker på att den västeuropeiska integrationen är förenlig med tyskarnas återföreningsdrömmar – eller att tyskarna i en valsituation skulle stanna för det förra alternativet. Väljer Kreml att spela det tyska kortet, kan vi antagligen begrava såväl Nato, EG som stabiliteten i Europa.
Den ekonomiska krisen i Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien och Sovjet har gjort att hundratusentals människor upptäckt sig vara tyskar, då det automatiskt ger dem hemortsrätt i Förbundsrepublikens Klondyke. Polen, som trodde sig ha fördrivit den sista kvartsmiljonen etniska tyskar redan under andra hälften av 50-talet, upplever nu en brain drain utan like.
Samtidigt ger immigrantvågen från öster vatten på den tyska nationalistkvarnen: finns det bättre bevis på att suveräniteten över Oberschlesien, Wroclaw-Breslau eller Stettin ännu är öppen?
Polackerna gick nyligen med på att använda de gamla tyska namnen på orter i Polen i korrespondens på tyska. Katowice blir Kattowitz, Opole Oppeln, Gdansk Danzig. Ex-förbundspresidenten Walter Scheel försäkrade i Warszawa (Warschau?) att beslutet inte kommer att användas för politiska syften.
Kanske inte – ännu. Förbundsrepubliken har visserligen erkänt Oder – Neisse-gränsen, men bara tills ett fredsavtal efter andra världskriget fås till stånd.
Det är bara i Sovjet och kanske Finland man uppfattar KSSE-slutdokumentet som ett sådant.