För en tid sedan flög jag in mot Helsingfors-Vanda flygplats, som ligger drygt tio kilometer utanför Helsingfors innerstad.
Ända fram till landningsögonblicket ser man knappt annat än grön finländsk skog, uppblandad med en och annan åkerlapp. Här och där finns hus utspridda som legoklossar, men knappast ens på ropavstånd från varandra. Först på stadens yttersta udde i söder kan man ana tätare stadsbebyggelse, men också där dominerar den gröna färgen.
Jag hade anlänt till trängsel-Finlands hjärta, till det urbana helvetet.
Några dagar senare hade jag förmånen att besöka ett av de högsta husen i landet: oljebolaget Nestes skyskrapa på Kägeludden i Esbo, strax utanför Helsingfors stadsgräns.
Huset är ett storhetsvansinnigt monument över industripatronen Uolevi Raada, och byggt så att man från alla rum har en vidunderlig utsikt över omgivningen.
Och omgivningen: det är blånande vatten, furor som susas och en och annan takås som sticker upp över trädtopparna.
Vi befinner oss knappt tre kilometer från Stockmanns hörn.
Långt utanför både Kägeludden och flygfältet bor tiotusentals familjer mot sin vilja, och tvingas pendla in till huvudstaden och arbetet.
De har tvingats ut av de höga boendekostnaderna, som i sin tur är en funktion av den allvarliga tomtbrist, som plågar staden.
Tomtbristen innebär naturligtvis inte att det inte skulle finnas plats att bygga fler hus, det inser ju t.o.m. en arkitekt. Nej, tomtbrist är det magiska ord som byggföretagen och markägarna använder för att kunna prissätta sina varor högre, enligt lagen om utbud och efterfrågan.
Samma ord använder också planeringsmaskineriet för att motivera sin egen existens: om det är brist på tomtmark måste den alltså ransoneras, sättas på kort som sockret i Moskva. Ergo: skärp myndigheternas kontroll över vad som får byggas, när, och hur.
De vet ju ändå bäst.
Bristen skapar man genom att planeringsmyndigheterna fastställer tillräckligt stränga normer för byggkvoter, grönområdesfredningar och byggnadstillstånd.
Flankstöd får man t.ex. av lantbrukarorganisationerna, som vill bevara Helsingfors stad som Nylands största odlare, eller av miljövänner som anser att huvudstadens vildmarker är oundgängliga som fågelområden i detta Europas till ytan fjärde största land.
Till den kommunala självstyrelsens hörnstenar hör det s.k. planeringsmonopolet, som ger kommunerna rätt att bestämma vad som byggs och hur. Byggnadsskatten ger dem också rätt att bestämma när det byggs och till vilket pris.
Nu inser alla att det är vettigt att ha någon form av stadsplanering, men det finländska systemet har blivit till en perversion. I praktiken är planeringsmonopolet en penningautomat: kommunen kan finansiera en stor del av sina utgifter genom att planera och sälja ut egna tomter.
Planeringen har blivit till en penningautomat också för utvalda privata fastighetsägare. Med ett enda pennstreck kan värdet på en tomt öka med tiotals miljoner mark – d.v.s. ägaren får byggnadsrätt – eller tomten blir värdelös – Guds Hand bestämmer att den blir grönområde.
Inte att undra på att en fastighetsägare sagt att det bara finns tre sätt att få ett område planerat som man vill: pengar, lagvrängare och politiskt inflytande.
Gissa varför byggbolagen har representanter i huvudstadsregionens stadsplaneringsnämnder, varför de ordnar studieresor till utlandet för de förtroendevalda, eller har nästan lika många jurister som byggjobbare.
Tyvärr har tomtspekulationen inte ens gett några skyhöga vinster åt byggföretagen, men pengarna har hjälpt dem att hålla fast vid gammalmodiga arbetsmetoder och överstora arbetsstyrkor, och har gått åt till de våldsamma löneglidningarna.
Vad är det som säger att husen inte kan byggas tätare än nu? Varför kan man inte bygga tio våningar höga bostadshus? När byggs igen en riktig gata, med trottoarer, höga fasader, innergårdar, krogar och butiker i bottenvåningen – i stället för omkringströdda skoaskar omgivna av granhäckar och hektarstora asfalterade parkeringsplatser?
Folk röstar med plånboken, det är därför lägenheterna kostar mer i innerstan än i förorterna, hur gröna och naturnära de än må vara.
Planeringen har lyckats med just det man ville undvika: den har skapat bostadskvarter utan identitet och själ, där det är omöjligt att orientera utan karta. När skrev någon en sång om hur skönt det är att vandra i Esbo centrum, Kvarnbäcken eller Dickursby?
Förortsbyggandet baserades på den filosofin att alla finländare måste ha skidspåret rakt utanför dörren. En riktig stadsmiljö antogs också strida mot behovet av avskildhet, lugn och ro.
Helst skall stadsmiljön påminna om landsbygden efter nyskiftet, då bygemenskapen sprängdes och alla gårdar blev utgårdar., isolerade från varandra av skog och åker.
Fortfarande finns det folk som anser att Helsingfors tillväxt borde dämpas. Trängseln är för stor, säger man, trots att invånarantalet stadigt har sjunkit sedan 50-talet.
Helsingforsborna och de som av någon anledning velat flytta till staden – kanske av en så trivial orsak som att de vill bo i en storstad, eller för att det i ett så litet land som Finland är vettigt att koncentrera vissa samhälleliga funktioner till en plats – har strötts ut i en cirkel kring staden.
Resultatet är att halva Nylands landsbygd också förstörts. Vi har fått ett samhälle som varken är stad eller landsbygd, där alla visserligen kan kliva ut på skidspåret, men inte hinner – de sitter ju i bussen på väg hem från jobbet, försenade efter all övertid som behövs för att en vacker dag ha råd att flytta in till centrum.