När man jämför inflationsnivån i olika länder brukar centralbankens autonomi utkristalliseras som den viktigaste förklarande faktorn. Ju mer självständig centralbanken är, desto lägre är inflationen – det visar alla internationella jämförelser.
Med den logiken måste Finlands Bank vara världens mest autonoma centralbank. Inflationsbekämpningen är nu så effektiv att Finland upplever en deflation: priserna faller och penningvärdet stiger. Det här är unikt, och har knappast setts någonstans sedan trettiotalet.
Deflationen uppstår genom likviditetsbristen på marknaden.Värdena på t.ex. fastigheter sjunker stadigt, eftersom köparna förväntar sig att priset är lägre i morgon, och de som har likvida tillgångar kan njuta av en extremt hög räntenivå.
Allt detta är en logisk följd av regeringens och centralbankens beslut att dra ner kostnadsnivån genom en direkt sänkning av realpriserna, i stället för genom en devalvering. Höga räntor och arbetslöshet pressar priserna och skapar kostnadsdisciplin på företags- och individnivå. Stålbadet har naturligtvis också en nyttig pedagogisk effekt på spenderglada politiker.
Själva idén är att skapa vånda och lidande. Omplåstringar skulle bara sudda ut budskapet.
Inflation är förödande för all ekonomisk verksamhet; den driver upp realräntorna, försvårar all kalkylering och hämmar de investeringar som skall skapa morgondagens välstånd.
Men i en miljö som Finland, där man i åratal haft en högre inflation än i omvärlden, leder också en deflation till enorma påfrestningar, särskilt på bank- och finansväsendet.
Samtidigt sker en massiv omfördelning av förmögenheten från skuldsatta till likvida företag och individer. Gamarna på de exekutiva auktionerna lägger nu grunden till tjugohundratalets förmögenheter och finansfamiljer. De klarsynta som sett vartåt det barkat och inte överskuldsatt sig belönas.
Det är möjligt att ett samhällsfördrag med t.o.m. bara något sänkta reallöner knäcker många överskuldsatta hushålls rygg. Leder det här till en våg av tvångsförsäljningar faller bottnen slutligt ur bostadsmarknaden. Konsekvenserna för bankerna kan man bara gissa sig till: de kan ju inte må bättre än sina kunder.
Insatserna är alltså höga, och det finns skäl att fråga sig om Finlands Bank gör rätt i att i det här läget hålla fast vid inflationsbekämpning som det centrala ekonomiska målet.
Svaret är ja. Det förefaller nämligen som om sambandet mellan tillväxt i penningmängden och inflation skulle ha suddats ut under åttiotalet, då den dramatiskt ökade likviditeten snarare gick till att driva upp värdena på realegendom och värdepapper än till högre konsumentpriser. Deflationen är mest ett symptom på att den bubblan spricker.
De kostnads- och inflationsdrivande strukturerna på arbetsmarknaden och i handeln finns dock kvar, och dem kommer man åt bara genom en hästkur. Att den nu är så tuff visar mest hur sjuk och snedvriden den finländska ekonomin varit.
Anklagelserna om känslolös skrivbords-”korkmanism” är orättvisa både mot Sixten Korkman, som aldrig har varit en penningpolitisk dogmatiker, och mot Finlands Bank, som nog vet vad deflationspolitiken innebär.
Trycket på den starka markens symboler Rolf Kullberg, Markku Puntila och Johnny Åkerholm är stort, och sympatierna för dem små till och med i Finlands Banks direktion.
Men de har en tillgång: vetskapen om att en penningpolitisk kursändring bara kan ske i samband med en regeringskris, ett byte av centralbankens högsta ledning och flera veckors politiskt och ekonomiskt kaos. Är devalveringsivrarna verkligen beredda att betala det priset?