Det man diskuterar i Rio de Janerio är inte, tvärtemot vad många hoppas och ännu fler tror, bara eller ens i huvudsak miljöskydd. Temat är hållbar utveckling – med betoning på båda.
Hållbar betyder att naturens resurser inte används så att det drar undan mattan för framtida generationer. Utveckling innebär rätten och skyldigheten att försöka höja den materiella välfärden.
För de rika ländernas invånare handlar miljöskydd mest om ozonhål och drivhuseffekt, men för världens flertal betyder miljövård dricksvatten, ren luft att andas och hyfsad hälsovård. För alla handlar det om att ändra det ekonomiska beteendet, allt från hur mycket vi kör bil till hur många barn vi sätter till världen, så att miljökostnaderna beaktas. Ekonomi och ekologi härleds ut samma grekiska ord: oiko – ”hem”.
Fattigdom är inte längre ett problem bara för filantroper och humanister. På 90-talet har i-länderna vaknat upp till insikten om att misären i Tchad eller Kairos slum hotar hela den globala ekonomiska utvecklingen.
WHO och UNEP, två FN-organ, har funnit att utsläppsnivåerna av t.ex. svavel faller när inkomstnivån ökar över en viss gränd. Och fyra femtedelar av alla träd som fälls i u-länderna används som bränsle av de fattiga som inte har råd med gas eller fotogen.
Hållbar utveckling handlar om att den rikaste delen av världen måste ge avkall på sitt resursslösande välstånd. Ännu viktigare är ändå att höja välståndet i de fattigaste länderna. Den som varje dag kämpar för överlevnad har inte råd att tänka på blyfri bensin, sura regn eller arternas mångfald.
Också befolkningsexplosionen, ett problem så stort och skrämmande att Riomötet inte ens formellt diskuterar det, beror på fattigdomen. Och mot fattigdom finns bara en medicin: ekonomisk tillväxt.
Historisk erfarenhet visar att befolkningstillväxten planar ut när levnadsförhållandena blir bättre, kvinnornas ställning stärks och barndödligheten fås ner.
Med den ekonomiska tillväxten ser det faktiskt rätt bra ut. Om trenderna håller i sig är världens sammanlagda produktion om fyrtio år tre gånger större än nu.
Befolkningen ökar också snabbare än någonsin; år 2030 kanske vår planet hyser närmare 9 miljarder människor, mer än hälften fler än nu. Befolkningstillväxten är alltså trots allt långsammare än den ekonomiska, vilket borde kunna frigöra resurser både för direkt miljöskydd och en utjämning av de globala inkomstskillnaderna.
Men som den franske oceanografen Jacques Cousteau påpekar, hade jorden när han föddes, för 80 år sedan, 1.7 mrd invånare; om ytterligare 80 år kan vi vara 16 mrd, och det är definitivt mer än planeten kan hysa.
När vi människor varje dag blir 250 000 fler – ett nytt Finland var tredje vecka – finns det inte tid att vänta. Att överleva som råttor är inte det arv vi skall ge våra barn och barnbarn, som Cousteau konstaterar.
Vad Riomötet kanske ändå kanske kan uppnå – ifall ett möte av den uppblåsta kalibern kan åstadkomma någonting – är att skapa en medvetenhet om att ekonomisk utveckling skall ske på hela mänsklighetens villkor. Sloganen One World – ”en värld” – har plötsligt blivit en politisk verklighet.
En orsak till den utvecklingspessimism som satt in i väst är just att man så kapitalt misslyckats att minska inkomstklyftorna.
En alltför stor del av hjälpen har försvunnit i kleptokratiska regimers fickor.
Ibland har den direkt motverkat en hållbar utveckling och bidragit till proletarisering och förslumning genom megalomaniska industrialiseringsprojekt. Resultatet av FN:s alla utvecklingsstrategier är att en stor del av världens fattiga länder reducerats till veritabla tiggarstater.
Nu går bara en tiondel av u-hjälpen till att skapa basservice åt de fattigaste, och den proportionen måste ändras. Det allra bästa sättet att hjälpa u-länderna är ändå rättvisa villkor i världshandeln.
Härvidlag har Finland inte mycket att skryta med; förutom att vi håller höga tullsatser på många u-landsprodukter har Finland hört till tillskyndarna av den groteskt förvridna världshandeln med livsmedel.
De rika ländernas lantbrukssubventioner har inte bara fråntagit tredje världen exportmöjligheter, utan dumpandet av överskottet har ibland också slagit ut u-ländernas bönder från deras hemmamarknader. De 120 stats– och regeringschefer som träffas i veckoslutet borde ryta det här åt sina förhandlare i Gatts pågående Uruguayrunda.
Det är helt klart att den rika världen måste hosta upp mer pengar, om inte annat så av eget intresse. Vi lever i en värld, hotad av många gemensamma faror, som ofta billigast kan åtgärdas i de fattiga länderna.
Det är viktigt att inte utvecklingspessimistiska, anti-teknologiska och radikala miljöintressen tillåts kapa åt sig den agenda Rio kanske leder till. Mänsklighetens livsmiljö hotas inte av för mycket utveckling, utan av för lite. Att tro att new age– och tillbaka-till-naturen-filosofer klarar oss ur knipan är en lyx bara dästa västerlänningar har råd med.