Percy Barnevik, chef för elektrojätten Asea Brown Boveri, väckte stor uppmärksamhet då han nyligen varnade för att Europa snart kan ställas inför en bestående underklass, ett B-lag av dagdrivande medborgare som inte kan sysselsättas i vettig produktion.
Varningen påminner om den som ofta hörts i amerikansk debatt. Kommer jobben att minska så att en stor grupp i samhället överhuvudtaget inte kan få något lönearbete, och resten tvingas stå och steka hamburgare åt varandra, till McDonald’s-löner?
Barneviks oro har väckts av de väldiga rationaliseringsansträngningar som nu görs i industrin. Där är utslagningen av arbetskraft nu intensivare än kanske någonsin under efterkrigstiden.
Det här beror på två faktorer. Dels har, alla problem till trots, den ökande frihandeln gjort det möjligt att skapa betydligt större, effektivare enheter.
Tidigare tog man för givet att varje industriland och region med självaktning måste ha stålverk, varv, textilfabriker, biltillverkning – hela paletten av industriell produktion. Det är inte längre fallet. Arbetsfördelningen inom och mellan länderna har ökat, precis som avsikten varit.
Samtidigt, och det är ännu viktigare, har datarevolutionen egentligen först nu börjat slå igenom med full kraft. Och informationsteknologin märks inte bara i numeriska svarvar, robotar och andra maskiner som automatiserar tillverkningen av varor.
Den ersätter också stora mängder mänskligt arbete i produktionen av tjänster: tänk bara på hur bankautomaterna konkurrerat ut bankfröknarna eller hur telefaxen påverkat postvolymerna.
Många av de här jobben är borta för alltid, ersatta av maskiner som blir allt billigare och effektivare. Men kommer de människor som slås ut verkligen att reduceras till en permanent underklass?
Frågan är bekant från hela industrialismens 200-åriga historia. Historieböckerna berättar om engelska arbetare, de s k Ludditerna, som redan på 1700-talet slog sönder de första spinnmaskinerna. En liknande oro fanns under början av detta sekel, då landsbygdsproletariatet började slås ut genom mekaniseringen av lantbruket.
Men varje gång har ekonomin dock lyckats hitta en ny jämvikt; industrialismens historia visar ingen tendens till ökande arbetslöshet på grund av att arbetare ersatts av maskiner.
Det här är inte särskilt förvånande, för mängden ogjort arbete i samhället är ju obegränsat, och tekniska innovationer har samtidigt som de rationaliserat bort tunnbindare, pärthyvlare och drängar skapat grunden för hela ny branscher – tänk bara på bilen, elektriciteten eller televisionen.
Och om de teknologiska framstegen sopar bort arbetsplatser, så skapar de också billigare varor. Vi kan bara föreställa oss hur många skjortor vi skulle ha råd att köpa om de tillverkades med 1700-talsteknik. Eftersom lönerna är bundna till det mervärde arbetaren skapar skulle också köpkraften vara på samma låga nivå.
Förbättrad produktivitet är alltså helt avgörande för att det materiella välståndet skall kunna höjas. De länder som under långa perioder brottats med hög arbetslöshet har inte gjort det för att tekniken raderat ut jobben.
Tvärtom, de undersysselsatta ekonomierna har inte förmått hänga på den tekniska utvecklingen – av orsaker som överbeskyddade hemmamarknader, styva arbetsmarknader, korruption och ogynnsamma villkor för investeringar. De högsta arbetslöshetssiffrorna i världen hittar vi, trots allt, i de allra fattigaste länderna.
Produktivitetskravet är inte bara absolut; om den finländska samhällsekonomin, företag och offentlig sektor, inte utvecklar och drar nytta av teknologiska innovationer och effektivare arbetsmetoder, så gör de utländska konkurrenterna det säkert. Hamnar Finland på efterkälken i den internationella produktivitetskampen återstår bara strategin att konkurrera med hjälp av pressade löner.
Alternativet är att effektivare arbetsmetoder håller nere produktionskostnader och priser. Lägre inflation betyder lägre räntor, som i sin tur stimulerar investeringar och fortsatt förbättrad produktivitet.
Den här ”goda cirkeln” borde vara målet för industri-, sysselsättnings– och utbildningspolitiken, och för fackföreningsrörelsens intressebevakning – inte bevarandet av gamla strukturer.
Var kommer då de nya jobben att uppstå den här gången? Informationsteknologin i vid mening är givetvis en bransch som fortsätter öka starkt, men också utbildning och vetenskaplig forskning är områden som kommer att, eller åtminstone borde, sysselsätta många fler.
Får vi ett fortsatt uppsving i produktiviteten, så stiger också köpkraften och därmed efterfrågan på allt från underhållning, kultur, media och resor till hälso– och sjukvård. De flesta nya jobben skapas i en tjänstesektor som blir allt mer sofistikerad.
Omställningen nu, liksom vid andra skiljelinjer i industrialismens historia, förutsätter enorma sociala och ekonomiska förändringar. Men accepterar man inte den ”kreativa förstörelsen”, som Joseph Schumpeter kallat det här grundfenomenet i kapitalismen, fossiliseras samhället och förväntningarna om ökat materiellt välstånd grusas. Det är den sämsta formen av konservatism.