Energidebatten är full av självutnämnda, och mer eller mindre kunniga experter. I regel talar de med de brösttoner som bara en vedertagen uppfattning kan motivera.
Framför allt gäller det här kärnkraftsfrågan, som för den icke totalengagerade observatören framstår som två väggar i samspråk: när hörde ni senast om en kärnkraftsmotståndare eller -förespråkare (frånsett lättlobbade riksdagsmän) som övertygats av motpartens argumentation och bytt åsikt?
Som man sett också i den här tidningens spalter är kärnkraften för många en religion. Förespråkarna anklagar motståndarna för att vara teknikfientliga bakåtsträvare, motståndarna förespråkarna för att blint tro på teknologin. Båda sidorna har naturligtvis både miljöargument och ekonomiska beräkningar som stöder dem.
Med risk för att göra mig lika fånig som många andra skall jag trots allt kasta mig in i debatten.
Visst är det aningen förvånande att Finland, som enda land i västvärlden, nu förbereder en utbyggnad av kärnkraften. Många västländer har avstått från atomerna av miljöskäl och som en eftergift åt den allmänna opinionen, men den viktigaste orsaken till kärnkraftsstoppet är nog rent ekonomisk: de anses helt enkelt inte lönsamma.
Det kärnkraftverk som IVO och Industrins Kraft nu vill bygga är kostnadsberäknat till ca 15 miljarder mark. Håller den kalkylen vore det unikt, för det är svårt att hitta ett västeuropeiskt kärnkraftverk som byggs inom tidtabell och på budget. Förseningar på åratal och två–tre- dubblingar av kostnaderna har varit legio.
Industrin vill emellertid ha kärnkraft, och det borde ju visa att den är konkurrenskraftig prismässigt?
Kanske inte. Det kan vara så att industrin inte behöver betala det verkliga priset för kraftproduktionen, utan att en del bärs av t.ex. staten eller hushållen.
Kalkylerna på området är nästan omöjliga att penetrera, men uppenbart är att t.ex. kostnaderna för slutförvaringen av avfallet, och framför allt försäkringskostnaderna för eventuella olyckor, inte beaktats fullt ut i priset på kärnkraftsproducerad elström.
Kraftbolagen har också tillgång till statsgarantier för mycket av sina lån, vilket gör finansieringskostnaderna konstgjort låga.
Elströmmen i Finland är dessutom överlag nu bland de billigaste i Europa, billigare till och med än i kärnkraftsparadiset Frankrike. Det verkar konstigt – Finland saknar ju, frånsett vattenkraft och torv, egna energiresurser, byggnadskostnaderna är höga och transportsträckorna långa.
En orsak är att energi allmänt taget skattemässigt gynnas mer i Finland än i andra länder. Det har varit en målmedveten statlig politik att trygga industrins tillgång till billig kraft.
Det motiveras med att industrins verksamhetsförutsättningar måste tryggas. Och det är ju faktiskt industrin som med sin export tjänar ihop den valuta med vilken vi köper utländska varor och betalar vår utländska skuld.
Fixeringen vid billig energi har dock lett till att industribasen blivit väldigt energiintensiv. Ett exempel är åttiotalets storsatsning på värmeslipmassa, TMP, inom skogsindustrin. Billig elkraft har gjort det lönsamt för företagen att övergå från vanliga massakokerier, som producerar mer kraft än de förbrukar till tillverkning av TMP.
Ett annat exempel. Outokumpu meddelade nyligen om en miljardinvestering i sina fabriker i Harjavalta och Björneborg. Där bl.a. smälter man, med elström, koppar- och nickelråvara som i huvudsak importeras från länder som Australien och Chile. Råvarans värde är mellan 65 och 80 procent av slutproduktens, och det finländska förädlingsvärdet består till stor del av energi – även den importerad.
Det är inte säkert att det här är en idealisk industristrategi för ett land som saknar egna energiresurser och är fattigt på kapital, och kanske borde hitta sina konkurrensfördelar på annat håll, till exempel i god utbildning.
Den bergsrådsgrupp som för drygt ett år sedan på regeringens uppdrag försökte hitta sätt att dra Finland ur krisen föreslog att Finland skulle göras till ett ”energiparadis”, och att det femte kärnkraftverket skulle följas av ett sjätte, sjunde o.s.v.
Väljer man ”energiparadiset” som linje är det fullt möjligt att kärnkraften är det bästa alternativet; miljömässigt är det säkert bättre än kolkraft. Men lika gärna kan man fråga sig om vi inte borde komma ifrån dyrkandet av den billiga energin, om inte den industriella basen på sikt skulle må bättre av att fixeringen vid energiintensiva bulkvaror skulle brytas.
Ett sätt för statsmaken att göra det här är att gå in för ett program där skatterna på både fossilbränslen, inhemska bränslen och kärnenergi successivt höjs. Det skulle uppmuntra företagen och hushållen att spara, och så småningom leda till produktionsprocesser där energiintensiteten är lägre men den tekniska nivån högre.