Slutskedet i andra världskriget och de första fredsåren präglades i Östeuropa av territoriella omfördelningar och etniska rensningar i massiv skala. Inte minst gällde det Tyskland, som förlorade vida områden i Schlesien, Pommern och Preussen. Hitlers anfallskrig resulterade i att tio miljoner tyskar tvingades fly eller fördrevs från sina hem, och till att 700 år av tysk bosättning och kultur öster om Oder-Neisse utplånades.
Största delen av de avträdda områdena tillfördes Polen, som en kompensation för Stalins annektering av tidigare polskt territorium i nuvarande Litauen, Vitryssland och Ukraina. Men den norra delen av tyska Östpreussen, kring staden Königsberg, inlemmades i den ryska federationen.
Hela den återstående tyska befolkningen deporterades raskt, den sönderbombade och -skjutna staden återuppbyggdes i sovjetisk betongstil och döptes om till Kaliningrad efter en nyligen avliden president som aldrig satt sin fot på platsen.
Rysslands suveränitet över området baseras uteslutande på segrarens rätt och makt; ens de ringaste ”historiska anspråk” saknas helt. Så räknade Stalin inte heller med en permanent närvaro.
Ännu under sextiotalet antydde Moskva att Kaliningrad kunde ses som belöning om Förbundsrepubliken lämnade västläget och neutraliserades. DDR-regimen lekte också vid den här tiden med tanken att bättra på sin legitimitet genom att ta över Königsberg. Osäkerheten om enklavens framtid märks tydligt i att Sovjet och Ryssland hållit tillbaka investeringsnivån.
Nu framstår området, med sina 907 000 invånare, allt mer om en geopolitisk anakronism. I och med Sovjetunionens sammanbrott blev Kaliningrad en enklav, avskild från resten av den ryska federationen av litauiskt och vitryskt territorium.
Instabiliteten och den försvagade centralmakten i Ryssland ökar ifrågasättandet av enklavens statsrättsliga tillhörighet, och snart kan Kaliningrad ”sättas i spel” på allvar. Det hotar i sin tur öppna de halvläkta såren efter Jaltauppgörelsen 1945. Kaliningrad är en tickande bomb i de komplicerade och komplexfyllda relationerna mellan Tyskland, Ryssland, Polen och de baltiska länderna.
För Ryssland är Kaliningrads betydelse rent militärstrategisk; den civila ekonomin är primitiv och kretsar kring fiske, lantbruk, bärnstensutvinning och olja (en miljon ton pumpas årligen).
Uppskattningarna av hur mycket ryska trupper det finns i området varierar; siffror på upp till 400 000 man har nämnts. Antalet är antagligen ändå betydligt mindre, troligen omkring 100 000. I alla fall finns där minst två pansar– och två motoriserade divisioner, en artilleridivision, en marininfanteribrigad, över 100 krigsfartyg och ca 200 moderna jaktbombare.
Den militära potential som baserats inom enklavens 15 000 kvadratkilometer, ett område stort som Nyland, är alltså mer än dubbelt större än de tidigare sovjetiska styrkorna i de tre baltiska republikerna. De överträffar också hela den polska krigsmakten.
Rysslands militärdoktrin är nu i stark omvandling, och därmed även Kaliningrads roll. På sikt kan man tänka sig tre uppgifter för trupperna i området, i sjunkande ambitionsskala: att fungera som stödjepunkt mot Nato, att användas för att projicera allmänna ryska intressen mot Polen och Litauen, eller att skydda enklavens integritet mot polska och litauiska ambitioner. Man kan också tänka sig att Kaliningrad avskrivs helt som militärstrategisk tillgång.
I både Litauen och Polen finns partier och grupper som öppet ifrågasätter områdets statsrättsliga ställning. Den litauiska radikala högern och exilorganisationerna har uttryckligen krävt ett införlivande av ”Lilla Litauen”; liknande opinioner framförs av polska nationalister.
De här meningsyttringarna har inget öppet stöd på regeringshåll, men klart är att man i både Warszawa och Vilnius är extremt oroad över både den ryska militära ansamlingen, och – framför allt -risken för en framtida bilateral tysk-rysk uppgörelse om områdets framtid.
Ett ekonomiskt och politiskt sammanbrott i Ryssland kan tänkas leda till att enklaven gör sig halvautonom, och att Tyskland erbjuds eller aktivt tar en roll som skyddsmakt. En annan möjlighet är att Kaliningrad förvandlas till någon form av rysk-tyskt samförvaltningsområde.
Det kan åter öppna frågan om de territoriella förändringarna efter andra världskriget, och skapa osäkerhet om framför allt Polens gränser, både de östra och västra. Historien visar hur känsligt och farligt det kan vara.
Samtidigt tyder opinionsundersökningar på en rätt stark lokal separatism. Ett litet republikanskt parti arbetar rentav för en anslutning till Tyskland. Mer betydelsefullt är att var tionde Kaliningradbo säger sig anse att området borde bli en självständig republik, ”den fjärde baltiska”; och att var femte vill att enklaven blir en autonom republik inom Ryssland. Det här trots att det är uppenbart att området på egen hand inte är ekonomiskt eller politiskt livsdugligt.
Förbundsregeringen i Bonn har dämpat tysk investeringsiver för att undanröja ryska och andra misstankar om försök till ”regermanisering”. Samma återhållsamma tyska inställning gäller migrationen av Volgatyskar från Ryssland och Centralasien till Kaliningrad; den uppmuntras inte, men motarbetas inte heller.
I samband med återföreningen gav Tyskland också officiellt upp sina krav på alla de områden som förlorades till Polen och Sovjet. Bl.a. slopades den paragraf i författningen som gav tidigare rikstyska områden (alltså även Königsberg) rätt att ansöka om att upptas i Förbundsrepubliken.
Förhållandet till Ryssland har alltså för Bonn obestridlig prioritet över de nostalgiska Heim ins Reich-paroller som de hembygdsfördrivnas organisationer åkallar, med ringa genklang bland tysk allmänhet.
Men om Tyskland erkänner dagens ryska överhöghet över Königsberg, så är det givetvis oacceptabelt för tysk opinion att området blir polskt eller litauiskt – och vice versa. Den här potentiella konflikten kan snabbt utlösas, t.ex. av autonomi– eller självständighetssträvanden inom enklaven.
Enklavens civila administration har de senaste tre åren försökt skapa en ekonomisk frizon, kallad ”Jantar” (Bärnsten), för att kompensera bortfallet av subsidier från Moskva. Tanken är att attrahera utländskt kapital genom att fungera som ett brohuvud till den egentliga ryska marknaden.
Men hittills har utlänningar, närmast polacker, investerat ynkliga 10 miljoner mark i området, och de flesta av den 200 registrerade samföretagen finns bara på papper. Orsaken till det magra resultatet är inte bara områdets eländiga infrastruktur, utan också den politiska ovissheten.
Problemet är att också ett bevarande av status quo – med kommandoekonomi, centralstyrning, militarisering och avhängighet av minskade subventioner från Moskva – betyder att Kaliningradregionen drivs vidare in i ekonomisk ruin och internt politiskt kaos, vilket även det hotar destabilisera Östersjöområdet. Hur den här ekvationen skall lösas är en viktig fråga för arkitekterna av en ny europeisk säkerhetsarkitektur.