Vad de flesta västerlänningar beträffar kunde krigen i Kaukasus lika gärna utkämpas på månen. De kaukasiska konflikterna är så många, så komplicerade och så växlande att bara få orkar bry sig.
Lätt förfaller man till klichén att Kaukasus alltid varit orolig att krig är en andra natur för folken där.
Det kanske inte är helt fel, men mest är konflikterna en följd av den stalinistiska nationalitetspolitik som Sovjetledarna följde ända in på 80-talet: ”Divide et impera”, söndra och härska. Samma taktik användes för övrigt redan av Tsarryssland under erövrandet av Kaukasus 1774 – 1867.
Mycket av konflikterna beror på att de nyligen självständiga republikerna försöker upprätthålla de Sovjettida gränserna, som ritats helt slumpmässigt. Problemen blir inte lättare av att många av de folk som deporterades under 30– och 40-talen nu försöker återvända.
De mäktiga och otillgängliga Kaukasusbergen har genom årtusendena tagit emot olika folkgrupper på flykt undan förföljelse. Resultatet är ett lapptäcke av etniska grupper. I Kaukasus talas ett femtiotal språk, och bland religionerna finns såväl islam i olika former, som ett flertal kristna inriktningar representerade: de armeniska och georgiska urkyrkorna, ortodoxi, katolicism och många andra.
Sovjetmaktens hänsynslösa sociala experiment ledde till enorma folkomflyttningar och kulturell imperialism. Norra Kaukasus hörde också till de hårdast drabbade områdena under trettiotalets tvångkollektivisering. Många miljoner dog i svält.
Och när propagandisterna t.ex. talade om hur Sovjetmakten skänkt minoritetsfolkens deras alfabet var det en enorm lögn, för de flesta av de nordkaukasiska språken har sedan århundraden skrivits – med arabiska tecken. Under tjugotalets alfabetiseringskampanjer standardiserades skriftspråken först till det latinska alfabetet, och på trettiotalet införde man sedan kyrillisk skrift. Bara med uppbådande av yttersta kraft lyckades georgier och armenier försvara sina egna skriftspråk.
Den första kaukasiska konflikt som blossade upp under Sovjets sammanbrott var den mellan Armenien och Azerbajdzan, om enklaven Nagorno-Karabach. Sedan utbröt inbördeskrig i Tjetjenien, i Ossetien, som delas av Georgien, där den tidigare sovjetiska utrikesministern Eduard Sjevardnaze nu har diktatoriska fullmakter över en sammanfallande statsbildning. Sjevadnadze stödjer sig militärt på olika friskaror och rena banditgäng.
Motgångarna i kriget mot Armenien har också lett till upprepade kupper och uppror i Azerbajdzan.
Georgien är ändå skådeplats för de blodigaste striderna. Uppenbart är att ryska krafter underblåst de talrika inbördeskrigen i republiken. Det har varit framgångsrikt: Sjevardnaze tvingades köpa ryskt stöd genom att ansluta Georgien till OSS, och samtidigt ge den ryska armén fria händer i landet.
Georgien är nu definitivt återanslutet till den ryska maktsfären, liksom tidigare Armenien och Azerbajdzan. Situationen saknar inte paralleller med perioden 1917-22, då Röda arméns bajonetter tvingade in de kaukasiska länderna i Sovjetunionen, efter några års kaotisk självständighet.
De hårdaste striderna förs nu i Abchasien i nordvästra Georgien, som separatister försöker lösgöra. Abschaserna utgör bara 18 procent av befolkningen, men å andra sidan anslöts området till Georgien först 1931. Striderna illustrerar konflikten mellan två i och för sig rimliga anspråk: Georgiens som stat att försvara sin integritet, och rätten för de folkslag som bor i landet att hävda sin särart.
I själva verket utgör georgierna bara ungefär hälften av republikens befolkning på 3,8 miljoner. Vid sidan ossetierna och abchaserna bor i landet (enligt folkräkningen 1989) över 400 000 azerbajdzjaner, 300 000 armenier, 300 000 ajarer (muslimska georgier), samt talrika ryssar, greker, judar etc. etc.
Framför allt finns kanske en miljon megrelier i väster – det är härifrån den störtade georgiska presidenten, numera rebelledaren Zviad Gamsachurdia kommer. Megrelierna lever i ett koncentrerat område och talar ett helt eget språk, men klassificerades 1930 som georgier av (georgiern) Stalin. Det är antagligen därför västliga medier slarvigt talar om att Gamsachurdia har starkt stöd i ”västra Georgien”.
Konflikterna slutar inte här, för norr om Kaukasusbergen, i det ryska Kaukasus är den etniska sammanblandningen minst lika stor. Tjetjen-Ingusjetien är i praktiken självständigt, och av västliga rapporter att döma är det fråga om rena banditrepubliken. Hos de muslimska tjetjenerna hålls seder som blodshämnd högt i ära, och den starka sammanhållningen anses förklara deras framträdande ställning bland den organiserade brottsligheten i det forna Sovjet. Men tjejenerna har också utsträckt sin gästfrihet till bl.a. den jagade Gamsachurdia.
Ännu mer förvirrande, men hittills fredligt, är läget i Dagestan, ett konglomerat av olika etniska grupper längst Kaspiska havets västra strand. Här bor folkslag och folkspillror som kumykerna, avarerna, darginerna, lezgierna, adygeerna och ubycherna. Och intill Dagestan finns självförvaltningsområdena Karachaj-Tjerkass och Kabardinien-Balkar. Redan namnen säger vad det är fråga om.
Vad gör det då oss att blodet flyter i Kaukasus? Uppenbarligen inte mycket, för regionen verkar numera helt sakna strategisk betydelse. Om något tycker väst att det Rysslands sak att agera polis.
Men liksom i Bosnien hotar de kaukasiska exemplen folkrättens och humanitetens mest centrala principer.. FN, som kallats in för att dämpa kriget i Abchasien, har visat sig helt maktlöst. Krigen visar också att KSSE, där Sovjetunionens efterträdarrepubliker i oförstånd upptogs, inte är mycket att räkna med så längd inte stormakternas intressen råkar i konflikt.
Nu är faran dessutom att krigen sprider sig utanför tidigare Sovjetterritorium. Turkiet har redan tagit på sig en roll som beskyddare för de turkiska folkslagen i området, medan Iran aktiverar sin export av islamisk fundamentalism. Armenien räknar med stöd från stora exilgrupper i USA och Frankrike.
Mest oroande är ändå den ryska militärens strategi i Kaukasien. Frestas man att provocera fram konflikter också i t.ex. Baltikum, för att kunna rycka in och skilja de stridande åt? Om den ryska imperietanken lever vid Svarta och Kaspiska haven kan den vakna också vid Östersjön.