Att vara vän med någon betyder inte att man inte kan vara vän med andra också, försäkrade president Martti Ahtisaari då han avslutade förra veckans tyska statsbesök. Lite förskräckt är presidenten alltså över att visiten så allmänt tolkats som invigningen av en ny ”axel” Helsingfors – Berlin.
Ahtisaaris lovordande av det tyska biståndet under Finlands EU-förhandlingar var så ymnigt och översvallande att man befogat kan undra om president och regering lagt alla ägg i den tyska korgen. Men kritiken beror nog snarast på att många i Finland har svårt att inse att Tyskland numera är förmöget att föra en självständig utrikespolitik.
Även bland dem som ser detta finns många som opponerar sig mot att Finland, redan innan medlemskapet är ett konkret faktum, verkar positionera sig så klart bakom ett av de stora medlemsländerna. Det kan alienera andra viktiga EU-stater, och beröva Finland trumfkort i en unionspolitik som ju präglas av skiftande allianser samt (här passar agrotermerna) kohandel och kvällsmjölkning.
Utan tvekan är Tyskland ändå det viktigaste stora EU-landet för Finland. En titt på kartan eller handelsstatistiken bevisar det snabbt. Men det är klart att många inom EU förskräcks aningen över att inte bara Finland, utan alla de nya medlemmarna, så klart grupperar sig kring ett Tyskland som redan tack vare återföreningen vuxit till sig politiskt och ekonomiskt.
Konstellationerna inom EU har genomgått stora förändringar de senaste åren. Unionens bärande länk, axeln Paris-Bonn, har utsatts för stora påfrestningar. Först visade Frankrike, enligt tysk uppfattning, 1989-90 inte tillräcklig entusiasm (i själva verket ingen alls) över återföreningen; sedan tvistade man om Jugoslavienpolitiken; och 1992-93 irriterades fransmännen över att Tyskland var måttligt övertygat av den starka francens politik.
Eftersom det tysk-franska samarbetet så uppenbart är nycken till – rentav det grundläggande ändamålet med – den europeiska integrationen, har det hela stannat vid irritation. Men en viss frostighet finns kvar; det visas av den ”bästa atmosfären på åratal” under det årliga fransk-brittiska toppmötet i Chartres nyligen. Också inom EU har Frankrike och Storbritannien annars mest brukat vara överens om att inte vara överens, men närmar sig nu för att balansera upp sin tillvuxna tyska partner.
Då EU:s regeringskonferens 1996 rycker närmare är det två frågor som träder fram: den fortsatta geografiska utvidgningen, och fördjupningen av det politiska samarbetet. Britterna vill enbart utvidga, fransmännen endast fördjupa, medan Tyskland i stort sett ensamt hävdar att båda bör, och kan, genomföras parallellt. Finland och övriga nordiska länder stämmer in bakom tyskarna, men utan entusiasm.
Efter den, trots allt, ganska jämna utgången i folkomröstningen kan den finländska statsledningen svårligen trumpeta ut stöd för en snabb fördjupning av unionen mot valutaunion, gemensam säkerhetspolitik och försvar, eller harmonisering av rättsväsende och polis. Finland vill här, åtminstone officiellt, stå i första ledet, men klart är att det inte skadar om avmarschen blir sen.
Finlands övergripande målsättning och deklarerade politik är en snabb utvidgning av EU österut, särskilt mot Baltikum, och en generös, icke-konfrontativ Rysslandspolitik.
Här sammanfaller intresset allra klarast med Tysklands.
Problemet är bara att hela den säkerhetspolitiska konstellationen i Europa ser allt skakigare ut, och att ritningarna fram till sekelskiftet kanske måste göras om.
Den amerikansk-europeiska tvisten om Bosnienpolitiken, parad med ökad isolationism och stärkta ”Amerika Först”-stämningar i USA, hotar spränga ett Nato som ända sedan Berlinmuren föll har navigerat utan kompass.
Ett accelererat amerikanskt militärt tillbakadragande från Västeuropa – det ser allt sannolikare ut – skulle reducera Nato till ett rent kärnvapenparaply, och tvinga fram en stärkning av alliansens europeiska arm.
Den här rollen kan bara tas av Västunionen VEU, EU:s embryoniska försvarsgren där medlemskapet ännu är frivilligt. I dagsläget är VEU helt oförmöget att planera, leda och koordinera ens fredsbevarande eller humanitära operationer, för att inte tala om riktiga fälttåg.
Arbetet på en stärkning av VEU är redan i gång; bl.a. har Frankrike tagit ett halvt steg tillbaka in i Natos militära samarbete, medan britterna verkar ha accepterat nödvändigheten av en separat europeisk – till skillnad från en atlantisk – försvarsdimension.
Ett radikalt omtänkande av Västeuropas säkerhets– och försvarssystem drar undan mattan för dagens EU-arkitektur, som i praktiken tillåter medlemsländerna att välja eller välja bort rätter från Maastrichts smörgåsbord. Tvingas Västeuropa snabbt blåsa liv i VEU ändras hela EU:s karaktär radikalt; plötsligt får unionen allt mer karaktären av en militär allians, och där är spelreglerna förstås andra än i ett handelsområde.
Då är det en helt ny fråga hur nära Finlands och Tysklands intressen står varandra.