Från bottennivån för ett knappt år sedan har marken nu stärkts med ca 13 procent i förhållande till ecu-korgen av EU-valutor. Uppgången har accelererat sedan oktober, trots att räntorna fallit kraftig. Grundräntan är den lägsta på fyrtio år, 5.25 procent, och på fredagen noterades tre månaders helibor igen rekordlågt till 4,80 procent.
Finland har nu Europas lägsta räntenivå: t.ex. i Sverige ligger korträntan på 7,5 procent, och trots det har kronan klarat sig dåligt jämfört med marken. Till och med i Tyskland ligger diskontot på 5,75 procent.
Den stärkta marken har många orsaker. Dels är de psykologiska: marken försvagades alltför mycket efter att den började flyta fritt, delvis som en följd av propagandan under devalveringsdebatterna 1991–92 om att en bra mark är en svag mark.
Nu är läget det omvända: förväntningarna om en fortsatt revalvering matar uppgången. Utan Finlands Banks aggressiva räntesänkningar det senaste året hade marken antagligen varit 4–5 procent starkare.
Det är just revalveringsförväntningarna som skapat utrymme för den låga räntenivån: placerarna, inhemska och utländska, nöjer sig med lägre direktavkastning om de tror sig kompenseras av en stärkt växelkurs.
Man kan säga att Finland nu skördar frukterna av den stabila markens politik. Även om den slutligen kollapsade, så etablerades ett förtroendekapital som nu gör centralbankens officiella inflationsmål på 2 procent mer trovärdigt.
Det finns förstås också starka fundamentala faktorer. Bytesbalansen svängde i november på plus för första gången sedan 1979, och handelsbalansen visade ett hisnande överskott på 31 miljarder mk.
Trenden kan fortsätta: det finns allt skäl att tro att exportpriserna i år stiger mer än importpriserna: pappers- och massapriserna på världsmarknaden ligger ju nu relativt sett lägre än någonsin under efterkrigstiden.
Det förbättrade bytesförhållandet kommer lägligt, eftersom en importdrivande konsumtions- och investeringsefterfrågan sannolikt vaknar till liv senast i höst. Bilhandeln, en bra konjunkturindikator, har redan blivit livligare.
Den stärkta växelkursen har ändå, inte oväntat, mottagits med blandade känslor. Få hävdar att den hotar exportindustrins konkurrenskraft, men en del bedömare anser att policymixen mellan växelkurs och ränta varit felaktig: i stället för att låta marken stärkas ens så mycket borde centralbanken låta räntorna falla ännu mer.
Kritikerna gör dock ett felslut. De stora problemen i den finländska ekonomin är nu sysselsättningen och de svaga statsfinanserna. Båda lindras mer av att marken sakta stärks än av en aggressiv lågräntepolitik.
Med varje procentenhet som marken stärks minskar utlandsskulden med 2,6 miljarder mark och statsskulden med 1,5 miljarder, frånsett att stärkningen minskar skötselkostnaderna för valutalånen. Bättre statsfinanser öppnar i sin tur för en mer efterfrågestimulerande finanspolitik.
Exportindustrins konkurrenskraft, mätt i enhetskostnader, är fortfarande god – kanske alltför god: mot slutet av året finns ett reellt hot att exportsektorn överhettas på allvar. Det kan skapa en löneinflationsimpuls som tvingar centralbanken till en räntehöjning, vilket i sin tur kan knäcka den spirande konjunkturuppgången på hemmaplan.
Om centralbanken å andra sidan inte slår till mot inflationen kan det leda till att revalveringsförväntningarna bryts, och räntetrenden på sikt blir stigande. Det är nästan ännu värre för hemmasektorn.
Penningpolitiken bör alltså ligga fast: marken får stärkas, men inte så snabbt att revalveringsförväntningarna släcks.
Att det största ansvaret ändå, då man lever med flytande växelkurs, ligger på finanspolitiken visas av exemplet Sverige, där det skenande budgetunderskottet lett till stora besvikelser på ränte- och växelkursfronten. Om något kan bryta den positiva trenden i Finland, så är det en valbudget i höst.