Att Berlinmurens fall var en historisk händelse förnekar ingen, att det var någonting positivt ett mikroskopiskt fåtal. Resultatet, DDR:s fullständiga uppgång i Förbundsrepubliken, ifrågasätts av en minoritet som nästan är för liten för att nämnas. Berlinmurens fall den 9 november 1989 är en händelse som kan firas inte bara av öst- och västtyskar, utan av alla som håller frihetens och fredens ideal i aktning.
Låt oss ändå minnas skeendena den historiska dagen. Då morgonen grydde var det ingen som trodde det skulle bli mer än en vanlig arbetsdag. Västtyska förbundskanslern Helmut Kohl var på besök i Polen, och det östtyska kommunistpartiet SFD:s ledning, under nyinstallerade partibossen Egon Krenz, satt i ännu en krissession.
Demonstrationerna fortsatte; den 5 november demonstrerade en halv miljon på Östberlins Alexanderplats för en socialism med mänskligare ansikte, frihet att resa och yttrandefrihet. Hotet om en våldsam eskalation hängde fortfarande i luften. Utgången var ingalunda klar, muren skakade ingalunda i sina fundament.
Först politbyråns besked sent på eftermiddagen (9.11) om att gränserna skulle öppnas, och till råga på allt omedelbart – uttalandet gick av allt att döma längre än politbyråns beslut – visade den östtyska statens sönderfall och illegitimitet i all sin nakenhet.
Med öppna gränser försvann DDR:s existensberättigande och överlevnadschanser. Åtminstone på den punkten hade flyktingmördarna Ulbricht, Honecker och Mielke rätt. Deras felbedömning var bara att folkfängelset kunde försvaras också utan hjälp av Sovjetunionen och en ensam blockgräns i Mellaneuropa. Men också medborgarrättsrörelsen ville behålla den andra tyska staten, och en del av dess numera helt marginaliserade ledare beklagar, av dunkla skäl, fortfarande att det gick som det gick.
Det är mot den här bakgrunden man skall betrakta hela återföreningsprocessen. Den kom lika överraskande för makthavarna i Bonn.
Återföreningen hade varit en oomkullrunkelig doktrin i Västtyskland ända sedan grundandet av Förbundsrepubliken 1949, och efter 1985 hade väl de flesta kommit fram till att en federation, eller åtminstone en upplösning av den akuta fiendeskapen med DDR, var sannolik på lite sikt. Men fullständig återförening i oktober 1990 – det var en ren fantasi hösten 1989.
Naturligtvis betydde det här att allting måste improviseras. Resultatet var en valutaunion, som ändå genomfördes felaktigt, ett sammanbrott i den östtyska produktionen och en total kollaps i DDR:s politiska system. Östtysklands styrka jämfört med andra f.d. östblocksländer, existensen av en rik västlig version, har en baksida.
Visst var det bekvämt att Västtyskland kunde pumpa in hundratals miljarder, sköta privatiseringen av tusentals konkursfärdiga bolag, stå till buds med en existerande rättsordning eller ledningen till nyinrättade konservativa, liberala eller socialdemokratiska partiorganisationer. Men för många östtyskar verkar det ändå som om de blivit omyndigförklarade, vars erfarenheter och ideal i bästa fall är värdelösa, och som värst farliga för demokratin. När allt det nya varit färdigt förpackat har östtyskarna inte getts tillfälle att tänka igenom det förgångna.
Till och med jakten på medarbetare i Statssäkerhetstjänsten, en organisation som under DDR-tiden var hatad och avskydd över allt annat, ses idag av många östtyskar som ett bevis på att beslutsfattarna i väst försöker trycka ner dem.
Även om det är sant att det nog gick att stå emot Stasis inviter – kan man verkligen begära att alla medborgare i ett totalitärt samhälle är hjältar? Det verkar nog som om den i och för sig förståeliga viljan att komma åt SED-statens hantlangare börjar överskrida gränsen för det politiskt ändamålsenliga. Inte många år före det att Erich Honecker störtades från makten, togs densamme ju emot med alla hedersbetygelser i Bonn, av samma personer som sedermera ordnade så att han ställdes inför rätta för brott mot mänskliga rättigheter.
I förbundsdagsvalet i oktober fick det reformerade och omdöpta kommunistpartiet, PDS, en femtedel av rösterna i Östtyskland. Resultatet bragte Bonn i förstumning, helt i onödan. 80 procent av östtyskarna röstade ju inte på PDS, och det är fullkomligt klart att partiet och dess väljare inte vill återställa DDR-regimen.
Vad Östtyskland nu upplever är en allmän missnöjesvåg, som kanaliseras till ett regionalt parti som bara råkar vara uppbyggt på kommunistpartiets rykande ruiner. Och att PDS, genom en genväg i vallagstiftningen, till de etablerade partiernas förtrytelse kan ta plats i den nya förbundsdagen är säkert bra.
Om en betydande minoritet av östtyskarna tycker att de inte får vara delaktiga i den parlamentariska demokratin blir återföreningen mycket mer plåg- och långsam än den redan är. En generation tar det, i vilket fall som helst, innan också muren mellan öronen är riven.