Den finländska samhällsekonomin börjar nu visa allt fler tecken på en viss återhämtning. Mycket tyder på att totalproduktionen under fjolårets sista kvartal växte, kanske rentav 2,5 – 3 procent på årsnivå. Handelsbalansen är nu rejält positiv, och t.o.m. bytesbalansen aningen på plus. Börsen, en viktig ledande indikator, snusar på rekordnivåer. Nominalräntan är Europas lägsta, men trots det stärks marken.
Statsminister Esko Aho har nu officiellt förklarat depressionen avslutad. Det skall firas med ett stimulanspaket av offentliga investeringar – helt enligt traditionell finländsk finanspolitik, som brukar förstärka konjunktursvängningarna både uppåt och nedåt. Riksdagsvalet om drygt ett år spökar förstås i bakgrunden.
De goda nyheterna må vara sanna, men de uppvägs mer än väl av problemen på arbetsmarknaden. I fjol var arbetslösheten varje månad högre än ett år tidigare, och i slutet av året gick över 18 procent av finländarna utan jobb, enligt statistikcentralens siffror (arbetsministeriet drar till med över 20 procent). Totalt står nu mer än 600.000finländare i arbetsför ålder utanför den reguljära arbetsmarknaden, om vi räknar in förtidspensionerade och alla dem som fått jobb via olika offentligt finansierade sysselsättningsprogram.
Och tyvärr finns det litet som talar för att arbetslöshetsproblemet snabbt kan lösas, ens om ekonomin nu går in i ett skede av kraftig tillväxt. Exportsektorn nyanställer ännu i helt marginell skala, och om kommuner och företag lärt sig någonting av krisen, så är det att inte binda upp sig med fast anställd arbetskraft i första taget.
Trenden är densamma som i hela den traditionella industrivärlden. Ännu ett decennium efter det att Danmark framgångsrikt genomförde sin statsfinansiella ”potatiskur”, som mycket påminner om den Aho-Viinanenska spar– och deflationspolitiken, står mer än 700.000 danskar utanför arbetskraften – ett deprimerande exempel på ”tillväxt utan arbetsplatser”. FN-organet ILO räknar med att 35 miljoner människor i de industrialiserade länderna går utan jobb i slutet av året, den högsta siffran sedan 30-talsdepressionen. I Tyskland, där arbetslösheten länge legat kring 7 procent ökar den till över 11 procent, i Frankrike från 9 till 12 procent och även i Storbritannien, som först i Europa kom ur lågkonjunkturen, till över 10 procent.
Då Martti Ahtisaari under valkampanjen sköt in sig på arbetslöshetsproblematiken följde han en global trend. I Europa har den fått sin främsta manifestation i EU:s vitbok, det s.k. Delorsprogrammet, som skall skapa arbetsplatser genom satsningar på infrastruktur, utbildning och spjutspetsteknologi. Småföretag och låglönebranscher skall stimuleras med sänkta arbetsgivaravgifter.
Vitboken har fått ett rätt bra mottagande – den uppfyller tydligen en akut politisk och social beställning – men en genomläsning reser frågan var biffen egentligen finns. De vackra fraserna backas inte upp av egentligen några nya pengar alls, vilket inte är förvånande med tanke på att så gott som alla EU-länder redan nu statsfinansiellt är i svår knipa. Att öka på underskotten rimmar illa med planerna på den valutaunion EU vill införa 1997-99, och som bygger på låginflationspolitik och budgetdisciplin.
Mest illustrerar vitboken ett politisk-ideologiskt trendbrott. Även om ord som fördelningspolitik och reglering inte nämns, är kärnan en ny syn på förhållandet mellan marknadsekonomi och offentlig styrning. I bakgrunden finns fruktan för ökad social oro, och för att missnöje med sysselsättningen kan spåra ur EU:s integrationsprojekt.
Marknadsorienteringen och avregleringen under åttiotalet gödde en uthållig tillväxt efter anemin och stagnationen efter oljekriserna. De nya arbetsplatserna uteblev däremot i önskad omfattning. Tvärtom tvingade privatiseringar och ökad affärsmässighet postverk, järnvägar och byråkratier över hela Europa att kräva mer arbete av allt färre anställda. Också den privata sektorn förlorade mycket av sitt skyddsnät mot både utländsk och inhemsk konkurrens, och tvingades dra åt svångremmarna.
USA har klarat sysselsättningen bättre än Europa, men till priset av betydligt större inkomstklyftor och en våldsam arbetskraftsrörlighet. I USA är arbetslösheten ”bara” 6, procent, men landets största privata arbetsgivare är inte längre General Motors, IBM eller ens McDonald’s – bolaget ifråga heter Manpower Inc. Och förmedlar vikarier och inhoppare. Löner och förmåner är därefter.
EU:s recept är mer dirigisme, statsstyrning och aktiv sysselsättningspolitik.
Frågan är ändå om politikerna bättre än marknaden kan skapa nya jobb. Det är nämligen svårt att hitta bevis på att den uthålliga arbetslösheten beror på imperfektioner på arbetsmarknaden – snarare, i så fall, på att arbetsmarknaden inte är tillräckligt flexibel. Det i sin tur är en följd av den solidariska lönepolitik som hyllas i Europa. Den svenska ”pigdebatten” visar hur olika synen på lönearbete kan vara.
Arbetslöshetsproblemet i de rika länderna har uppenbarligen sin grundläggande förklaring i den hårdnande globala konkurrensen och den teknologiska utvecklingen. Kostnadsförhållandet mellan kapital och arbetskraft förskjuts snabbare än vare sig marknaden via lönesättningen eller en offentlig styrning kan behärska.
Arbetsdelning har framförts som ett europeiskt alternativ. Det kanske är tänkbart i delar av t.ex. tjänstesektorn och den offentliga sektorn. Men om arbetsdelningen inte skall leda till ökade inkomstklyftor måste staten till med bidrag för att kompensera den förkortade arbetstiden.
Det förutsätter ökande transfereringar – högre skatteuttag, alltså – från den internationellt konkurrensutsatta sektorn, där välståndet i sista hand skapas. Och då borde de högkvalificerade experter som skall skolas upp för att stärka konkurrenskraften knappast jobba mindre, snarare mer.
En följd av arbetsdelningskonceptet kan bli en tudelning, där en välutbildad expertklass jobbar mer för mindre pengar i handen, och resten blir socialfall på deltid. Det är knappast rätt metod att säkra den långsiktiga tillväxten, och förmodligen inte heller det bästa sättet att försvara jämlikheten och den sociala stabiliteten.