Den tyska tidskriften Der Spiegels artikel i november om skogsbruket i Subarktis, rubricerad ”Plundrare i norr”, kunde kallas 90-talets notkris. Ännu tre månader senare målar den finländska skogsindustrin upp bilden av förlorade marknader och svärtat rykte.
Finländska miljöaktivister och oliktänkare inom skogshushållningen anklagas för landsförräderi och utpressning, samtidigt som branschen internt letar efter skyldiga till PR-katastrofen.
Uppenbart är att skogsindustrin ser det hela som en komplott, där Greenpeace är i maskopi med konkurrerande pappers– och massabruk på kontinenten.
Konspirationsteoretikerna fick vatten på kvarnen strax innan årsskiftet, då fyra tyska storförlag meddelade att de framöver strävar till att använda endast papper som är ”kalhyggesfritt”.
I utspelet, som gjordes på initiativ av Greenpeace, jämfördes skogsbruket i Subarktis med skövlingen av tropikernas regnskogar, och de nordeuropeiska och nordamerikanska pappers– och massaleverantörerna anklagades för ”ekodumpning”.
En annan illustration av opinionerna i Mellaneuropa är övertron på återanvändning av papper, som börjat nå nästan hysteriska drag. Faktum är ju att cellulosafibrerna slits ut efter 4 – 6 returgånger, och tillförs inte tillräckligt med färskfiber i processen hotar en s.k. fiberkollaps, att pappersmassan inte längre håller ihop.
Om ny fiber behövs, så är väl de flesta överens om att den hellre skall tas från barrskogarna på norra halvklotet, än från de känsliga skogsmarkerna i tropikerna.
Uppenbart är att protektionistiska ambitioner spelar in bakom returpappersboomen. Tillgången till returpapper börjar bli en beaktansvärd konkurrentfördel för den mellaneuropeiska pappersindustrin, som man inte tvekar att underblåsa.
Det finländska skogsfolket verkar ha tagits på säng av hela miljödebatten, och reaktionerna visar både på sårad självkänsla och ett överlägsenhetskomplex. Som en direktör på ett skogsbolag konstaterade: ”Vad har tyskarna att lära oss om kalhyggen, som själva huggit sitt land slätt på medeltiden”.
De finländska avverkningsmetoderna har faktiskt blivit betydligt skonsammare under senare år. Kalhyggesytorna har minskats radikalt och den brutala djupplöjningen börjar vara ett minne blott.
Ändå finns det fula skönhetsfläckar. Trots den mer än tillräckliga virkestillväxten i ekonomiskogarna fortsätter man – med staten genom Forststyrelsen som den stora syndaren – att blicka på de sista återstående urskogarna i Lappland och Kajanaland.
Mängden fredade skogsområden har mångdubblats under det senaste decenniet, men huvuddelen består ännu av impediment och lågproduktiv mark. I södra Finland är bara en kvarts procent av skogsmarkerna fredade: alltför lite för att trygga art– och genrikedomen.
Dessutom fortsätter den statsstödda, region- och sysselsättningspolitiskt motiverade skogsgödslingen och utdikningen av myrarna i stor skala, vilket är tvivelaktigt både av ekonomiska och ekologiska skäl.
Det finns nu mer virke på rot i Finlands skogar än någonsin tidigare, och den årliga skogstillväxten är nästan dubbelt så stor som avverkningen.
Det har sina goda sidor, bl.a. för att biomassan binder drivhusgasen koldioxid ur luften, men behöver inte vara ett tecken på att allt står rätt till.
Rekordtillväxten är en följd av ett mer intensivt skogsbruk, som minskar den artrikedom som många anser viktig. Delvis är den också en följd av försurning och ökad kvävebelastning från luften. Pessimisterna fruktar att den här ”stresstillväxten” snart skall förbytas i allt mer avstannande tillväxt och skogsdöd genom ökad köldkänslighet, angrepp av skadeorganismer och rubbad näringsbalans.
Och hur bra vi finländare än tycker att våra skogar sköts, så kan opinionerna i utlandet inte viftas bort som dilettanteri. Många finländare bojkottar ju, på mer eller mindre goda grunder, aerosolförpackningar, möbler av tropiska trädslag eller tonfisk som fångats med drivnät.
Om konsumenterna vägrar att köpa tidningar som trycks på papper som är av skog från kalhyggen är det något industrin måste finna sig i och anpassa sig till.
De finländska skogsbolagen förhåller sig förhoppningsvis lika pragmatiskt till miljödebatten som vissa av sina svenska konkurrenter.
MoDo har t.ex. gått ut med en storstilad intern skolningskampanj, där man betonar värdet av att uthuggningen sker hänsynsfullt och i lyriska ordalag beskriver fågelliv och sällsynta mossor och lavar.
Om de nordiska skogsbolagen lyckas övertyga miljöaktivisterna och därmed pappersköparna om att skogsbruket verkligen är och blir skonsammare, så kan miljömedvetenheten bli en tillgång.
Då hjälper det inte att se konspirationer bakom varje buske: kritiken måste bemötas sakligt, och i den mån den är berättigad skall den också leda till omvärderingar. Också skogsindustrins kunder har alltid rätt, som det brukar heta.