I regeringens krispaket hösten 1992 smögs in en linjeändring som då inte fick särskilt mycket uppmärksamhet. På sikt blev den ändå mer omvälvande än alla sparkampanjer, bankstöd och budgetramar.
Det gäller förstås slopandet av förbudet för utlänningar att äga mer än 20 procent av finländska företag, förverkligad genom en lagändring från början av 1993. Förbudet hade införts 1939 som en temporär åtgärd, men den krigsekonomiska regleringen visade sig seglivad. Den återkommande motiveringen var att ”kronjuvelerna” skall hållas under inhemsk ägarkontroll, för att garantera hög investeringsnivå samt att regionala och sysselsättningssynpunkter beaktades.
Begränsningen var en historisk anomali. Den finländska industrialiseringen genomfördes ju i stor utsträckning av utländska entreprenörer och av utländskt kapital. Utlänningsbegränsandet blev också allt mer märkligt då Finland under sextiotalet utvecklades till en frihandlande exportekonomi.
När regleringen avskaffades var det också av nödvändigheternas tvång. Finländska företag är traditionellt fattiga på eget kapital, och särskilt när depressionen var som djupast var den inhemska viljan och förmågan att investera och ta risker minimal. Det märktes i att statsmakten redan då regelmässigt gav undantagstillstånd för utlänningar att äga mer än de föreskrivna 20 procenten.
Avregleringen ledde till att utländskt kapital snabbt började strömma till landet. Det har handlat både om portföljinvesteringar, alltså köp av börsaktier utan kontrollambitioner, och om uppköp av hela företag.
Totalt är värdet på de utländska placeringarna i finländska börsaktier nu över 30 mrd mark; kanske tio miljarder till har de senaste tre – fyra åren lagts in i utländskt ägda dotterbolag. Summan är betydande, särskilt om man beaktar alternativet för att få nationalräkenskaperna att gå ihop: att pengarna lånas upp i utlandet – då troligen av staten.
Utländska placerare äger nu över hälften av flera stora börsföretag, bl.a. Nokia, Tampella och EffJohn, och det är snarare regel än undantag att en tredjedel av ett börsbolags aktier finns i utländska händer. Köpintresset har infunnit sig samtidigt som kursnivån stigit raketartat, en närapå fyrdubbling från bottennivån hösten 1992.
Kombinationen av ökat utländskt ägande och stigande kurser innebär en väldig förmögenhetsöverföring från Finland till utlandet. Men på börsmarknaden står det ju alla fritt att sälja sina aktier när man finner det lämpligt: att en del tidigare ägare sålt till lägre priser än dagens hör till spelet.
Erfarenheterna av senaste gång utländska placerare var aktiva på Helsingforsbörsen, 1987–89, var inte så goda. Kursnivån drevs då till höjder som därefter inte nåtts, och när de sedan snabbt tog hem sina vinster kraschade marknaden.
Då var emellertid det material som stod till utlänningarnas förfogande begränsat av begränsningslagen, och de aktiva utländska placerarna få. Nu handlar det om ett brett fält med en vid geografisk spridning: USA, Storbritannien, kontinenten och Skandinavien. Det finns liten orsak att tro att alla samtidigt skulle dra sig ur marknaden.
De utländska storägarna är nu nästan alla ansiktslösa ”institutionella placerare”. De har inga andra intressen än att placeringarna avkastar och stiger i värde så mycket som möjligt. På bolagsstämmorna ser man dem vanligen inte: om de röstar så gör de det med fötterna – säljer alltså ut sina innehav.
Det bästa med utländska ägare är att de tvingar företagsledningarna att mäta sig med internationell måttstock. Många exempel visar också att halvdana finländska företag fått ett lyft då de integrerats i internationella koncerner och fått draghjälp med produktutveckling, marknadsföring och styrning.
Utländskt ägande av näringslivet är självklart inget självändamål; tvärtom är det tråkigt att finländare inte har råd att äga finländskt näringsliv. Men alternativet är mycket sämre: att företagen blir utan riskkapital och inte kan växa och utvecklas.