När kan, och skall, men dra ett streck över det förflutna? Vilka är skyldiga för det förgångna, och bör de straffas? Det är frågor som de östeuropeiska länderna brottats med sedan kommunistväldets fall.
När diktaturer faller finns en väldig social beställning på rättvisa. Men ofta blir det bara en vante: några slumpvis utvalda syndabockar straffas. Orsaken är enkel. Diktatorerna har alltför många hantlangare, och bara ett fåtal modiga gör aktivt motstånd. Resten resignerar och lever med systemet. Efteråt är antingen nästan alla medborgare skyldiga, eller så nästan ingen.
I Polen kom man redan under rundabords-samtalen 1989 överens om att dra ett ”tjock streck” över det förflutna: inga straff, skådeprocesser eller undersökningskommissioner. Mönstret var som i Argentina, Brasilien eller Chile, där regeln varit att bevilja amnestier åt fallna juntor. Det snabbar på övergången till demokrati om diktaturens kreatur inte behöver frukta efterräkningar.
Men avtalen håller oftast inte för dagspolitikens tryck. I Chile försöker regeringen nu fängsla några särskilt hårt belastade generaler, och den polska överenskommelsen sprack redan 1992, då den dåvarande inrikesministern läckte ut en lista över påstådda kommunistkollaboratörer – händelsevis späckad med regeringens politiska motståndare, bland dem Lech Walesa. Också general Jaruzelski hotas av rättsligt efterspel för införandet av krigstillståndet 1981.
I Rumänien och det forna Sovjetunionen (frånsett Baltikum) har man inte försökt göra upp med det förgångna, utan bara blint gått vidare: de tidigare eliterna har försvarat sina positioner, om än med något ändrade ideologiska förtecken. Motpolen är Tjeckoslovakien, där den s.k. lustrationen, eller ”reningen” inneburit att alla som återfanns som kollaboratörer i säkerhetspolisens arkiv pekats ut offentligt och förbjudits besitta offentlig tjänst.
Resultatet är olyckligt. Rättslösheten för dem som med ett rent administrativt förfarande pekats ut som kollaboratörer är påfallande. Det enda sättet för dem som brännmärkts att få upprättelse är att stämma inrikesministeriet. Det är oroväckande att alla de sjuttio personer som fram till våren 1993 klagade i domstol över lustrationen befanns oskyldiga till anklagelserna om kollaboration.
I Tyskland har knappast någon ledande politiker, journalist eller kyrkotjänare från det forna DDR undgått anklagelser om samarbete med säkerhetspolisen Stasi – inte ens tidigare hyllade dissidenter. Men alla i DDR som på något sätt var samhälleligt aktiva övervakades av Stasi, och vad säkerhetspolisen skrev i sina papper kunde ingen av dem veta.
Stasi hade nästan 100 000 fast anställda medarbetare, och var tionde DDR-medborgare beräknas ha försett dem med information på frilandsbasis. Man kunde säga nej till samarbete, men det kostade: ibland fängelse, oftare en förstörd karriär, ett smutskastat rykte, flyttning längst bak i lägenhetskön. Hur många västtyskar kan ärligt säga att de hade nekat till propåerna?
Det är viktigt att medborgarna får veta hur polisstaten fungerade och vem som skvallrade på dem, och en del svar finns i arkiven – Stasi lämnade efter sig 179 hyllkilometer akter. Men dokumenten kan vara missvisande. Säkerhetspolisens tjänstemän var en del av planekonomin, och antecknade ibland också flyktiga bekantskaper som ”inofficiella medarbetare”. Dessa har nu ingen möjlighet att rentvå sig.
Vad gäller det östtyska utlandsspionaget, HVA, har sanningssökandet gett rent bisarra resultat. HVA-chefen Markus Wolf dömdes till sex års fängelse för landsförräderi mot Västtyskland, ett land han aldrig varit medborgare i (och antagligen inte ens besökt) före återföreningen. Wolf frikändes dock, förnuftigt nog, i våras i högsta instans.
Östtyska gränssoldater har dömts till långa fängelsestraff för dödsskjutningar vid muren, men de ytterst ansvariga går samtidigt fria. Stasis högste chef, Erich Mielke, sitter visserligen inne, men inte för brott mot mänskliga rättigheter eller ens mot DDR:s egna lagar, utan för mordet på två polismän i Berlin 1931.
Kommunistperioden var lång, och bara ett fåtal ståndaktiga avsade sig allt samröre med regimerna. Var går då gränsen för skuld? ”Sanningskommissionerna” i Chile och Argentina försöker dokumentera diktaturerna och deras metoder, liksom den parlamentariska Enquete-utredningen i Tyskland. Samma uppgift har fria media. Det viktigaste är att varje enskild medborgare ges riktig och trovärdig kunskap, så att de kan dra sina egna slutsatser.
Nu, sex år efter systemskiftet, har problemen delvis lösts av sig själv. I Ryssland, Rumänien, eller för den delen Jugoslavien, har visserligen ingen riktig uppgörelse med det förgångna skett, men i Centraleuropa och Baltikum har två eller tre fria val hunnit hållas och parlamentariska system etablerats. Kommunistpartierna har uppriktigt tagit avstånd från det tidigare systemet och dess metoder, och samarbetar nu på många håll i regeringsställning med sina forna motståndare. Det i sig är en uppgörelse med det förflutna.
Som den amerikanska journalisten Tina Roseberg skriver i en bok om arvet efter kommunismen: ”Om det går att arbeta sig igenom det förgångna, så sker det i rökiga krogar och runt köksbordet”. Katharsis, försoningen mellan offer, medlöpare och bödlar, skapas bara av fria individers känslor och erfarenheter, inte genom statsmakterna famlande försök till rättsskipning.