Under det globala miljömötet i Rio de Janeiro i maj 1992 kom FN:s medlemsländer överens om att klimatförändringar, orsakade av utsläpp av drivhusgaser, utgör ett dödligt hot för mänskligheten. Men den uppföljning som nu görs vid en konferens i Berlin visar att det därefter brustit i beredskapen att omsätta ord i handling.
Sedan Rio har övertygelsen ytterligare stärkts om att det är mänsklig aktivitet som orsakat den höjda temperaturen i jordens atmosfär. Mer sofistikerade matematiska modeller har också ökat vetenskapsmännens kunskap om de klimatologiska effekter detta har och troligen får.
Sedan 1860 har jordens medeltemperatur stigit med en halv grad. Stegringstrenden följer på ett övertygande sätt ökningen av koldioxidhalten i atmosfären. Koldioxidhalten följer användningen av fossila bränslen.
En halv grad låter inte särskilt mycket, men de flesta klimatologer är övertygade om att de senaste årens många kraftiga orkaner, anmärkningsvärt svåra torkperioder och häftiga regn är utslag av förändrade klimatmönster. 1990 var det varmaste år som någonsin uppmätts, och man räknar allmänt med att rekordet slås redan i år efter att effekten av vulkanbrottet i Pinatubo klingar av.
Det råder nu stor enighet om att jordens medeltemperatur stiger med ytterligare 2,5 grader till slutet av nästa århundrade om utsläppen av drivhusgaser fortsätter öka enligt trenden. En sådan temperaturförändring vore lika stor, men mycket snabbare, än den som avslutade istiden för 10 000 år sedan. Sedan dess har jordens medeltemperatur växlat inom ett band på bara två grader.
Senast det var tre grader varmare än nu var för hundratusen år sedan.
Varmare väder låter inte helt oävet för oss nordbor, men det är inte säkert att en global temperaturhöjning får de resultaten. Det finns indikationer på att istäcket över Arktis börjar krympa. Det kalla smältvattnet hotar hejda Golfströmmen längre söderut än idag eller stoppa den. Effekten blir att Skandinavien får ett sibiriskt inlandsklimat. Det vore godnatt för Finland som vi känner det.
De kraftigaste effekterna ger förändringarna ändå längre söderut. En marginell minskning av nederbördsmängderna skulle göra stora stäppområden i Afrika och Centralasien obeboeliga. Miljoner människor vid låglänta kustområden tvingas flytta om havsytan börjar stiga, och ett dussin öststater hotar helt att uppslukas av havet.
Även om modellerna är oerhört komplexa och förbundna med en betydande osäkerhet, så bör det vara uppenbart att riskerna är så enorma att något måste göras redan nu. Historien visar att klimatologiska förändringar kan sätta enorma folkmassor i rörelse, både fysiskt och politiskt.
Problemet är att klimatförändringarna drabbar mänskligheten som helhet, medan enskilda stater har ett starkt intresse av att fortsätta som förr. Om Finland minskar koldioxidutsläppen har det en marginell klimatologisk effekt, men stora följdverkningar för den lokala ekonomin. Det lönar sig att friåka och hoppas att andra håller igen. Den avmätta tillämpningen av Rioprotokollet bevisar det här med all tydlighet.
Länder som måste skapa försörjning för en explosionsartat ökande befolkning, tänker naturligtvis mer på sina omedelbara problem än på klimatologiska förändringar vars effekter är mer osäkra och kommer längre fram i tiden.
Två slutsatser kan dras av det här. För det första måste man skapa en mekanism med bindande utsläppskvoter som kan köpas och säljas globalt. Bara så kan sparandet av energi och skyddandet av koldioxidbindande växtlighet koncentreras till de länder och industrier där det kan göras mest kostnadseffektivt. Till exempel i Ryssland, där läckande jordgasledningar årligen släpper ut hälften så mycket metan – en annan farlig drivhusgas – som Tyskland förbrukar.
En global utsläppskvotering måste läggas upp så att den för över medel från rika till fattiga länder. U-länderna har rätt till kompensation både för den uteblivna möjligheten till energiintensiv utveckling, och för de klimatförändringar som de redan drabbats av på grund av industrialiseringen på norra halvklotet.
Världsomfattande utsläppsnormer innebär förstås ett kraftigt ingrepp i ländernas självbestämmanderätt, och fördelningsfrågan vore enormt svår att lösa. Det leder till den andra slutsatsen: de stora och rika länderna måste visa vägen.
EU:s försök att internt införa en koldioxidskatt har bromsats av motstånd från industri, bilister och alla dem som vill få slut på lågkonjunkturen. Samma gäller för USAA, som ensamt svarar för en fjärdedel av världens koldioxidutsläpp.
Industriländerna inom OECD utgör ändå en grupp med större förmåga till handling än FN som helhet. De borde därför ta initiativet och organisera ett begränsat kvoteringssystem. När det finslipats och bevisats fungera – vilket det kommer att göra – kan det utvidgas till ett världsomfattande avtal. Under tiden skulle drivgasutsläppen åtminstone kunna stabiliseras.