Det råder som bäst lågkonjunktur för terrorismen i Västeuropa. Efter att IRA ingått vapenvila är baskiska ETA den enda återstående våldsbenägna separatistorganisationen. PLO har satt sig vid förhandlingsbordet, och de mer radikala palestinska rörelserna begränsar åtminstone ännu sin verksamhet till Israel. På vänsterkanten avslutade italienska Röda Brigaderna kampen redan för ett decennium sedan, medan luften gick ur Röda Armé-fraktionen (RAF) i Tyskland senast då stödet från DDR försvann.
Det finns en del som tyder på att terrorismen åter kan växa till ett allvarligare problem i Västeuropa. Franska myndigheter varnade denna vecka – överdrivet, visserligen – för att det politiska våldet i Nordafrika kan sprida sig också till Frankrike. Ledare för den islamistiska rörelsen i asyl i Tyskland sprider öppet sin våldslära i hägnet av koranskolor. Kurdiska grupper har förstås redan länge valt att föra sin kamp också i Västeuropa.
Det finns olika slag av terrorism. Det är svårt att finna någon logik, något syfte med terrorismen bland den japanska Aum Shinrikyo-sekten, som drevs av religiös undergångslära, eller hos bombmännen i Oklahoma, som förefaller ha motiverats av en kombination av hat mot det politiska etablissemanget, vapenfetischism, rasism och protestantisk fundamentalism. Bådas enda syfte var maximal förstörelse: Aums enligt uppgift till att döda miljoner människor med giftgas eller rentav atomvapen.
Det är en stor skillnad jämfört med sjuttiotalets europeiska vänsterterrorism. Dess ideologi var orealistisk och förvirrad, men strategin konsekvent. Angreppen mot etablissemangets topp skulle provocera fram en polisstat, som uppenbarar den kapitalistiska statens rätta ansikte och i slutändan får folket att resa sig i revolution. För RAF:s eller Röda Brigadernas ideologier var giftgasattacker eller attentat mot kärnkraftverk otänkbara, eftersom de politiska konsekvenserna ansågs alltför oförutsägbara.
Också kurdiska PKK, de algeriska islamisterna och Shamil Basajevs tjetenkommando har bestämda politiska mål. De är därmed relativt förutsägbara i sitt agerande och åtminstone i princip beredda till förhandlingar och något slags kompromisser. Värre att bekämpa är grupper som drivs av blint hat eller rentav saknar en disciplinerad organisation. Aum-sekten är ett extremt exempel, men man kan också peka på den militanta djurskyddsrörelsen, som av allt att döma snart kommer att övergå från förstörelse av laboratorier och djurfarmer till mord på för den misshagliga personer.
I Mellaneuropa har det också vuxit upp en ny generation extremt våldsbenägna vänstergrupper. De Anti-Imperialistiska Cellerna (AIZ) i Tyskland har redan riktat attentat mot bl.a. amerikanska militärbaser och mot vad de uppfattar som företrädare för statskapitalismen (en i sanning bred definition). Till skillnad från RAF kan AIZ inte räkna med stöd från främmande makt. Den består istället enligt klassiskt underjordiskt mönster av små självständiga grupper, och har visat sig vara ytterligt svår att infiltrera.
Liksom i tiden RAF, stöder sig AIZ och likasinnade organisationer på den autonoma scenen i storstäder som Berlin, Hamburg, Amsterdam och Köpenhamn. Autonomerna är en psedo-anarkistisk rörelse som utmärkt sig genom husockupationer och våldsamma demonstrationer, där energin riktas mot polisen och andra symboler för statsmakten. Men trots att AIZ säger sig ha tagit upp RAF:s fallna mantel, så saknar man företrädarens politiska mognad: vissa AIZ-celler, varnar det tyska författningsskyddet, skulle inte tveka att bränna av en atombomb om man råkade komma över en sådan.
Det är ändå högerextremistiska grupper som svarat för den senaste tidens mest uppmärksammade terrorkampanjer. Det gäller särskilt den kryptiska Bajuwariska befrielsearmén (BBA) som verkar i Österrike och Bayern. Favoritmetoden är brevbomber som skickas till symboler för multi-kulturalism och tolerans. 1993 förlorade Wiens förra borgmästare Helmut Zilk högra handen då han öppnade ett paket från BBA. Gruppen tros också ha lagt ut den försåtsminering som dödade fyra zigenare i Österrike i februari. De senaste målen för kampanjen är en äktenskapsförmedling i Linz som specialiserat sig på att hitta utländska hustrur, en kommunalpolitiker i Lübeck som kritiserat de milda domarna för fyra högerextremister som brände ner stadens synagoga, samt en polulär österrikisk pratshowsvärdinna, vars far råkar vara från Ghana.
Två nynazister har fängslats för attentatet mot Zilk, men i övrigt finns inga spår efter förövarna. Myndigheterna misstänker att de är i femtioårsåldern, alltså normala gravskändande benknäckande skinnskallar. Den österrikiska inrikesministern kallar attentatsmännen ”ytterst intelligenta personer som hittills undvikit misstag”. Men det finns också en dystrare teori till att gärningsmännen går fria: att de åtnjuter kontakter och rentav stöd inom den österrikiska polisen.
Helt allmänt taget kan givetvis högerfanatiker, på ett helt annat sätt än extremvänstern, räkna med sympatier, beskydd och finansiering från kretsar inom etablissemanget. De italienska nyfascister som fram till tidigt åttiotal stod bakom en rad bombattacker har exempelvis visat sig vara uppbackade av en prominent ”frimurarloge” och olika obskyra underrättelseorgan. Och då etablerade partier som Jörg Haiders högerpopulistiska Frihetliga parti i Österrike. Le Pens Nationella Front, eller Flamiska blocket i Belgien, propagerar för främlingsfientlighet, så ger de legitimitet åt de högerextremistiska gruppernas målsättningar, om än inte öppet åt deras metoder.
Det är ändå tveksamt hur mycket ytterhögerns ökade våldsbenägenhet bygger på influenserna från en Haiders eller en Le Pens rabulism. Hur mycket deras sympatisörer än må ogilla utlänningar, så tror de allra flesta också på sträng lag och ordning. En viktigare bakgrundsfaktor är troligen att kraven på hårdare tag mot ytterhögern lett till att en hel rad nynazistiska grupperingar förbjudits de senaste åren. Det minskar visserligen mängden osmakliga flygblad och processioner under hakkorsfanor, men samtidigt sporras de förbjudna grupperna till ökad illegalitet, då de i vilket fall som helst måste verka under jorden. Så var också felet med sjuttiotalets vänsterextremism.
Många säkerhetsexperter varnar i själva verket för att den bruna terrorismen försöker dra direkt lärdom av den röda traditionen. Kampanjmaterial från högerextremistiska grupper uttrycker redan öppen beundran för den tidigare vänsterterrorismen, särskilt fanatismen, den interna disciplinen, organisationen och det internationella nätverket. Lyckas nynazisterna kopiera RAF-modellen kan resultatet bli farligare än något vi sett på länge.