Tillfrågad om sin syn på den franska revolutionens betydelse gav den kinesiska kommunistledaren Chou En-lai en gång ett berömt svar: ”Det är för tidigt att säga”. Hur skall vi då redan kunna göra en bedömning av det andra världskriget, vars slut i Europa vi idag firar femtioårsminnet av?
Den 8 maj 1945 är heller inget entydigt slutdatum. När vapnen tystnade vidtog folkförflyttningar, annekteringen av Baltikum, den sovjetiska dominansen över östra Centraleuropa, blockindelning, kallt krig och terrorbalans. För många av Europas folk – egentligen för alla – slutade andra världskriget egentligen först 1989, 1990 eller 1991.
Storkriget i Europa startades av Tysklands överfall på sina grannländer. Utan nazismens uppstigande hade det kanske aldrig kommit till en världsbrand; i varje fall hade den sett annorlunda ut. Men att identifiera allting med tysk aggressionspolitik är för enkelspårigt. Hela 1900-talet, började med det första världskriget, vars ”fortsättningskrig” det andra med goda skäl kan sägas vara, har präglats av det moderna samhällets födslovåndor.
Krigen under 1900-talet har inneburit en påfallande tillbakagång till barbari och brutalitet i vår västerländska kultur. Napoleon-krigen, tysk-franska kriget, amerikanska inbördeskriget fördes av trupper som visserligen ibland levde av landet, men som inte systematiskt mördade civilbefolkning. Ännu under första världskriget var ungefär fem procent av krigsoffren civila; under det andra över 50 procent; i dagens strider i det forna Jugoslavien över 90 procent.
Att det totala kriget blivit norm har inte varit resultatet av ny vapenteknologi, utan varit resultatet av ny vapenteknologi, utan tvärtom. Atombomben uppfanns inte för att användas i fält, utan uttryckligen för att döda civila, kvinnor och barn. Den var en logisk slutpunkt på gaskammare, Gulagläger och ”kontroversiella” terrorbombningar.
Utvecklingen är desto mer anmärkningsvärd som den skett parallellt med en formalisering av krigets lagar. Haag- och Genéve-konventionerna från sekelskiftet skulle trygga civilbefolkning, sårade och krigsfångar; Nationernas Förbund och Förenta Nationerna grundades med långtgående ambitioner att rentav reglera nationernas rätt att föra krig.
En del av svaret är att hela folk mobiliserats för krigsansträngningar helt enkelt för att det blivit möjligt, tack vare industri, kommunikationer och propaganda. Den svenska stormaktstidens äventyr finansierades med väldiga skattebördor, men krigen fördes i huvudsak av legoknektar på främmande mark, utan att utgången i större grad intresserade eller berörde allmogen hemma.
En annan orsak, sammanhängande med moderniseringen, är att detta sekel varit ideologiernas. Olika politiska frälsningsläror har fått stater att förfalla till att använda våld i helt irrationell omfattning, långt bortom Clausewitz berömda diktum att kriget bara är en fortsättning på diplomatin med andra medel. Inget offer var för stort för att bereda den tyska nationen sin förment rättmätiga plats, för att säkra kommunismens seger – eller, vilket inte skall förglömmas, ”göra världen trygg för demokratin”.
Det finns en parallell inte särskilt långt tillbaka i tiden. 30-åriga kriget (1618 – 48) började som en ren maktkonflikt mellan tyska furstar, men eskalerade snabbt till en kamp mellan två läror, katolicismen och protestantismen.
Konflikten var lika ideologiskt laddad som den senare mellan kommunism, fascism och demokrati, och resultatet var också då en total ovilja från parternas sida att kompromissa och visa förbarmande med motståndaren. Under 30-åriga kriget minska Mellaneuropas befolkning med en tredjedel och hela landsändor lades öde (Pommern, bland annat, av svensk-finska härars plundringar). Brutaliseringen och förödelsen var minst lika omfattande som under andra världskriget.
Det var ideologiskt motiverad iver att sprida kommunismen som fick Sovjetunionen att orka med bördan att undertrycka halva Europa och militärt hota andra halvan. Det var rädsla för kommunismen som fick de västerländska demokratierna att upprätthålla enorma rustningssatsningar, och USA att föra blodiga krig i avlägsna länder för att försöka hindra dominobrickorna att falla.
Nu är kommunismen borta, och även om ideologierna inte är döda, så har Europa tröttnat på absoluta sanningar. Många av konflikterna finns kvar, och blossar idag lättare upp till krig än då kalla kriget ännu frös frontlinjerna. Men även om olika nationalismer förmår hetsa fram fruktansvärda våldsdåd, så har den inte kraften att ensam sticka hela världen i brand.
För det behövs en universell frälsningslära. Den enda som idag har kraften att bli en sådan är den islamiska fundamentalismen, och faran från den (vad gäller Europa, men inte för dem som lever i muslimska länder) är kraftigt överdriven.
Demokratier för inte krig mot varandra, konstaterade redan Immanuel Kant i sin bok Den eviga freden. Ett folk som förmår upprätthålla en tolerant regim över sig själv besitter också tillräckligt förnuft och moralisk resning för att inte angripa andra.
Perioden från 1945 till Sovjetimperiets kollaps kring 1990 var en av de minst våldsamma i Europas historia. Men den var inte fredlig; det handlade bara om ett ovanligt långt vapenstillestånd som när som helst hade kunnat förvandlas till ett allt förgörande krig.
Den eviga freden har ännu inte brutit ut, men Europa som helhet har ändå nu bättre utsikter att fortsätta uppleva fred än någonsin under detta grymma, brutala, ideologiserade sekel.