Finland har utnyttjat möjligheterna med EU-medlemskapet bättre än Sverige och Österrike, sade statsminister Paavo Lipponen när toppmötet i Madrid, det andra där Finland suttit runt bordet, tagit slut. Han verkade mena allvar.
Visst är det katten själv som skall lyfta sin svans, men nog klingar påståendet förmätet. Vilka är egentligen de stora triumfer som saknar motstycke i Sverige eller Österrike?
Är det lobbandet för de baltiska ländernas sak, utverkandet av mer tekniskt bistånd till Ryssland och övriga OSS-länder – något finländarna firade som sin viktigaste seger i Madrid – eller raden av Östersjöinitiativ. Det blir nästan rörande då utrikesminister Tarja Halonen glädjestrålande berättar att ”Medelhavet nu också är vårt hav” och att profilen därvidlag skall höjas.
Åsikterna är också delade kring hur Finland lyckats med att få in eget manskap i EU:s maskineri. De finländare som utnämnts till topptjänster är visserligen av förstklassig kvalitet, men framför allt Erkki Liikanens kommissionärsportfölj hör till de onödigaste av alla 20.
Kanske hela frågeställningen skall relativiseras. Sverige har ju i kraft av sin Bror Duktig-tradition länge haft en hög diplomatisk profil, från Haag till Hanoi. Under det kalla kriget siktade Finland på motsatsen, med all den berättigade oro över ”Finlandsbilden” det ledde till. Med EU-medlemskapet har Finland fått en röst i ett auktoritativt forum och placerat sig självt i en tydlig referensgrupp.
Kanske det här är orsaken till att EU-medlemskapet redan blivit en vardaglig sak som väcker få passioner.
I motsats till Österrike och i Sverige finns det inga krafter att tala om som kräver att Finland skall träda ut ur unionen. Debatten om den förlorade självständigheten självdog genast efter folkomröstningen och lantbrukarna är resignerade – en del har rentav blivit optimistiska då de upptäckt nya möjligheter. Inte ens valutaunionen verkar förmå hetta upp känslorna. Man måste undra om särskilt fackföreningsrörelsen insett vilka implikationer EMU har. Man må vara för eller emot EMU; det är nu hög tid för en samhällelig debatt så att det inte uppstår en grogrund för svekanklagelser.
Det är kanske just normaliteten med EU-medlemskapet som Lipponen syftar på när han gratulerar Finland till en smidig EU-anpassning.
När Lipponen på lördagskvällen berättade om toppmötets skörd gjorde han ytterligare en intressant passus: ”Finland ansökte om EU-medlemskap för att öka sin säkerhet och har lyckats med det”, sade han.
Det torde vara första gången som någon på Lipponens nivå erkänt den i och för sig självklara observationen att EU-inträdet överhuvudtaget var säkerhetspolitiskt motiverat, för att inte tala om huvudsakligen. Medgivandet sätter ytterligare en spik i den officiella alliansfrihetens murknade kista.
Att utfallet i folkomröstningen berodde på säkerhetspolitiken – i klartext rädsla för det instabila Ryssland och en längtan att erkännas som ett fullvärdigt västligt land – innebär förstås att matpriser, arbetslöshet eller knasiga gurkdirektiv inte lika lätt rubbar medborgarnas förtroende för EU.
I Sverige och Österrike sker kalkylen däremot mer krasst. EU-anslutningen är kanske inte orsaken till de ekonomiska problemen, men den sammanfaller med dem. I Sverige tillkommer dessutom matpriserna, som eldat på en häftig svekdebatt; i Finland har maten redan blivit ännu billigare än ja-sidan lovade.
EU-toppmötet i Madrid blev förhållandevis lyckat. Kanske berodde det på att insatserna var ovanligt höga: de franska strejkerna hotade valutaunionen, och ett bakslag för EMU hade i sin tur lett till en alltomfattande EU-kris.
Namnet på den gemensamma valutan blev det minst upphetsande man kan föreställa sig. Det är bara ett tjog medelålders herrar som kan vara så famösa. Beslutet försvårar PR-arbetet för EMU, som även på faktiska grunder är svårt nog.
I ett avseende kan Finland, Sverige och Danmark känna stolthet. De fortsatte i Madrid att ställa upp för de baltiska länderna i en omfattning som går utöver det som kan förväntas av ett vänligt sinnat grannland.
Konstigt bara att Tyskland kritiseras så hårt när man på samma sätt ställer upp för sina grannar Polen, Tjeckien och Ungern.
Norden förefaller i alla fall ha säkerställt, att de baltiska ländernas medlemsansökningar behandlas lika allvarligt och i samma takt som alla andras. Särskilt för Estland, reformländernas primus, är det goda nyheter.
I mars öppnar regeringskonferensen, IGC, som nu getts fria händer att diskutera egentligen vad som helst, från institutionella frågor och sysselsättning till gemensam försvarspolitik och utvidgningen.
Maastrichttraktaten, som regeringskonferensen skall snickra vidare på, tvingades Finland och övriga nya medlemsländer ta som given. Vid IGC får Finland ett utmärkt tillfälle att visa om inflytandet verkligen är så stort som statsministern menar. Det vore intressant att äntligen få höra av regeringen vilka de finländska målen är.