Mot de franska kärnvapenproven kan man argumentera på flera grunder, men de miljömässiga hör till de svagaste. Strålningsskadorna – i den mån de förekommit – hänför sig till perioden då sprängningarna utfördes i atmosfären, inte i basaltlagren under Mururoa-atollen.
Och för proportionens skull: fram till sextiotalet sprängde Sovjet talrika vätebomber i atmosfären ovanför Novaja Zemlja, varav den största laddningen var i storleksordningen 60 megaton, alltså omkring tre tusen gånger kraftigare än tisdagskvällens underjordiska Mururoa-prov. Det finns grader också i helvetet.
Det verkar alltså som om det biter bättre på massorna att varna för miljöeffekter än att använda de argument som är mest relevanta i sammanhanget: att Frankrike med sina tester äventyrar provstoppsavtalet.
Strax innan vi uppmanades att lämna de franska vinerna kvar på butikshyllan riktade världens samveten bojkott-maningarna mot oljekoncernen Shell. Orsaken var planerna att sänka Brent Spar, en uttjänt lagringsplattform för råolja, i Nordatlanten.
Dumpningen stoppades den 20 juni efter en särdeles lyckad Greenpeace-kampanj. Flera europeiska regeringar som ingenting haft att anföra mot dumpningen då den diskuterades i Nordsjökommissionen gick ut med hårda protester mot både Shell och den brittiska regeringen. Kulmen i protesterna kom den 16 juni då Greenpeace anklagade Shell för att ha ljugit om mängden oljeslam som fanns kvar på plattformen: i stället för 100 ton skulle det handla om 50 gånger mer, 5 000 ton. Men i måndags backade Greenpeace och bad om ursäkt.
Mätutrustningen, har det visat sig, fastnade i rören och gav därför helt fel resultat.
Samtidigt som ursäkten levererades hävdade Greenpeace dock att mätmissen var irrelevant eftersom den inte hann påverka debatten. Och i varje fall, menar man, gäller frågan principen om det är rätt att deponera avfall på havsbotten.
Logiken är inte den tydligaste. Det måste ju ligga en skillnad i att sänka järnskrot eller kemiska substanser (helt oavsett att mer än 500 tankfartyg förlist de senaste 20 åren, de flesta i grundare vatten och med betydligt mer olja ombord än Brent Spar har). Och efter att den felaktiga anklagelsen kastades ut tog det bara fyra dagar för Shell att vika för opinionstrycket.
Att Greenpeace vann propagandakriget beror på att organisationen åtnjuter en stor trovärdighet, som förmodligen tål den senaste knäcken. Greenpeace satsar stora resurser på att göra egen forskning och på att finansiera utomstående expertis. Men organisationen har också en benägenhet att tolka vetenskapliga forskningsresultat i eget intresse, och att använda ett propagandistiskt språkbruk där fakta får stå tillbaka för den politiska ändamålsenligheten.
Det senaste året har Greenpeace exempelvis drivit en kampanj mot PCB-plast genom att hävda att den ligger bakom försämrad fruktsamhet hos västerländska män, trots att de forskare på vars uppgifter kampanjen baseras tagit avstånd från organisationens långtgående tolkningar.
Greenpeace ser som sin uppgift att väcka miljömedvetenhet hos den breda allmänheten, och gör det genom dramatiska aktioner som syftar till uppmärksamhet i media. Risken är bara att uppmärksamheten blir ett mål i sig: att världens uppmärksamhet inte riktas mot de farligaste miljöhoten, utan mot dem som gör sig bäst på TV.
Det är illa om miljöansträngningarna riktas fel, men ännu värre om miljökampen ökar miljöskadorna. I fallet Brent Spar är en sänkning fortfarande det bästa alternativet, och Greenpeaces ursäkt leder förhoppningsvis till att plattformen kan bogseras bort från den norska fjord där den nu ligger för att sänkas på stort djup. Det är förvisso ingen vacker lösning, men bättre än andra alternativ.