Medelhavet kallas ibland för Europas Rio Grande, men det är en underdrift.
Välfärdsklyftan mellan Europa och Nordafrika är både djupare och bredare än den mellan USA och Mexiko. Medelinkomsten i Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen och Egypten är bara 5 – 15 procent av genomsnittet för EU-länderna. Och Medelhavet utgör gränsen mellan två världsreligioner.
När Sovjetblocket föll sönder och Västeuropa fick händerna fulla med Östeuropa hämnade Medelhavsregionen i något av ett bakvatten. EU:s egen utvidgning mot Finland, Sverige och Österrike har förstärkt trenden.
För EU gäller emellertid inte antingen-eller utan både-och. Unionen har vitala säkerhets– och ekonomiska intressen både i den östliga och den södra riktningen. Problemen i Nordafrika spiller oundvikligen över till södra Europa.
Om Finland kritiserat länder som Spanien eller Frankrike för bristande förståelse för problematiken i öst, så borde finländarna också inse vikten av att den tickande politiska bomben i Medelhavsregionen desarmeras.
När läget i Östeuropa nu börjar stabiliseras är det naturligt att Medelhavssamarbetet lyfts högre upp på EU:s dagordning. Så har redan skett som en följd av att Frankrike, Spanien och Italien i följd var, är respektive blir ordförandeland i EU.
Den grundläggande orsaken till den politiska instabiliteten i Nordafrika är den explosiva befolkningsutvecklingen. Egyptens befolkning på 60 miljoner ökar nu med 1,2 miljoner per år. Algeriet, vars 29 miljoner invånare lever hopträngda på den smala kustremsan, har en årlig befolkningstillväxt på 2,5 procent. År 2030 beräknas de islamiska länderna kring Medelhavet sammanlagt ha en lika stor befolkning som EU i sin nuvarande omfattning.
Den ekonomiska utvecklingen har inte hållit jämna steg. Armodet breder ut sig och drabbar särskilt den unga generationen, som radikaliserats av sin frustration med arbetslöshet, bristande demokrati och obefintlig yttrandefrihet.
Den våldsbenägna fundamentalismen Algeriet, Egypten och Turkiet är inte resultatet av en bred religiös väckelse. Det handlar snarare om rörelser som lovar social rättvisa åt ekonomiskt, socialt och politiskt marginaliserade grupper. Fenomenet kan jämföras med den radikala vänsterns appeller till Lumpenproletariatet och fattiga bönder.
Fundamentalismen bör därför bekämpas på samma sätt som kommunismen: genom ekonomisk tillväxt och allmän välfärdspolitik. Först måste länderna själva greppa problemen med överreglering, korruption och bristande demokrati. Men EU bör hjälpa med ökat direkt bistånd och – framför allt – tillåta friare handel.
Under femårsperioden fram till 1999 kommer EU att ge drygt 30 miljarder mark i bistånd till de tolv länderna vid södra och östra Medelhavet. Det är visserligen en fördubbling, men samtidigt är det skäl att påpeka att EU har ett kraftigt överskott i handeln: 80miljarder mark i fjol enbart med de nordafrikanska länderna.
Två tredjedelar av unionens energiimport kommer visserligen från Nordafrika och Mellanöstern, och den södra delen av EU är helt beroende av naturgasleveranser från Algeriet och Libyen. Däremot är exportmöjligheterna för lantbruksprodukter och textilier kraftigt kringskurna. Den är betecknande att t.ex. Marockos två främsta källor av utländsk valuta är gästarbetarna i Europa och hasch.
Under EU:s utrikesministermöte i Barcelona senaste veckoslut drogs riktlinjerna för ett långsiktigt samarbete upp med representanter för 12 Medelhavsländer från Marocko i väster till Turkiet i öster. Nu på söndag skall planerna på utvidgad frihandel konkretiseras.
Till skillnad från Östeuropa kan Medelhavsländerna inte räkna med att någonsin upptas som medlemmar i EU – knappast ens Turkiet, Cypern eller Malta. Men de samarbets– och handelsavtal som nu är under förhandling kan bli en bas för en framtida, EES-liknande frihandelszon från Nordkap till Sahara, den ”zon av gemensamt välstånd” som EU propagerar för.
Tullunionen med Turkiet är ett viktigt steg på vägen, men dess födslovåndor visar hur svår EU:s Medelhavspolitik blir.
EU:s samordning av invandringspolitiken har de senaste åren lett till att immigrationen stramats åt kraftigt. De flesta prognoser pekar emellertid på att befolkningsökningen i den södra Medelhavsregionen stannar av om tio-femton år. Det är det närmaste decenniet som blir det avgörande socialt, ekonomiskt och politiskt.
De västeuropeiska länderna är tvungna att allvarligt överväga om inte dörrarna igen borde öppnas för arbetskraftsinvandring i betydligt större skala. Väntar man för länge kan alternativet nämligen bli okontrollerade flyktingströmmar och en bestående antagonism över Medelhavet.