Nästan en halv miljon går arbetslösa och för dem som har jobb skruvas takten hela tiden upp. Det är den vedertagna sanningen, och den saknar inte grund. Följdfrågan är om inte arbetet borde fördelas om, så att den växande klyftan mellan under– och översysselsatta överbryggas?
Argumentationen följer två linjer. Dels en mer måttfull, som kräver minskning av övertidsuttaget; dels en radikal som förespråkar en allmänt förkortad arbetstid. Tyvärr är saken inte så enkel som den ibland utmålas.
Regeringens sysselsättningsprogram innehåller en passus om att minska övertidsuttaget. Eftersom det nu motsvarar 30.000 arbetsplatser är det uppenbart att här finns tusentals jobb att hämta.
Lagen tillåter ett årligt övertidsuttag på 480 timmar, motsvarande tre månaders ordinär arbetstid och en av de högsta siffrorna inom EU. För en tredjedel av övertidsuttaget krävs myndighetstillstånd, som dock beviljas rutinmässigt. Arbetskraftsdistrikten får bara utgå från arbetsgivarens behov, inte från allmänna sysselsättningspolitiska mål. Så bör det också förbli.
Vad regeringen egentligen borde fråga sig är varför övertidsuttaget är så stort. Varför lönar det sig för företagen att ha folk på övertid i stället för att nyanställa? Övertidsarbete blir ju enormt dyrt på grund av övertids– och helgtilläggen som i Finland är klart högre än EU-medeltalet.
En del av förklaringen ligger i det osäkra ekonomiska läget. Ökningen av arbetskraftsbehovet uppfattas ännu inte som permanent, och nyanställningar skapar problem och kostnader i form av uppsägningar om konjunkturerna svänger nedåt. Turordningsreglerna gör också att arbetsgivarna inte fritt kan välja vem de anställer. Allt detta har alltså att göra med den s.k. flexibiliteten på arbetsmarknaden.
Men det finns också mer strukturella orsaker. Många – allt fler – arbetsuppgifter går helt enkelt inte att dela utan stora investeringar i specialutbildning och kompetensutveckling, som arbetsgivarna måste bära.
Man kan heller inte rotera arbetstagarna som i flotten, där matroserna sover i skift i bunkarna. Nyanställda behöver egna arbetsrum och -kläder, telefoner, sociala utrymmen, försäkringar, tjänstebilar. Ofta är det billigare att betala övertidspremier.
Som Dagens Nyheter sarkastiskt påpekar ”återfinns de ivrigaste och mest vältaliga förespråkarna för en kortare arbetstid i kretsar – författare, idédebattörer, forskare – där man aldrig skulle drömma om att lämna över jobbet till någon annan”. Människor är helt enkelt inte fritt utbytbara robotar. Allt färre jobb är stereotypa löpande bandetuppgifter.
De senaste åren har många finländska företag ändå experimenterat med nya, frivilliga arbetstidsarrangemang för att minska övertiden. En modell är att införa två sextimmarsskift i stället för ett åttatimmars. Lönerna sänks inte, frånsett att arbetstagarna avstår från kaffepauserna och de s.k. Pekkanen-dagarna. Fördelen för arbetsgivaren är, har det visat sig, mindre sjukfrånvaro, ökad arbetsproduktivitet, och – framför allt – att kapitalet i form av maskiner utnyttjas bättre.
Det är ändå en modell som passar för få, kapitalintensiva företag. För storindustrin är vägen knappast framkomlig, redan eftersom fackföreningsrörelsen motsätter sig så hårt. Men även arbetsgivarförbunden har satt sig hårt på tvären. Det får en att undra om Södra kajen egentligen anser att den enda flexibilitet som kan komma på fråga gäller lönerna, och då bara nedåt.
Det faller sig naturligt att en förkortad arbetstid kan öka produktiviteten per arbetad timme. Men lika klart är att vi inte kan öka det gemensamma välståndet genom att arbeta mindre. Finländarna är nämligen inte särskilt arbetsamma: den faktiska årsarbetstiden är ju redan en av de lägsta i världen, 1650 timmar , jämfört med över 2000 i Japan och EU-medeltalet på ungefär 1800.
Tyskland har visserligen infört sex– och sjutimmars arbetsdag, men reglerna för t.ex. föräldra– och fortbildningsledighet är samtidigt betydligt striktare.
Kortare arbetstid ger kanske jobb åt fler, men inte med bibehållen lönenivå. Det är en myt att en arbetstidsförkortning skulle vara självfinansierande genom produktivitetsökningar och minskad sjukfrånvaro.
Därmed faller också argumentet att en arbetskraftsförkortning automatiskt stärker statsfinanserna. Utläggen för arbetslöshetsbidrag sjunker visserligen, men det gör också skatteintäkterna ifall de som delar på arbetet går med på att få mindre i lön än för en normal åttatimmarsdag. Skall stat och kommun täcka intäktsbortfallet måste skatteprogressionen skärpas, vilket förstås minskar lockelsen med att arbeta överhuvudtaget och särskilt med att jobba kortare dag.
Företagen anställer folk om, och bara om, de anser det lönsamt Vi kommer alltså tillbaka till den gamla slutsatsen att efterfrågan på arbete beror på priset på arbete. Kritiken mot skattekilen och snedvridna incentivstrukturer måste drivas vidare, så att mängden riktiga, efterfrågade arbetsuppgifter ökas. Det är mycket fruktbarare än att betrakta arbetet som en given mängd som fördelas av den offentliga makten.