Om Natos generalsekreterare Javier Solana verkligen uppmanar de alliansfria medlemsländerna i EU att snabbt söka medlemskap i Atlantpakten, så gjorde han det åtminstone inte inför Natos parlamentarikerförsamling i Aten på måndagskvällen.
Det konfunderande besked som nyhetsbyrån AFP kablade ut över världen var en felcitering som bottnade i språkförbistring. Solana upprepade endast som sin förhoppning att alliansen i framtiden omspänner hela den europeiska unionen. Någon direkt uppmaning till de fyra alliansfria EU-länderna Finland, Sverige, Österrike och Irland att lämna in handlingarna gav han däremot inte.
Det borde i sig vara uppenbart att Natos generalsekreterare inte på egen hand kan invitera nya medlemmar. Kvar blir alltså den triviala observationen att det finns en parallellitet i EU:s och Natos utvidgningsprocesser. Och detta har ju sagts åtskilliga gånger av Nato, även på papper.
Även om Solana framhöll att en utvidgning ”kommer att äga rum”, så betonade han att den måste ske på rätt sätt: den förberedande dialogen kommer, sade han, att pågå ända till årsskiftet. Först efter att alliansen ”förklarat kostnaderna likväl som nyttan som förknippas med medlemskap”, och själv utvärderat effekterna av utvidgningen kommer de enskilda medlemskandidaterna att pekas ut.
Detta sker alltså tidigast i december, men troligen först nästa år.
Solanas allmänna ståndpunkt ligger i själva verket nära den officiella finländska. Medlemskapsansökan är inget som kan tas lättvindigt: ”Nato är inte intresserat av halvvägs medlemmar, och absolut inte intresserade av tanken på politiskt men inte militärt medlemskap i Nato”.
Hela idén med Nato är ju ömsesidiga militära säkerhetsgarantier. Ifall Finland söker öka sin trygghet genom medlemskap i Nato implicerar det samtidigt beredvillighet att ta ansvar för säkerheten i t.ex. Medelhavsregionen. I den finländska Natodebatten har det ibland låtit som om nyttan flödar bara i en riktning.
Likaså har de betydande ekonomiska åtaganden Finland då skulle ta på sig kanske inte beaktats tillräckligt: en Natoanpassning kräver en betydande ökning, kanske en fördubbling, av försvarsbudgeten. Med de pengarna kan mycket göras för att stärka också ett självständigt försvar.
Solanas andra viktiga anmärkning var att medlemsaspiranterna noga måste överväga vilka implikationer Natomedlemskapet har – inte bara för dem själva utan för säkerheten i Europa som helhet.
I klartext betyder detta att de ryska reaktionerna inväntas. Ryssland kan givetvis inte förhindra utvidgningen i sig, men kan säkert påverka vilka länder som kommer i fråga. Härvidlag finns ännu inga entydiga besked, även om det förefaller klart att Polen, Tjeckien och Ungern kan tolereras, men under inga omständigheter de baltiska länderna.
Generalsekreteraren framhöll också att debatten om Natos utvidgning inte kan föras bara bland experterna i det säkerhetspolitiska etablissemanget, utan kräver en ”bred allmän debatt”.
Härvidlag ligger Finland bra till, trots en del tråkiga försök från presidenten, statsministern och utrikesministern (men däremot inte tjänstemannaledningen) att lägga locket på. Minister Max Jakobsons utspel till förmån för ett finländskt medlemskap i Nato har lett till en omfattande och intensiv diskussion av för finländska förhållanden sällsynt hög kvalitet.
För första gången sedan 30-talet har medborgarna bjudits på en utrikespolitisk debatt som i stort sett varit fri från liturgi, floskler och dogmer. Jakobson inledde med en klassisk realpolitisk betraktelse, och hans resonemang har i huvudsak bemötts med rena sakargument – av vilka många visat sig väga tungt.
Det här gäller framförallt tvivlen om huruvida de tre baltiska staternas säkerhet automatiskt ökar om Finland och Sverige går med i Atlantpakten. Parallellen att Finland och Sverige under det kalla kriget åtnjöt implicita säkerhetsgarantier haltar. Finlands spelrum mot Sovjet ökades ju tvärtom av möjligheten att Sverige ifall av en hårdare sovjetisk Finlandspolitik skulle gå med i Nato. Flyttar Nato fram positionerna i Fennoskandien kan Ryssland istället tänkas göra sammalunda i de baltiska länderna.
Jakobson menar också att Nato inte kan neka etablerade demokratier som Österrike, Finland och Sverige medlemskap. Det kan mycket väl vara fallet, men Solanas tal förefaller ändå bekräfta att Nato väljer nya medlemmar främst på militärstrategiska grunder. I den mån demokratikomponenten spelar in är det snarast att stärka den i länder där folkväldet har svaga traditioner.
Debatten om Finland och Nato har ändå på ett frigörande sätt klargjort positionerna och argumenten. Nu är det ändå skäl att rikta uppmärksamheten mot den mer allmänna utvidgningsproblematiken.
Framför allt gäller det frågan hur det säkerhetspolitiska läget i Norden ändras av ett eventuellt, men alltså troligt, polskt Natomedlemskap. Västalliansen får då en betydligt starkare Östersjöprägel, och konfrontationslinjen mellan Nato och Ryssland flyttas mot nordost, närmare 30-talets ”hot spot” vid Finska vikens mynning.
En frågeställning som hittills inte alls berörts i Nato-diskussionen gäller Ålands ställning. Är demilitariseringen av öriket förenlig med ett finländskt Natomedlemskap, och vice versa? Och om inte: vad ger då vika?