Meddelandet hade förberetts i tysthet och fick inte den uppmärksamhet den förtjänade då det presenterades för riksdagen på tisdagen. Regeringens plan för avvecklingen av bankstödet är nämligen inte bara ambitiös utan nästan revolutionerande.
Den uttalade avsikten är ju ingenting mindre än att bryta bankernas dominans på finansieringsmarknaderna. Genom att, som det heter, ”diversifiera finansmarknaden” skall man förebygga en upprepning av sådana systemkriser som bankkrisen.
Initiativet är välkommet. Den enda kritiken man rimligen kan rikta mot förslaget är i själva verket att det kommer först nu: de åtgärder som regeringen nu talar för borde ha satts in redan då finansieringssektorn började avregleras i mitten av åttiotalet.
Anmärkningsvärt är också regeringens argumentation. Den identifierar bristande marknadsdisciplin som huvudorsaken till bankkrisen – bankerna har inte stimulerats till tillräcklig riskmedvetenhet av sina ägare och finansiärer, och när satsningarna slagit fel är det skattebetalarna som fått stå för räkningen.
Med betoningen av marknadsdisciplinens roll erkänner regeringen äntligen det uppenbara. Reglering och myndighetsövervakning behövs, men kan aldrig ensamma garantera en tillräckligt stram riskhantering inom bankväsendet.
Den finländska bankkrisen har ju varit ett skolexempel på nationalekonomernas ”moral hazard”-problemet: så längd du får behålla vinsterna men någon annan betalar eventuella förluster lönar det sig alltid att satsa vågar. I detta land har generositeten utsträckts till och med till bankernas ägare: inga bankaktier har nollställts, inte ens Scabs trots att den banken fått tiotals miljarder i bidrag.
Deponenterna hör också till dem som friskt tagit risker. Under räntechockens 1989-92 blev det rena folksporten att jaga dagshögsta marknadsränta, utan att någon behövde ägna en tanke åt om bankerna ifråga var solida eller inte. I sina annonser betonade de mest vanskötta bankerna ja att deras konton räcktes av full statlig garanti.
Särskilt vad gäller sparbanksgruppen kan det heltäckande statliga insättarskyddet sägas ha varit huvudorsaken till de senare problemen – det gav möjlighet till den inlåning som krävdes för den vågade expansionen på utlåningssidan. Garantin har inte ens kostat bankerna något – en försäkring utan premie, alltså.
Hur dyrt det hela blev för skattebetalarna visas av beräkningar som regeringen publicerade i samband med tisdagens bankstödsrapport. Över 90 statliga miljarder har hittills bundits i stöd åt bankerna, varav hälften beräknas vara förlorade för alltid.
Summan är hårresande, men det finns skäl att tro att den är aningen överoptimistisk. Framför allt förefaller man ha undervärderat räntekostnaderna för bankstödet, och övervärderat värdet på de tillgångar staten fått i utbyte för sina garantier och placeringar. Gissningarna från 1992 om att kostnaderna för det statliga bankstödet stiger till 80 miljarder mark håller alltså ännu streck.
Då inräknas inte de indirekta kostnaderna för bankstödsklämmen. Som helt riktigt konstateras i regeringens berättelse ledde blanco-garantin för bankernas hela medelsanskaffning till att räntekostnaden för statens egna upplåning sköt i höjden.
Bankföreningen har skyndat sig att hävda att bankernas makt i landet överdrivs. Argumentet underbyggdes förnumstigt med påståendet att bankernas sammanlagda balansräkning i förhållande till BNP hör till de minsta i hela EU.
Det må vara sant, men säger inte särskilt mycket. Bankerna använder ju sin makt på många andra sätt än genom utlåning över balansräkningen. Och även om det stämmer att balansräkningarna krympt, så beror det på avskrivningarna av kreditförluster och på att de numera driver en stor del av sin verksamhet utanför balansräkningen.
Varje finländare känner ju till i vilket beroendeförhållande kunderna ofta står till sin bank. Småföretagens och hushållens brist på alternativa finansieringskällor har snarare ökat under bankkrisen.
Av tidigare fem stora bankgrupper finns bara tre kvar, och Merita Bank kontrollerar ensam sex tiondelar av företagsfinansieringen. I vilken annan bransch som helst hade Konkurrensverket ryckt in för länge sedan. Men eftersom konsolideringen av bankväsendet inte ens i teorin kan gå längre än Merita, så tillåts storbanken försöka sanera sin balansräkning på bekostnad av konkurrensen.
Det här ger anledning till oro. På en avreglerad och internationaliserad finansieringsmarknad är det ju omöjligt för en bank att i längden ta ut högre marginaler än konkurrenterna.
Vi ser redan ett resultat: de finländska bankerna har tappat betydande marknadsandelar till nyetablerade utländska banker och andra former av finansiering. Mönstret är detsamma som under den egentliga bankkrisen: de svagaste kunderna söker sig till de svagaste bankerna, och de starkaste kunderna till de starkaste bankerna.
Att insättarskyddet begränsas har redan skapat oro bland många småsparare. Men även framöver kommer konton att garanteras upp till 150.000 mark, och av hushåll som sparar mer än så är det bara rimligt att förvänta att de följer med hur sparmedlen förvaltas. Det finns, som det brukar heta, inga gratis luncher.