Det deflatoriska trycket i den finländska ekonomin fortsätter, rentav ökar. Tisdagens siffror från Finlands Bank visar att den breda penningmängden, M3, i juni var 3,3 procent mindre än ett år tidigare. M2, ett något smalare mått, minskade med 0,7 procent. Siffrorna i maj visade fall i M3 och M2 på 2,1 respektive 0,3 procent.
Enligt den färskaste statistiken ökar konsumentpriserna med bara 0,7 procent på årsnivå, medan den s.k. basinflationen är nere i 0,1 procent, långt under centralbankens aningen kryptiska målvärde på ”omkring 2 procent”.
Kontraktionen i penningekonomin förefaller alltså accelerera. Utlåningen i mark ökade visserligen under året fram till juni med 0,7 procent, den första uppgången på två år, men samtidigt minskade den totala kreditgivningen med 2,3 procent, vilket tyder på att många låntagare bara konverterat valutalån till krediter i finska mark.
Till råga på allt är nationalekonomerna ense om att beräkningarna systematiskt överskattar inflationstakten, genom att inte tillräckligt beakta t.ex. kvalitetsförbättringarna i produktkorgen, lågprisaffärernas ökade popularitet och det snabbt föränderliga konsumentbeteendet. Det här erkänner också Finlands Bank då den, liksom många andra centralbanker, inte strävar till nollinflation utan till en nominell prisökningstakt på 1–3 procent.
Nu ligger man alltså betydligt lägre än så. Finland har redan i ett par års tid upplevt fallande realpriser. Frågan är endast hur kraftig deflationen är.
Deflation är en besvärlig omständighet för samhällsekonomin. Realräntan blir lätt för hög, och förändringar i de relativa realpriserna sker trögt eftersom det är svårare för producenterna att sänka sina nominella priser än att höja dem långsammare än inflationstakten. En låg, men måttlig, inflation fungerar alltså i teorin som ett smörjmedel i ekonomin.
Den rådande deflationen försämrar alldeles klart sysselsättningsläget, låt vara att inflation och arbetslöshet inte nödvändigtvis är sinsemellan utbytbara i en ekonomi med fria kapitalströmmar och dåliga offentliga finanser. Kruxet är att det inte är lätt, i själva verket ogörligt, att vrida på inflationskranen ”en aning”.
För tillfället är det visserligen svårt att tala om ett uppdämt inflationstryck i ekonomin som måste hållas tillbaka med höga realräntor. Finlands historia som höginflationsland och den konjunkturkänsliga näringsstrukturen gör dock att ”en aning” sannolikt snabbt blir för mycket. Om inflationen plötsligt ökar till 6 procent kommer det att krävas en ny lågkonjunktur för att pressa den tillbaka till 2 procent. Och tillåts inflationen ligga vid 6 procent får vi igen se hårresande räntenivåer som likaså ger katastrofala effekter på sysselsättningen.
Centralbankens räntepolitik, så som den sett ut sedan marken började flyta fritt, har haft ett disciplinerande syfte. Likt narkomaner skall finländarna vänjas av från sitt inflationsberoende med blod, svett och tårar.
Det är i sin tur ett led i förberedelserna för deltagandet i valutaunionen EMU, som är omöjligt om inflationstrycket i Finland är högre än i övriga EMU-länder. De enda alternativa anpassningsvägarna blir ju fallande realpriser och -löner eller ökande arbetslöshet.
Eftersom de rådande deflatoriska tendenserna är politiskt kostsamma måste man dra slutsatsen att regeringen värderar EMU-deltagandet mycket högt. Trots sin formella självständighet kan Finlands Bank ju inte i längden föra en penningpolitik som regeringen öppet motsätter sig. Det visades igen av devalveringarna 1991 och 1992.
Regeringens ståndaktighet är desto mer imponerande som den ekonomiska politiken, med budgetsanering och inflationsbekämpning som övergripande mål, inte lovar snabba resultat. Det tar lång tid och de sociala klyftorna ökar innan realräntorna fallit och banat väg för ökade investeringar och en ihållig tillväxt.
Det är uppenbart att det finländska intresset för EMU baserar sig mer på (stor)politiska än på strikt ekonomiska grunder. Det är inte så konstigt, för samma motiv har de mellaneuropeiska länder som driver på valutaunionen. EMU utformas uttryckligen till en klubb för EU:s hårda kärna, men viktiga implikationer också för säkerhetspolitiken.
Den finländska regeringen tycker uppenbarligen att några år till av ekonomisk kräftgång och socialt missnöje är ett rimligt pris att betala.
Dessutom kan man med fog hävda att dagens läge visar hur Finlands sits skulle te sig utanför ett eventuellt EMU. Trovärdighetsunderskottet skulle då tvinga fram en ännu tuffare ekonomisk politik än vad som vore av nöden som medlem av valutaunionen. Gränserna står ju öppna för kapitalflöden och kan inte stängas – om inte annat så för att staten skall kunna finansiera sig.
Nu har det reella gapet för de korta marknadsräntorna i förhållande till Tyskland ökat till 1,5 procentenheter. Det verkar – även med hänsyn till alla argumenten som ovan – vara för mycket.
Man får hoppas att Finlands Bank snabbt avslutar sin semester. Det är nu en månad sedan anbudsräntan sänktes med futtiga 0,1 procentenheter till 3,5 procent. Det finns nu utrymme för en neddragning till 3 procent jämnt.