De politiska passionernas styrka i det forna Jugoslavien fortsätter att förbluffa. Dayton-avtalet har hållit bättre än de flesta vågade tro, men vapnen har tystnat till priset av en ny intensiv våg av etnisk rensning, som tyst sanktionerats av skyddsmakterna.
Den här veckan övergick kontrollen över de återstående statsdelarna i Sarajevo till den bosnisk-kroatiska federationen. Innan det flydde nästan alla serber som före och under kriget bodde i Vogosca, Ilijas, Hadzici, Ilidza och Grbavica.
Samma fenomen – kärror lastade med ynkliga tillhörigheter, brinnande hus och flyende åldringar och barn – sågs redan vid årsskiftet i de områden i nordvästra Bosnien som den självutropade Srpska-republiken tvingats avträda till federationen.
Varför lämnar serberna sina hem, trots att deras säkerhet garanterats av både FN-trupperna och den bosniska regeringen? Leds de vilse av sina ledare, eller har de verkligen skäl att frukta för liv och egendom? Straffas serbiska civila rentav kollektivt och med FN:s goda minne för de skändligheter och folkfördrivningar som deras frikårer tidigare gjort sig skyldiga till?
Åtminstone bekräftar exoduset från Sarajevo att den bosnisk-serbiska regeringen i Pale – inklusive de i väst galenförklarade ledarna Karadzic och Mladic – behållit sin auktoritet. Om myndigheten baseras på fruktan eller på genuin lojalitet är en fråga som inte ens FN:s övervakare på plats lyckats reda ut.
Det ligger i FN:s och västmakternas intresse att bosnien-serbernas politiska ledning hålls intakt, eftersom bara den kan garantera att fredsuppgörelsen efterlevs. I Grbavica var stödet för Dayton av förståeliga skäl minimalt, och att serberna där nöjt sig med att fly och tända på sina hus i stället för att fortsätta kriget säger mycket om Pale-regeringens maktställning.
Det är besvärande att tvingas förlita sig på en regim som visat det djupaste förakt för all anständighet. Men man kan ju inte välja vem man gör fred med. En hörnsten i Dayton var erkännandet av bosnien-serbernas krav på territoriell autonomi, och omvärlden kan inget göra om de behåller sina ledare.
Den största skammen för väst är att freden bygger på antagandet att de politiska och etniska gränslinjerna görs samstämmiga. Det är inte bara inhumant, utan bäddar också för nya Balkan-myter: Grbavica läggs nu till listan över förmenta övergrepp mot den serbiska nationen.
Sarajevo har firats som symbolen för multikulturell samlevnad och tolerans, kontrasten mot serbernas och kroaternas Ein Reich, ein Volk – och, allt mer – ein Führer. Av de över 300000 människor som uthärdade belägringen var 15–20000 kroater och 30–40000 serber – vardera gruppen bara hälften så stor som före kriget, men ändå en betydande manifestation mot etnocentrismen.
Den bosniska regeringens främsta paroll mot omvärlden var just löftet om samlevnad över etniska gränser. Men alltför många intellektuella har flytt från Bosnien, och kriget har – som alla krig – tärt hårt på toleransen.
Det är också ljusår mellan det sekulariserade Sarajevo och landsbygdens bakvatten, därifrån kanske 100000 muslimer under kriget flydde till huvudstaden. Det har gett den hårda linjens män i det styrande muslimska partiet överhanden, och Bosnien börjar nu allt mer likna en enpartistat. Man kan inte helt avvisa den serbiska – och kroatiska – befolkningsdelens fruktan.
Kan en ny multikulturalism växa fram och det gamla Sarajevo återuppstå, där ortodoxa och katolska kyrkor, moskéer och synagogor stod grannar, och man levde efter fyra kalendrar? Kan människor med olika etnisk bakgrund glömma och förlåta vad ”de andra gjort”?
Staden har tidigare – ett par gånger också under detta sekel – förbluffande snabbt skakat av sig det etniska hatet. Folkförflyttningarna skapar ändå en ny situation. Multikulturalism förutsätter ju att det finns många kulturer på plats.