Ännu vet vi inte exakt hur ekonomin egentligen gick under det år som snart går till ända. Ett är ändå klart: 1996 har det rått högkonjunktur i Finland, och BNP – värdet på den samlade produktionen av varor och tjänster – blir större än under det föregående rekordåret 1990.
Skillnaden är förstås bara att det hela klarades av 350 000 färre lönearbetare. Produktivitetstillväxten är fortsättningsvis mycket stark, vilket ger vid handen att sysselsättningsläget inte kommer att förbättras dramatiskt.
Ändå ser utsikterna för regeringens mest krävande löfte, halveringen av arbetslösheten under mandatperioden, relativt goda ut, eftersom sysselsättningsutvecklingen tenderar att följa den allmänna ekonomiska tillväxten med en eftersläpning på ett eller två år. Små eller obefintliga löneökningar de senaste tre åren och den ökade flexen på arbetsmarknaden gör att Finland i europeisk västjämförelse inte längre kan kallas ett högkostnadsland.
En titt på de demografiska trenderna ger också anledning att tro att arbetslösheten inom 10–15 år kommer att förbytas i arbetskraftsbrist. I stället får Finland ett pensionsproblem.
Det är dock en finansiell snarare än en social fråga och kanske lättare att hantera politiskt.
Konsumenterna verkar inte känna någon större fruktan, tvärtom. Den livliga julhandeln är bara ett av tecknen på att hushållen fått tillbaka framtidstron. Ett annat är återhämtningen på bostadsmarknaden. Ekonomin verkar faktiskt må bättre än indikatorerna visar. Är det alltså möjligt att indikatorerna visar fel? Det förefaller vara så. Nya forskningsrön från USA visar att den officiella statistiken konsekvent överskattar inflationstakten, kanske med så mycket som en och en halv procentenhet varje år. Det här skulle betyda att den reella ekonomiska tillväxten är lika mycket snabbare. I så fall kanske Finlands BNP i år inte ökar med 4,5 procent utan med 5–6 procent. Och produktionsfallet under depressionen i början av 90-talet var kanske inte så brant som siffrorna antyder.
En orsak till felvisningen är konsumenternas föränderliga beteende. Statistikernas modellkorg för medelkonsumenten kan inte ändras i takt med det föränderliga köpbeteendet. När potatisen är dyr köper man i stället mer rovor, när laxen är billig minskar efterfrågan på strömming.
Julhandelns high-tech-favoriter ger exempel på hur svår Statistikcentralens uppgift är. Kan man överhuvudtaget jämföra en dator som i dag säljs för 10 000 mark med en som kostade lika mycket för tio år sedan? Med en satellit-TV-mottagare kan man nu ta ner långt fler kanaler än för fem år sedan. Det här ökar konsumenternas välstånd – åtminstone i ekonomisk bemärkelse – men det är svårt att mäta med hur mycket. För några år sedan var mobiltelefonen en lyxvara, nu har var fjärde finländare en yuppienalle. Statistiken hänger helt enkelt inte med.
Nu är Finland inte en likadan ekonomi som USA. Många av de faktorer som bidrar till att den amerikanska inflationstakten överskattas är svagare här. T.ex. är konkurrensen i detaljhandelsledet mindre, vilket gör det svårare för konsumenterna att ändra sitt köpbeteende. Skattetrycket är också högre, vilket minskar de absoluta prisskillnaderna medan alternativa varor och därmed benägenheten att ändra konsumtionsbeteendet.
Oavsett alla tänkbara statistikfel slog ändå Finland 1990–93 Europarekord i depression. BNP sjönk reellt med 13 procent, mer än i något annat västligt land under efterkrigstiden. De tre senaste åren har återhämtningen varit lika stark. Efter en spurt under sista kvartalet blir tillväxten i år t.ex. klart över 4 procent, en siffra som de kontinentala EU-länderna bara kunnat drömma om.
Till och med statsfinanserna har fåtts under kontroll. De kan långt ifrån betecknas som goda, särskilt med beaktande av det goda konjunkturläget, men det skymmer inte det faktum att det offentliga lärt sig leva med 15 procents öppen arbetslöshet. När det därvidlag blir bättre ökar utrymmet för skattesänkningar, det allra viktigaste med tanke på företagsamheten och viljan att utbilda sig.
Stabiliseringen har skett parallellt med en extremt försiktig penningpolitik från centralbankens sida. Med facit i hand kan man säga att räntorna borde ha sänkts mycket tidigare och snabbare än vad som var fallet. Men efter 1993 har det viktigaste ändå varit att återställa förtroendet för den finländska ekonomin, och nu kan man faktiskt tro att inflations-devalveringscykeln äntligen är bruten. I år har allmänhetens inflationsförväntningar kommit ner till den faktiska inflationens nivå. Det är fullkomligt unikt.
Nästa år kommer Finland att klara samtliga Maastrichtkriterier för valutaunionen, möjligen med undantag för statsskuldens omfattning i förhållande till BNP.
Det är viktigt, för 1997 är ju det år på basen av vilket EMU-deltagarna sållas ut våren 1998. Finland kommer med all sannolikhet att vara med i den gruppen, ifall inte regeringen Lipponen faller och ersätts av en mer euroskeptisk kombination som anammar den svenska vänta-och-se-linjen. En sådan regering, på majoritetsbas, är dock svår att föreställa sig med riksdagens nuvarande sammansättning.
EMU kommer att överspegla hela den europeiska ekonomin nästa år. Toppmötet i Dublin före jul visade den oerhörda beslutsamhet med vilken de kontinentala EU-ländernas regeringar närmar sig projektet.
Samma beslutsamhet kommer marknaderna förmodligen också att visa då valutaunionen skall testas. Det verkligt turbulenta skedet kommer att inträffa hösten 1998, efter att deltagarländerna nämnts och de nationella valutornas paritet mot euron offentliggjorts. Från början av 1999 skall växelkurserna ju vara oåterkalleligen spikade, och halvåret innan blir det lockande att testa dem. Särskilt farligt blir det om den allmäneuropeiska tillväxtpuffen som väntas komma nästa år blir kortvarig.
Vikande konjunkturer på kontinenten skulle naturligtvis också innebära ett bakslag för den utrikeshandelsberoende finländska ekonomin. Trösten är att exportmarknaderna knappast kan bli sämre än 1993–94, då Finland noterade alla tiders förbättring i utrikesaffärerna. Och Finlands priskonkurrenskraft är fortsatt mycket god.
Det är klart att Finlands EMU-ambitioner är starkt politiskt motiverade. Balansen mellan ekonomiska för- och nackdelar är långt ifrån klar, inte minst därför att det ännu är osäkert huruvida också Sverige kommer att delta bland de första.
Övergången till euro innebär i varje fall en betydande strukturomvandling i ekonomin, där det finns både vinnare och förlorare.
Kloka företag, fackförbund och andra beslutsfattare förbereder sig ändå i god tid för de förändrade omständigheterna. De som anpassar sig klarar sig bättre än de som håller fast vid föråldrade, stela strukturer. Ju mer sektorvis anpassning, desto lättare har den finländska ekonomin som helhet att klara sysselsättningen under omvandlingsfasen.
Det här gäller vare sig man är för eller emot EMU. Det väsentliga att märka är den stora och ökande sannolikheten för att euron verkligen kommer – också till Finland.