Det mullrar tyngre i Moskva allt eftersom Natos planer på en östutvidgning framskrider. Den senaste veckan har president Jeltsin, säkerhetschefen Lebed och försvarsminister Rodinov alla varnat för följderna. Rodinov talade rentav om att ett nytt kallt krig hotar.
Västmakterna verkar ändå ha gett sig den på att utvidga Atlantpakten till åtminstone Polen, Tjeckien och Ungern. Principbeslutet fattades i praktiken redan 1991, det skall välsignas i december och de lyckliga bland dussinet ansökande nämnas i sommar, troligen vid ett toppmöte i Paris den 6 juni.
Ryssarna kan inte stoppa processen. Det låter inte särskilt trovärdigt att hota med ett nytt kallt krig i ett läge då den ryska ekonomin hålls igång av exporten och västliga krediter.
Rysarna är medvetna om detta, och fortsätter dialogen med Atlantpakten – denna vecka skall general Lebed besöka Natos högkvarter i Bryssel. Det verbala vapenskramlet skall snarast ses som ett försök att utverka ett så högt pris som möjligt.
Det handlar om tre kriterier: inga utländska trupper eller kärnvapen får stationeras i de nya medlemsländerna, Ryssland skall få insyn i alliansens interna beslutsfattande, och Nato skall formalisera sin specialrelation med Ryssland genom en s.k. charta.
Vad gäller Natos infrastruktur är de ryska kraven lätta att tillmötesgå. Varken Natos ledning eller något nuvarande medlemsland är intresserade av att basera trupper i något nytt medlemsland. Taktiska kärnvapen finns överhuvudtaget inte längre inom Nato.
Ryssland ges dock knappast ökad insyn i Atlantpaktens beslutsprocesser. Det skulle i praktiken leda till ryskt medinflytande. Ryssland har emellertid ända sedan juni 1994 haft särskilda konsultationsrättigheter.
Förmodligen kommer Nato däremot att gå med på chartan. Den blir emellertid under inga omständigheter juridiskt bindande, bara en politisk deklaration.
Knäckfrågan är om chartan skall undertecknas före eller efter att Nato tillkännager urvalet av nya medlemmar. Sker det efter blir ryssarna sårade, sker det före kan det tolkas som att Ryssland trots allt har ett direkt inflytande. I förlängningen ger det mer vatten på kvarnen åt alla dem som anser att Natos utvidgning innebär en ny uppdelning i intressesfärer i Europa – rentav en av Molotov-Ribbentrop-pakt.
Sådana röster hörs framför allt i de tre baltiska länderna, som är chanslösa för Nato-medlemskap under överskådlig tid. Deras Natoiver ser rentav ut att stänga dörren för dem också till EU, eftersom det är så uppenbart att de betraktar unionen som en köksingång till Atlantpakten.
Balterna fick nyligen förståelse på ett aningen överraskande håll. I intervjun i Daily Telegraph sade Lebed bl.a. att han finner det märkligt att alliansen vill uppta som medlemmar centraleuropeiska länder utan uppenbara säkerhetsproblem, medan medlemskap samtidigt förvägras balterna, som ju objektivt sett är i större behov av trygghetsgarantier.
Generalen har rätt, men lämnade förstås osagt att hindret för balternas Nato-medlemskap är Rysslands totala motstånd.
Detta kan Nato inte öppet erkänna. Att Ryssland har vetorätt mot vissa länders säkerhetsval innebär ju att Ryssland tillerkänts en intressesfär i Centraleuropa.
Solidariteten med balterna uppgavs vara stor i väst. Men kan man förvänta sig att USA:s president erbjuder Chicago som pant för Tallinn? Kanske inte. Men lika klart är att balterna inte nöjer sig med att få öva sjöräddning inom Partnerskap för Fred som kompensation för nobbade säkerhetsgarantier.
Vad kan ryssarna då acceptera visavi Nato-utvidgningen? Antagligen ganska mycket. Grundinställningen har konsekvent varit mycket negativ, men tonen har varierat, bl.a. beroende på talaren och publiken. Regeringen har ändå rätt stor rörelsefrihet eftersom frågan inte alls är på tapeten i rysk inrikespolitik.
Den ryska ledningen hävdar att utvidgningen är ett tecken på en latent fiendebild, en relikt från kalla kriget. Analysen stämmer, men har inte väst rätten att vidta de mått och steg som anses påkallade? Ingen kan ju förneka att Ryssland befinner sig i ett labilt läge och att hotbilden från öster kan skärpas. Utvidgningen kopplas ju dessutom inte till någon upprustning. Överhuvudtaget verkar ryssarna inte ha insett hur defensivt Nato är till sin själva grundnatur.
Däremot har de rätt i att de blivit aningen bedragna. Utvidgningen strider mot andan – om inte mot bokstaven – i CFE-avtalet från 1990 om nedrustning av konventionella vapen. Vid Tysklands återförening gavs dåvarande Sovjet också ett löfte om att Nato inte skulle flytta fram positionerna österut. Dumt nog bad Gorbatjov och Sjevardnadze inte om att få det på papper.
Det verkar ändå som om ryssarna inte är så mycket emot Natos utvidgning som emot Nato i sig. Organisationen uppfattas som en spegelbild av Warszawapakten, som borde ha gått samma öde till mötes efter att Berlinmuren föll.
”Nato är en produkt av det kalla kriget. Hur skulle vi kunna se det på annat sätt om en armé som är många gånger mäktigare än våra styrkor i väst närmar sig våra gränser?”, undrade försvarsminister Rodinov förra veckan. Han lovade vidta ”erforderliga åtgärder”.
Nato är en ständig påminnelse om att Ryssland förlorade kalla kriget och samtidigt sitt imperium. Status och prestige är oerhört viktiga för ryssarna. Det skapar sina problem, men ger nu Nato en möjlighet att med symbolhandlingar blidka den ryska oron. Fullt medlemskap i G-7gruppen är en möjlighet.
Ibland undrar man ändå om de västliga ledarna verkligen tänkt igenom utvidgningsprocessens syfte. Uppfylls verkligen avsikten att stärka säkerheten i Europa i allmänhet och för de nuvarande medlemmarna i synnerhet?
Det som gjort Nato till en så framgångsrik och effektiv allians bottnar i säkerhetsgarantierna i Washingtonavtalets artikel 5: ett angrepp på ett medlemsland skall uppfattas som ett angrepp på dem alla.
För tillfället pekar Nato emellertid inte ut någon potentiell fiende, och gör säkert allt för att slippa göra det i framtiden. Man kan rentav hävda att Nato troligen inte skulle finnas idag om det inte varit för Gulfkriget, som ledde till att Frankrike äntligen erkände att Europas säkerhet inte kan tryggas utan USA, samt krisen i Jugoslavien som gav en handfast uppgift.
Nato har nu blivit fästpunkten för det oerhört komplicerade nät av säkerhetsorganisationer och -avtal som finns: OSSE, EU, WEU, PFP, NACC, Europarådet, Ifor, CFE. Bara Nato har den fysiska kapaciteten att ge trovärdighet åt stora åtaganden. Men medan pakten sysselsätter sig med brandkårsuppdrag är risken att huvuduppgiften glöms bort – inte av soldaterna men kanske av politikerna.
Likaså innebär ett utvidgat Nato också ett utspätt Nato. Med nya medlemmar i öst flyttas en del potentiella konflikter innanför alliansen – Rumänien/Ungern, Slovakien/Ungern, Bulgarien/Turkiet etc. I det läget är Nato inte längre en försvarspakt utan en organisation för kollektiv säkerhet.
Rädsla för ”instabilitet” är ett alltför abstrakt begrepp för att kunna skapa solidaritet mellan länderna. Vad Nato behöver för att överleva är – tyvärr – en fiende. Skall Ryssland verkligen göra den tjänsten?