Det finns ingen krigsrisk att tala om i Sveriges närområde, även om utvecklingen i Ryssland ger anledning till viss oro. Det konstaterar den parlamentariska försvarsberedningen i sin senaste rapport om säkerhetspolitiken.
Rapporten andas en aningen ökad pessimism angående Sveriges säkerhetspolitiska läge, även om slutsatserna fördunklas av parlamentarikernas käbbel och högstämda retorik. Klokt nog har ändå en ny säkerhetspolitisk kontrollstation bestämts för nästa år, vid sidan av den som prickats in för 1998.
Rapporteringen gör synligt iakttagelsen att revisionen av CFE-avtalet tillåter Ryssland att kraftigt öka mängden trupper i Baltikums omedelbara närhet. Ryska armén kan fördubbla sina styrkor i Pskovs militärområde, efter att det brutits ut ur den norra flanken. Teoretiskt kan Ryssland nu förlägga bl.a. 1800 stridsvagnar och 2400 artilleripjäser alldeles vid gränsen till Estland och Lettland.
Detta är naturligtvis obehagligt för balterna, men förändrar inte väsentligt deras militärstrategiska läge – ryssarna har ju redan tidigare haft alldeles tillräckligt med vapen på deras bakgård. Strategin är inte heller det enda som styr de ryska truppdisponeringarna, något så alldagligt som bostadsbrist är idag en mycket viktigare faktor.
Tjetjenienfallet har försvårat tolkningen av rysk militärpolitik. Signalerna är motstridiga. Kriget har visat Moskvas beredskap att använda militär makt till hög politisk kostnad. Men det har också pekat på förvirring och låg moral på alla nivåer i det militära maskineriet.
Ryssland presenterar troligen inom kort en ny militärdoktrin. Intressant blir att se om Jeltsins löften om ett avskaffande av värnplikten fullföljs, och om markeringarna om försvar av etniska ryssars intressen i det ”nära utlandet” förblir en uttalad prioritet.
Hotbilden är vad som sägs styra svensk försvarspolitik. Sedan 1992 har analysen varit att Ryssland – den enda potentiella fienden i svensk försvarsplanering – inte är kapabelt att starta krig mot Sverige inom tio år, ens om viljan till det av någon anledning skulle uppstå. På det baseras den kraftigaste avrustningsplanen i Sverige sedan 20-talet. Ännu 1935 bedömde den svenska regeringen att det inte fanns risk för storkrig i Europa på ett decennium.
Försvarsplan 97 utgår från att försvarsutgifterna skall minskas med 4 miljarder kr årligen till år 2000. Eftersom största delen av försvarsbudgeten är inlåst i fasta kostnader drabbar nedskärningarna mobiliseringsberedskapen hårt. Den stående hären läggs i praktiken i malpåse: de tolv eller tretton krigstida armébrigader som föreslås bli kvar skulle vara insatsberedda tidigast ett år efter att de säkerhetspolitiska oraklen tänt vårdkasarna.
Försvarsminister Thage G. Petersons utspel om att skrota personminorna passar väl in i bilden. Det är lätt om man kan räkna med 300 kilometer minerat finländskt och norskt territorium mellan sig och ryska gränsen.
Av sådana symbolfrågor är regementsdöden den viktigaste. Många landsändar är beroende av de arbetsplatser som försvaret tillhandahåller, och ÖB har litet att sätta emot det militär-kommunala komplexet.
Delegationerna köar utanför Petersons tjänsterum för att tala för just sina regementen, flygdivisioner och flottbaser. En del kan också räkna med framgång, framför allt centerledda kommuner som kan hänvisa till den socialdemokratiska minoritetsregeringens beroende av stöd av partiet. Var ett regemente är förlagt är inte alltid så viktigt, men eftersom ÖB gjort upp sin nedläggningslista efter effektivitetskriterier, så bäddar ändringar av listan för framtida nya sparbeting.
Sveriges roll i nordisk säkerhetspolitik har traditionellt varit ankarets. Den betydande försvarskapacitet som Sverige åtnjöt under kalla kriget bidrog starkt till att freda Norden från stormaktskonfrontationer. Huvudidén i denna s.k. nordiska balans var att Sverige skulle närma sig Nato ifall Sovjet aktiverat VSB-pakten med Finland.
Den nordiska balansen finns inte längre i sin ursprungliga form, men något liknande har uppstått i Östersjö-området, där Sveriges (och även Finlands) agerande har direkta implikationer på förhållandet mellan Ryssland och Baltikum.
Avgörande i sammanhanget är förstås den inrikespolitiska utvecklingen i Ryssland, USA och Nato, samt balternas eget agerande. Men ett centralt politiskt motiv för ett trovärdigt svenskt försvar är ju att bidra till stabiliteten i Östersjöbäckenet.
Sverige har naturligtvis ingen skyldighet gentemot Finland eller mot balterna att betala för deras trygghet, men däremot ett egenintresse av att inte skapa ett militärt vakuum som stormakterna önskar eller tvingas fylla. Det bästa försvaret är ju ett som aldrig behöver användas, och som är ett fungerande politiskt instrument.
Instrumentet blir betydligt trubbigare om de socialdemokratiska visionerna om Försvarsplan 97 förverkligas.
Den svenska försvarsplaneringen reser i själva verket frågan om resursbeviljningen verkligen är förenlig med ett fasthållande vid alliansfrihetspolitiken, särskilt ifall de internationella konjunkturerna dramatiskt skulle försämras. Så ser ekvationen tyvärr ut.