I ett halvår väntade den ryska säkerhetstjänsten FSB innan den lät PR-bomben brisera. På bästa sändningstid på onsdagen lät man TV:s kvällsnyheter visa hur svensken Peter Nordström och hans ryska uppgiftslämnare greps under nästan parodiska omständigheter, då 2 000 dollar byttes mot en trädocka innehållande en filmrulle.
Incidenten är unik. Västliga TV-tittare har ju i decennier begåvats med illustrationer av den sovjetiska underrättelsetjänstens misslyckanden från Wien till Washington, men ryssarna har aldrig tidigare visat upp en västlig agent med handen så djupt i syltburken.
Hämnden måtte vara ljuv för FSB, vars föregångare KGB och militära rival GRU genom åren fått bataljoner av egna underrättelseofficerare utvisade från Sverige.
Den svenska regeringen verkar ha tagits helt på sängen av det ryska avslöjandet. Efter att Nordström i slutet av februari åkte fast på marinmuseet i S:t Petersburg hade affären nämligen tystats ner, enligt uppgift för att president Jeltsin var mån om att inte skada relationerna till Sverige. Nordström fick åka hem utan vidare straff, och det har ännu inte bekräftats om incidenten har något samband med att en svensk diplomat kort därefter lämnade sin postering i Ryssland.
Nordström har sagt att han befann sig i S:t Petersburg för att hitta ryska gäddrag för export till Sverige. Vi vet nu, på basen av uppgifter från en medlem i svenska riksdagens underrättelsenämnd, att Peter Nordström var knuten till den militära underrättelsetjänsten, närmare bestämt till det topphemliga Kontoret för Särskild Inhämtning, KSI, vars namn redan säger det mesta.
Vad han egentligen gjorde i Ryssland kan man bara gissa. Ryssarna betraktar honom som marinspion. Men kanske Nordström verkligen var mest intresserad av billiga fiskeredskap och blev duperad av KSI att agera kurir. Dock saknar det knappast intresse att Nordström tidigare haft en befattning som expert på undervattensfarkoster vid Försvarets forskningsanstalt, och nu är anställd vid Celsius, det svenska försvarsindustrikonglomeratet.
Just angående ubåtskränkningarna kan man ju av uttalanden från svenska officerare utläsa att de mest graverande bevisen mot Sovjetunionen/Ryssland bygger på strikt hemliga källor – vad de nu är värda.
Frågan är nu varför ryssarna valde att ge fallet offentlighet. Har FSB egna agenter i Sverige på väg att avslöjas? Är det en varning åt tredje makt? Har underrättelseetablissemangets politiska inflytande ökat?
Hur som helst har FSB lyckats sätta den svenska regeringen ordentligt på pottan. I intervjuerna i onsdags kunde de ansvariga ministrarna bara fåraktigt säga ”ingen kommentar”. Regeringen hade inte ens informerat alla oppositionens partiledare.
Med facit i hand hade det kanske varit förståndigt att genast i februari meddela att en svensk medborgare utvisats från Ryssland efter brottsmisstanke. Då hade svenska regeringen med en viss trovärdighet kunnat förneka att han sysslade med spionage för Sveriges räkning. Nu blev det omöjligt – men ändå tog man handen från Nordström på ett sätt som strider mot hederskodex i branschen.
Till skillnad från exempelvis finländarna har svenskarna traditionellt skött kontraspionaget med mycket hög profil. Det har förekommit talrika massutvisningar av öststatsspioner, kopplade till fördömanden av all hemlig underrättelseverksamhet. Svenska politiker har alltså svårt att förklara varför den egna underrättelsetjänsten skickar ut egna agenter.
Underrättelseverksamhet är ändå inget man behöver moralisera om. Det bekämpas bäst med kontraspionage, straffrättsliga åtgärder och hot om diplomatiska konsekvenser. Spionage har dåligt rykte, men kan också ses som en perverterad form av förtroendeskapande verksamhet. Bättre kännedom om omvärlden gör besluten mer rationella. KGB lyckades till exempel i början av åttiotalet stilla politbyråns bisarra misstankar om att väst förberedde ett blixtkrig mot Sovjet.
Att Sverige fortsätter spionera på Ryssland förvånar inte. Tvärtom talar sakliga skäl för att den svenska underrättelseverksamheten i Ryssland ökat kraftigt de senaste åren. Osäkerheten om vad som försiggår hos den östliga grannen är större än under Sovjettiden, samtidigt som förutsättningarna för spionage har förbättrats när samhället öppnats. Omvärlden måste öka sin kunskap om Ryssland med de medel som står till buds.
Givetvis gäller detsamma också Finland, även om underrättelseverksamheten här omges av tätare dimridåer och mer cyniska dementier än i förmodligen något annat västligt land. Men givetvis förlitar inte heller Finlands politiska ledning sig enbart på information från öppna källor.
Nordström-affären kunde ses som bara ytterligare ett kuriosum i det svensk-ryska spionagets sekellånga annaler, ifall det inte hade så tydliga säkerhetspolitiska implikationer.
Sverige är som bäst i färd med att besluta om det mest radikala avrustningsprogrammet sedan 1920-talet. Förespråkarna för minskade försvarsanslag säger att krigsrisken minskat och att man kan vara säker på en varningstid på något eller några år.
Tanken är att orakel på försvarsstaben, i utrikesförvaltningen och i underrättelsetjänsten i tid skall varna för en förändring i lägen som påkallar höjd beredskap. I så fall måste de få redskapen att försöka. Om Nordström-affären leder till att Sverige minskar sin underrättelseinsats mot Ryssland, så bör det få konsekvenser också för dimensioneringen av det militära försvaret. En bra spion, brukar man säga, motsvarar ju fem divisioner.