Skadeståndsprocessen mot 13 tidigare medlemmar i Sparbankernas Central-Aktie-Bank Scabs direktion slutade på torsdagen i ett fiasko för Statens säkerhetsfond.
Något annat var heller inte att vänta. I Scab-fallet har staten agerat som en klassisk rättshaverist väckt talan mot bättre vetande. Dumhet är nämligen ännu inte kriminaliserad och ovarsamhet bara i vissa avgränsade fall.
Helsingfors tingsrätt förkastade helt yrkandena mot tio av svarandena, och i bara två av över tiotals specifika kreditgivningsfall ansåg rätten att Christopher Wegelius och Veijo Laakso respektive Juhani Riikonen förfarit ovarsamt.
Det utdömda skadeståndet blev stort, över 10 miljoner mark, men utgör samtidigt bara en bråkdel av de ursprungliga yrkandena på totalt 3,4 miljarder mark. Ingen räknar väl heller med att de tre direktörerna, ens om utslaget håller i högre instanser, kan betala mer än en liten del av den summan.
Till råga på allt ålades staten att stå för svarandenas rättegångskostnader på 8,5 miljoner mk. Wegelius meddelade omedelbart att åtminstone han överklagar, så processen lär ta några år och miljoner till. Räkningen sväller, men statens fickor är som bekant djupa när det gäller.
Varje fall skall dock bedömas för sig. Många av de avslutade och pågående straff– och skadeståndsprocesserna mot bankdirektörer har varit fullt befogade.
Det gäller särskilt då det finns väl grundade misstankar om att svarandena drivits av personlig vinning, snarare än av oaktsamhet och överdriven riskvilja. Inom spar– och andelsbanksfälten finns talrika exempel på kreditansvariga som tagit mutor för att bevilja lån mot svaga säkerheter. I fallet STS-Banken är det också befogat att pröva om förre chefdirektören Ulf Sundqvist favoriserade sina släktingar i kreditgivningen.
Staten borde ändå inte driva civilprocesser vars syfte är att redan i sig utgöra ett straff. I Scab-fallet verkar det ha varit fallet. Efter att allmänna åklagaren inte funnit underlag för en straffprocess för trolöshetsbrott stillades allmänhetens begäran om rättslig prövning med ett civilmål, utsiktslöst men nog så spektakulärt.
Sanningen är att ansvaret för Scabs misstag försvinner in i ett töcken, där det är meningslöst att leta efter enskilda ”skyldiga”.
Wegelius föregångare Matti Ali-Melkkila, dog för egen hand och kan alltså inte längre nås ens av säkerhetsfondens jurister och revisorer. De lokala sparbankernas representanter i förvaltningsrådet snarast underblåste herrarna Wegelius & Riikonens expansionsiver. Bankinspektionen och Finlands Bank ingrep heller inte, trots att de rimligen förstod att en kreditexpansion på 25-30 procent per år är omöjlig med bibehållen portföljkvalitet.
Det är värt att märka att de utdömda skadestånden främst baserar sig på formella fel: de tre direktionsmedlemmarna protokollförde inte kreditbesluten i korrekt ordning.
Det var allvarliga misstag, men samtidigt kan man undra varför inte de externa och interna revisorerna eller Bankinspektionen ingrep. Scabs förvaltningsråd hade förstås alltid möjlighet att avskeda direktörerna. Man kommer inte undan intrycket att den vågade kreditgivningen var sanktionerad uppifrån ända tills förlusterna började materialiseras.
Det heter att Scab-byken måste tvättas i rätten så att skattebetalarna får veta vad som verkligen hänt och så att det hela inte kan upprepas. Man behöver en katharsis, en reningsprocess där bankkatastrofen förpassas till det kollektiva förflutna.
Men vad vet skattebetalarna nu som de inte tidigare visste? Nästan hela rättegången utspelades bakom lyckta dörrar, mot svarandenas uttryckliga önskan. De berörda ”kundhelheterna” fick inte nämnas, trots att alla visste att det rörde sig om Tampella, Interpolator och Union Mortgage. De båda förstnämnda har dessutom fallit i statens famn, så säkerhetsfonden skulle – om den så önskat – väl kunnat avstå från rätten till banksekretess.
När utslaget föll på torsdagen dristade sig lagman Kauko Huttunen att offentliggöra sina domskäl ”eftersom offentlighetsprincipen kräver det”. Huutunen kunde gärna ha sagt det redan då processen började.
Allmänt taget är skadeståndsprocesser otillfredsställande redskap för utredningar, eftersom de rör sig inom snäva juridiska parametrar. Formalia och detaljer var ju inte det stora problemet i Scab, utan hela affärsstrategin.
Den riktiga vägen hade varit en offentlig hearing, som resulterat i en vitbok om Scab. Om staten avstått från skadeståndstalan hade direktörerna sannolikt varit mer öppenhjärtiga, vilket kanske gett vägkost för de nödvändiga reformerna av lagstiftningen och Finansinspektionens verksamhet. Nu föredrog man att blicka bakåt i stället för framåt.
De senaste fyra åren har Scab-direktörerna löpt gatlopp i medierna och ansatts av statens hela resursarsenal. Kanske lär det andra höga chefer att vara försiktiga med sina bolags pengar. Men risktagning hör också framöver till all affärsdrift. Vem är villig att ta ansvarsfulla jobb i näringslivet om resultatet kan bli att staten till slut försöker ta av dem hus, hem och heder.