Mottagandet då Helmut Kohl i lördags besökte Krakow var mer än hjärtligt; den tyska förbundskanslern närmast stormades av en upprymd allmänhet. Det var finalen på ett tredagars statsbesök som präglades av samförstånd. De polsk-tyska relationerna har aldrig varit bättre, försäkrade båda parter.
Nog för att Kohl kom med presenter. Tyskland, lovade han, gör allt för att Polen skall vara medlem av både EU och Nato år 2000. Gränsformaliteterna, som blivit olidligt långsamma i och med EU:s Schengenregim, skall ses över. Och Bonn fortsätter uppmuntra tyska investeringar i Polen.
Tyskland är redan Polens största handelspartner, och i år är böckerna i balans: faktureringen i vardera riktningen uppgår till över 30 mrd D-mark. Därtill kommer gränshandeln med bensin, cigaretter, kläder och förlustelser, som inbringar minst 3 mrd till den polska valutareserven.
Rundfrågningar visar att polackerna nu ser mer positivt på tyskarna än på något annat grannfolk. Tacksamheten är stor för den hjälp som kommit från Tyskland, och nya personliga kontakter har raserat fördomar på båda sidor.
Så snabbt kan saker ändra sig. Ännu 1991 meddelade 46 procent av polackerna att de ogillar tyskar. Varannan tysk sade sig ha en övervägande dålig bild av polacker i gemen.
Den traumatiska historien spelar så klart in, men motsättningarna hölls också medvetet vid liv av regeringarna. De polska kommunisterna piskade upp rädsla för tysk revanschism för att stärka sin egen ställning, med argumentet att bara alliansen med Sovjet kunde garantera Polens efterkrigstida erövringar av tyskt territorium. DDR-regimen fruktade smitta från de polska experimenten med liberalisering, och underblåste fördomarna mot polackerna som svarthandlare och dagdrivare.
Först i samband med återföreningsavtalet 1990 erkände Tyskland Oder-Neisselinjen som Polens västgräns. Samtidigt tillerkände Polen den tyska minoriteten i landet kulturella rättigheter. Antalet Polentyskar uppgår nu till över 300000, trots att hundratusentals utvandrat de senaste tjugo åren.
Det post-kommunistiska Polen har visat sig förvånande självsäkert i relation till Tyskland. Polen, med 38 miljoner invånare, är förstås ett stort land och rädslan att köpas upp av den stora grannen är betydligt mindre än i exempelvis Tjeckien.
Tysklands Polenpolitik betingas delvis av dåligt samvete, men framför allt av det nationella intresset. En EU- och Natoutvidgning österut flyttar Tyskland från den geografiska periferin till mitten, och östliga EU-medlemmar graviterar oundvikligen mot Berlin snarare än mot andra västliga huvudstäder.
Men allt är inte maktpolitik. En västintegration av Centraleuropa behövs för att desarmera potentiella oroshärdar framför Tysklands dörr. Välståndsklyftan är smalare än vid Finlands östgräns, men migrationsbenägenheten oändligt större. Minst en miljon polacker uppskattas redan nu av och till arbeta i Tyskland, de flesta utan arbetstillstånd.
I fråga om Natoutvidgningen har Tyskland (tillsvidare) stöd av amerikanerna, men svårare är att infria löftet om snabbt EU-inträde. Och det är inte bara frågan om EU:s interna maktkonstellation som står i vägen. EU har helt enkelt inte råd att ta in de centraleuropeiska länderna utan att se över sina egna regler.
I dagens läge kunde enbart Polen räkna med ett årligt nettobidrag från Bryssel på över 50 mrd mk, och Centraleuropas antikverade agrarsektor skulle göra Unionens gemensamma lantbrukspolitik helt ohållbar. Dessutom förmår de centraleuropeiska länderna, trots låga löner, inte på en tid konkurrera på en gränslös europeisk marknad.
För Centraleuropa, liksom för Finland, är den stora lockelsen med EU ändå den implicita säkerhetsgarantin medlemskapet innebär. Det betyder att någon form av övergångsregim gällande lantbrukspolitiken och den fria rörligheten för kapital och arbetskraft är både tänkbar och önskvärd. Även så är en utvidgning till sekelskiftet orealistisk. Medlemskapsförhandlingarna kan inte börja förrän efter EU:s regeringskonferens som säkert drar in på år 1997, och de tar säkert betydligt längre än de två år som behövdes för Eftakvartetten.