Svarta Afrika är världsekonomins fattiglapp, och det blir bara värre. I de flesta länder söder om Sahara är nationalinkomsten per capita lägre nu än då de blev självständiga på 60-talet.
1960 var Sydostasien bara marginellt rikare än Afrika; nu är medelin- komsten där fem gånger högre. 1960 hade Ghana högre BNP per capita än Sydkorea; i fjol tjänade ghananerna i snitt 390 dollar, medan medel- koreanen kom upp i 9700 dollar. I Zambia har 25 år av afrikansk socia- lism under Kenneth Kaunda följd av fem års marknadsreformer under Frederick Chiluba drivit ekonomin så i botten att det nu skulle ta 30 år med 4,5 procents årlig tillväxt för att lyfta nationalinkomsten tillbaka till 1960 års nivå. 1985–95 minskade BNP per capita i Zambia med i medel- tal 0,8 procent årligen.
Socialistiska experiment, korruption, politisk och etnisk instabilitet har alla bidragit till Afrikas misslyckande. Därtill kommer befolk- ningsexplosionen: kulturen, fattigdomen och de svaga sociala skyddsnä- ten tvingar afrikanerna att skaffa sig många barn. Omvärlden har nästan gett upp. Biståndet minskar, och av de kommersiella investeringsström- marna riktar sig bara 4 procent till Afrika, huvuddelen därav till Syd- afrika och oljerika Nigeria.
Befolkningsexplosionen är inte farlig därför att Afrika skulle vara överbefolkat. Med några undantag, som Nigeria, Rwanda, Burundi, och Malawi, finns det gott om plats. I t.ex. Zambia är befolkningstätheten mindre än i Finland. Huvudproblemet är att arbetsmarknaden, skolorna och hälsovården inte kan svälja de ständigt ökande skarorna.
Ändå finns det gränser för naturens bärkraft. Tropikerna är inte det agrara paradis som många européer tror. Det finns nog gott om sol, men växlingarna i vädret gör all odling besvärlig. Årstiderna växlar mellan torrperioder, då ingenting växer, och regnperioder som sköljer bort humusämnena. Tropiska jordar är näringsfattiga och känsliga för erosion.
Det här kan stävjas med modern teknik. I de flesta länder i södra och östra Afrika finns storskaliga farmer som framgångsrikt odlar både sta- pelvaror som majs och vete för den lokala marknaden, och allt från kaffe till grönsaker och blommor för export. Men de flesta av dem styrs av utlänningar – numera särskilt vita sydafrikaner och zimbabwier – med tillgång till kapital och know-how.
Farmerna behövs för exportinkomster och städernas livsmedelsför- sörjning, men de inhemska bönderna med sina primitivare metoder har svårt att klara sig i konkurrensen. I byarna drar man sig tillbaka till självhushållning, bort från kontantekonomin. Bristen på köpkraft gör i sin tur att ingen vill satsa på produktion för hemmamarknaden. Afrika avindustrialiseras i snabb takt.
Landsbygden har varit förfördelad under hela självständighetsperio- den. Missnöje bland stadsbefolkningen är särskilt farligt för de styrande, och därför har afrikanska regeringar hållit matpriserna i städerna nere på bekostnad av böndernas utkomst. Likaså har en oproportionerlig andel av budgeterna gått till universitet och avancerade kliniker, i stället för till byskolor och vaccineringskampanjer.
Afrikanerna har reagerat rationellt och strömmat till städerna. Ett skjul i slummen ger trots allt bättre livsutsikter än en hydda i hembyn.
Livet i tropikerna är ohälsosamt. En närmast osannolik mängd sjuk- domar hotar människor och djur. Varje zambier man talar med har för- lorat någon familjemedlem i Aids. I Zambia är 24 procent av den sexuellt aktiva befolkningen HIV-positiv, säger Virginia Bond, socialantropolog vid universitetet i Lusaka.
Men Aids tömmer inte Afrika på folk. Epidemin kommer att stabilise- ras, troligen någon gång kring 2010. Enligt Bond har ungefär 30 procent av befolkningen i Zambia immunitet mot Aids.
Det stora hotet mot den afrikanska folkhälsan är inte Aids, utan tradi- tionella smittosamma sjukdomar som malaria, TBC, kolera, dysenteri, sömnsjuka, bilharzia, tyfus, trakom, polio, rödsot, gulsot, spätelska – för att inte tala om luftvägs- och maginfektioner som i väst är lätta att behandla. HIV är bara en smitta bland många – dessutom en som dödar först på 5–15 års sikt, då ett bett av en malariamygga kan vara fatalt inom två dygn.
I Afrika är arbetstakten långsam. Men vad annat kan man vänta då nästan hela befolkningen bär på svåra infektioner? Sjuka människor är trötta, trötta är fattiga, och fattiga har svårt att försvara sig mot ny smitta.
Det är en ond cirkel, både för individen och för samhället.
Många av de tropiska sjukdomarna kan botas med billiga läkemedel, de flesta andra kan förebyggas eller hållas under kontroll. Det är t.ex. ovanligt att européer med god grundkondition dör, eller ens smittas, av malaria i tropikerna. Ändå diagnosticeras 500 miljoner fall årligen, varav 90 procent i Afrika. I år dör 2,7 miljoner människor av sjukdomen. En stor malariakonferens nyligen konstaterade att kampen mot malaria går allt sämre. I allt flera länder har malariamyggorna blivit immuna mot bekämpningsmedlen, samtidigt som malariaparasiterna utvecklat mer motståndskraft mot de tillgängliga medicinerna och profylaktika: kinin, klorokin, meflokin, halofantrin, och fansidar.
Malariaforskningen får bara en bråkdel av de anslag som sätts på Aids, cancer eller astma. Läkemedelsföretagen är kyliga, trots att utsik- terna att hitta nya mediciner eller t.o.m. ett vaccin är goda. Medan en sista skrikets Aidsterapi kostar 100000 mk om året per patient kan den som utvecklar en malariamedicin inte hoppas få ut mer än någon tia per kur; de drabbade har helt enkelt inte råd med mer. 85 procent av zam- bierna har en köpkraft på mindre än en dollar (5,30 mk) om dagen.
När det gäller de smittosamma sjukdomarna står Afrikas hopp tyvärr till de globala klimatförändringarna. Om det blir så varmt att malari- amyggan, tsetseflugan och bilharzialarven kan etablera sig i Europa, USA och Japan tar det inte länge innan det kommer effektiva mediciner.