Förra veckan presenterade Näringslivets forskningsinstitut Etla en studie som konkluderade att en snabb och radikal sänkning av alkoholskatten skulle påverka statsfinanserna, handeln och sysselsättningen mycket positivt.
Resultatet var inte förvånande. Undersökningen hade nämligen beställts av Bryggeriförbundet.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Etla-forskarna, sade kritikerna, hade helt glömt kringeffekterna en sänkning av alkoholpriserna skulle leda till. De alkoholrelaterade skadorna uppgår redan nu till miljardbelopp, och eftersom människan är så funtad att hon köper mer av en vara om den blir billigare skulle vi få ännu fler fall av skrumplever, misshandel och arbetsdagar förlorade p.g.a. bakfylla.
Det betecknande är att båda sidorna i debatten använder mark och penni som huvudargument. Ekonomismen är en trosriktning på stark frammarsch.
Man kan givetvis betrakta alkoholfrågan ur ett snävt ekonomiskt perspektiv. Men både förbudsivrarna och spritliberalerna tenderar att blanda ihop äpplen och päron. De gör det eftersom de använder ekonomiska argument för att driva en uppfattning som är i grunden etiskt baserad.
Etla-utredningen missar genom att inte lyfta fram de kostnader en ökad alkoholförbrukning medför. Talar man om statsekonomin går det inte att frånse från dem, eftersom hälsovården i Finland är socialiserad och alla patienter bör behandlas oavsett om de genom sin livsföring bidragit till sina åkommor eller inte.
Men förbudsivrarna är också ekonomiska med sanningen. När alkoholskadorna sköts av sjukvården, socialväsendet och ordningsmakten uppstår ju sysselsättning och därigenom skatteintäkter, och den som blir arbetsoförmögen av sitt drickande upplåter sin arbetsplats åt någon annan.
Så här kan man fortsätta att räkna i all evighet.
Huvudproblemet är att alkoholen ses i en snävt statsekonomisk kontext. I Bryggarförbundets och deras motståndares argumentering verkar vi drinkare ha en identitet enbart som skattekällor och utgiftsposter för det offentliga.
En riktig ekonomisk analys tar avstamp i något helt annat. Sällan ser vi beräkningar över vilken ekonomisk nytta alkoholen medför. Men sådana kan faktiskt göras. Nästan allt man köper är förmånligt i den meningen att priset är lägre än det man vore beredd att betala. På torsdagen köpte jag en flaska enstjärnigt Ädelbrännvin på Alko. Den kostade 88 mark, men jag hade i det då gällande läget varit beredd att betala minst en hundralapp. Skillnaden på 12 mark är vad nationalekonomer plägar kallar konsumentens överskott. Det bästa av allt är att min vinst på 12 mark inte är någons förlust.
Ponera att alkoholskatten höjs med 20 mark så att flaskan kostar 108 mark. I så fall låter jag bli att köpa den. Jag har förlorat mitt konsumentöverskott utan att någon annan vunnit en penni. Världen har alltså blivit tolv mark fattigare. Någon – troligen många – är beredda att köpa också till det högre priset, och deras minskade konsumentöverskott kompenseras av den ökade vinst skattmasen gör, men mina tolv mark är för alltid försvunna.
Beroende på hur hög alkoholskatten är har jag råd att konsumera andra varor, t.ex. chokladkakor eller bostäder. Staten använder sina skatteintäkter exempelvis till att anställa miljövårdskonsulenter, officerare och poliser, men samtidigt förlorar Brunbergs och Puolimatka försäljning och behöver färre anställda. Skatter tas alltid någonstans ifrån och det har sina effekter. Inte ens det ekonomiska systemet är ett perpetuum mobile.
Poängen här är att högre skatter och därmed högre priser skapar ineffektiviteter. Våra konsumtionsmönster förändras så att vi inte använder pengarna så att de ger största möjliga konsumentnytta. På ekonomiska kallas detta ineffektivitet.
Jag kan ge ett konkret exempel. Förrförra sommaren åkte jag med katamaran från Tallinn till Helsingfors. Ombord såldes kuponger mot vilka man vid avstigning kunde lösa ut en kartong öl. När katamaranen anlöpte Olympiakajen körde en truck ombord med en pall kartonger, som sedan hivades ut genom en lucka till resenärerna på landgången. Ölet hade aldrig lämnat finländskt territorium annat än i skattehänseende.
Många av medpassagerarna hade uppenbarligen offrat en hel dag och betydande resekostnader för att spara några tior på spritinköpen. Skatter leder alltid till den här typen av snedvridningar, och är de så höga som för alkohol blir de särskilt iögonenfallande. Ur samhällsekonomisk synvinkel är trafik som bedrivs enbart för skattearbitragets skull ett gigantiskt resursslöseri.
Att förändra konsumtionsmönstret är ju precis vad staten vill med alkoholpolitiken. Man har haft en viss framgång i det, men inte så stor. Finländarnas alkoholkonsumtion är på europeisk medelnivå, trots att bara Norge har högre priser. En förklaring är att spriten kontinuerligt blivit billigare relativt sett. Alkoholskatterna har höjts mycket kraftigt genom åren, men de disponibla inkomsterna har stigit ännu mer. En arbetare behöver idag jobba kortare tid för att kunna köpa en flaska brännvin än hans farfar vid sekelskiftet. Det här säger mycket om hur stark den ekonomiska tillväxten varit. Det är också en illa bevarad hemlighet att alkoholpolitiken egentligen stryrts mer av statsfinansiella än av socialpolitiska hänsynstaganden. Den heliga treenigheten sprit, tobak och bensin har kommit till hjälp vid mången svår budgetmangling. Finansministeriets budgetavdelning och riksdagens nykterhetslobby är en oslagbar kombination.
Men det finns gränser. Då alkoholskatten höjdes radikalt 1993 började Alkos försäljning sjunka. I och med EU-medlemskapet lades alkoholskattesystemet därför om – i praktiken sänktes skatten – så att försäljningen igen kunde ta fart och skatteintäkterna ökade.
Det finns också många exempel på att planerade höjningar av skatterna på syndiga produkter skjutits upp för att inte lösa ut indexvillkor i viktiga löneavtal. Nu är det EU-medlemskapet och de ökande resmöjligheterna till Baltikum och Ryssland som sätter press på alkoholpolitiken. Prisinstrumentet har förlorat mycket av sin kraft då möjligheterna till privatimport förbättrats. Nästa steg är förmodligen en ökning av hembränning och yrkesmässig smuggling.
Alkoholpolitiken har betydande ekonomiska implikationer, och det är bra att de utreds. Men inställningen till förbud och frihet grundas på helt andra överväganden: personliga erfarenheter av den lycka och olycka alkoholen kan orsaka, synen på statens roll och individens frihet. De argumenten borde sägas rent ut, inte förkläs i ekonomistiska resonemang.