Håller Moskva på att konsolidera sin makt, eller kommer sönderfallet i Ryssland att ta ny fart? Och har Ryssland gett upp sin sexhundraåriga tradition av expansiva ambitioner? Tecknen är svårtydda.
Med andra världskriget nådde Ryssland, i form av Sovjetunionen, sin största territoriella utbredning någonsin. Intressesfären utsträcktes först till hela Öst- och Centraleuropa, sedan till Kina, Korea, Indokina, och slutligen även till en del länder i Latinamerika och Afrika vars härskare såg det som opportunt att orientera sig mot Moskva.
Men Rysslands krafter räckte inte för denna Griff nach der Weltmacht. I mitten av 70-talet började återtåget, 1989 gick Östeuropa förlorat och 1991 föll själva kärnan samman då Sovjetunionen upplöstes. Ryssland trängdes tillbaka inom gränserna från 1600-talet.
Därefter har splittringstendenserna fortsatt: Tjetjenien har i praktiken brutit sig ur den ryska federationen, medan Tatarstan, Jakutien och en rad andra delrepubliker nått långtgående autonomi. Detta har varit ett hårt slag, eftersom imperietraditionen är en nyckelkomponent i den ryska identiteten. Utbrytarrepublikerna ses av många ryssar som otacksamma, opportunistiska eller rentav som förrädare. Det färska utspelet om säkerhetsgarantier till Baltikum är bara ett uttryck för den här synen.
I det forna Sovjet jäser nästan 200 territoriella tvister, varav ett 30-tal gett upphov till väpnade konflikter. Också Ryssland är ovant med de nya gränserna, och har territoriella stridigheter med nästan samtliga grannar, såväl med andra forna sovjetrepubliker som med andra. Ur Moskvaperspektiv är bara gränsen mot Norge helt oomstridd. Ryssland har vuxit bara med hjälp av krig, och krigiska territoriella vinningar tar tid att konsolideras. Det var Peter den Store som i slutet av 1600-talet satte igång expansionen. Sibirien, Centralasien, Baltikum och Kaukasus erövrades under de följande två seklerna. Bytet av styrelseskick betydde ingenting. 1917–20 kuvade Sovjetmakten brutalt självständighetssträvandena i Ukraina och Kaukasus.
Efter andra världskriget fortsatte erövringarna. Sovjet tog tillbaka Baltikum och förvärvade östra Polen, Moldavien, Karpato-Ukraina och, av Japan, ögruppen Kurilerna. Inga fredsavtal slöts med huvudmotståndarna Tyskland och Japan, bara med Finland, Ungern, Rumänien och Bulgarien – också de under dubiösa former. Folkrätten ställer sig ju tveksam till erövringskrig.
Den senaste tiden har Moskva försökt spräcka gamla varbölder. Denna månad kom man överens om gränsen med Kina, en 300-årig tvistefråga. Med Japan är ett fredsavtal på gång, som kanske kan bilägga tvisten om ögruppen Kurilerna som Sovjet annekterade i augusti 1945.
Redan 4+2-avtalet om den tyska återföreningen 1991 innebar en de facto reglering av Tysklands gränser. Moskva fick solid inteckning på Kaliningrad-enklaven, den norra halvan av Ostpreussen där den tyska ursprungsbefolkningen 1945–48 utsattes för hundraprocentig etnisk rensing.
En lösning av de territoriella tvisterna är en förutsättning för att få fart på de centrala kommersiella relationerna. Boris Jeltsin spelar ändå högt: att ge upp land som erövrats med ryskt blod ger grovkalibrig ammunition åt nationalisterna. Att han vågar beror antagligen på att han inte avser ställa upp för omval.
Karelenfrågan, som igen aktualiserades under president Ahtisaaris Moskvabesök, skall ses i detta större perspektiv.
Karelen är idag helt ryskt, även de delar som erövrades av Finland 1944. Enligt Parisfreden är områdets statsrättsliga ställning helt klar. Men framför allt: till skillnad från Kaliningrad och Kurilerna har Karelen en lång historia som del av Ryssland. Redan vid freden i Nystad 1721 fick Ryssland ju Finland till Kymmene älv. I Finland uppfattas det kanske som underordnat, men inte i rysk debatt.
För tillfället finns i Finland ingen opinion att tala om för att Ladogakarelen, Näset, Petsamo och Salla skall återfås. Karelenromantiken har falnat och de flesta inser att projektet är orealistiskt. Det ekonomiska och politiska priset vore för högt. Detta är också Finlands officiella linje, och klokt så. Men vad händer om Ryssland drabbas av en ny våg av inre sönderfall, som leder till att den karelska republiken utropar självständighet och med modell från DDR begär förening med det välmående Finland? Har finländska politiker då mod att låta bli att ta för sig, särskilt om det i Moskva då inte finns någon med makt att lägga in veto? Rysslands expansionism är inte unik. Stater tenderar att expandera territoriellt då det uppstår vakuum i närheten. Men det finns en skillnad mellan Finland och Ryssland. Finland grundades som en nationalstat; statsidén bygger på att förena en viss nationalitet inom en stat och då den är fullbordad är man tillfreds. Ryssland har däremot en imperiehistoria, och i imperier skapar staten nationaliteten i stället för tvärtom. En del menar att Ryssland nu är på väg att omvandlas till en nationalstat, som ger upp imperieambitionerna och drar sig tillbaka till den etniskt ryska kärnan. Det vore betryggande för oss, men illavarslande för en del andra grannar. Det bor 20 miljoner rysktalande utanför Rysslands nuvarande gränser, framför allt i Ukraina, Kazakstan, Moldova och i Baltikum.
Rysslands omvandling till nationalstat går dock långsamt. Snarare verkar det som om man i Moskva lockas av en blandmodell. I en del riktningar appellerar man till den kulturella gemenskapen: slaviskheten, ortodoxin, det ryska språket som kommunikationsmedel, det gemensamma arvet från Sovjeteran. I andra driver man realpolitik baserad främst på ekonomiska intressen. Ryssland håller redan trupper i Tadjikistan, Georgien och Moldova, och har beväpnat både Armenien och Azerbaidzjan.
Ryssland verkar snarare bli en normal stormakt, med alla en sådans fel och brister men ändå med ett visst mått av förutsägbarhet och rationalitet.
I varje fall kan man som finländare ändå glädjas åt att Rysslands strategiska intresse alltmer riktas söderut, mot länderna kring Kaspiska havet där det finns olje- och gasreserver i klass med de kring Persiska viken. I finländsk riktning är Rysslands huvudintresse nu att bevara lugnet och stabilisera den egna ekonomin genom ökad ekonomisk samverkan. Gränsen mellan Finland och Karelen blir kvar, men den förlorar allt mer av sin praktiska betydelse.