I kväll (eller på grund av tidsskillnaden, ungefär då morgondagens Hbl droppar in genom brevluckan) tar den västerländska kolonialismen slut. Den sista betydande europeiska besittningen, Hongkong, återgår med sina 6,3 miljoner invånare till Kina efter 156 år.
Visserligen besitter Portugal pyttelilla Macao en bit västerut i ett och ett halvt år till, och Storbritannien, Frankrike och USA styr fortfarande några små, avlägsna och folktomma öar och strandremsor. Men i praktiken är avkolonialiseringen fullbordad.
Den inleddes i Latinamerika redan i början av 1800-talet, svepte över Afrika, Mellanöstern och Sydasien efter andra världskriget och nådde slutligen ryska Centralasien då Sovjet föll sönder. Man kan kanske försöka sig på ett bokslut.
Kolonialismen uppstod inte som någon ism i traditionell mening. Imperiebyggarna drevs sällan om ens någonsin av en ideologi, ifall spri- dandet av kristendomen inte räknas som en sådan. Den huvudsakliga drivkraften var från första början guldet, jakten på kommersiella möjligheter.
Den första europeiska kolonin i Asien etablerades 1510 av Portugal, i Goa på Indiens västkust. Året därpå ockuperade portugiserna Malacka och 1516 landsteg de i Kanton, Kinas stora sydliga hamnstad. Fem år senare reste Magellan spanska kronans anspråk på Filippinerna.
Den historiska bakgrunden till de här företagen var Konstantinopels fall 1453, som lett till att handelsrutterna österut, den s.k. Silkesvägen, skurits av. Den plötsliga brist på porslin, peppar, kryddor, silke som uppstod i Europa skapade möjligheter för dristiga och våghalsiga sjöfarare att skapa sig fenomenala förmögenheter. Conquistadorernas mål var att profitera på handeln med Orienten, inte att härska över Asien. Spanjorerna var kanske mer ivriga att kristna främmande folk än britter och holländare, men också för dem var Mammon viktigast när det kom till kritan.
I mitten av 1800-talet skedde dock en vindkantring.
Tekniska framsteg som maskingeväret, telegrafen, ångmaskinen och järnvägen började minska kostnaderna för att exploatera och administrera vidsträckta territorier. Från att tidigare ha nöjt sig med att kontrollera handelsposter vid kusterna började kolonialmakterna därför hugga för sig i inlandet; britterna tog det mesta av Indien, Burma och Malackahalvön, Holland den indonesiska arkipelagen. Slutligen styckades Afrika upp i konkurrens mellan de europeiska stormakterna.
I Asien var det bara Japan, Korea, Thailand och delar av Kina som undgick att komma under västerländsk överhöghet. 1800-talets expansiva imperialism var inte bara en följd av tekniska förändringar. Den byggde också på den nya tanken att kolonier kunde användas för att skapa förmögenheter, inte bara roffa åt sig existerande sådana. In i bilden kom så småningom också upplysningstidens framstegsfilosofi, Europas förmenta plikt att civilisera världen som imperialismens hovpoet Rudyard Kipling kallade den vite mannens börda.
Kolonialismen ökade handeln inte bara med, utan också inom Asien, och bidrog därmed till att skapa välstånd. Om detta ledde till en stegring i den allmänna levnadsstandarden är svårt att säga; klart är förvisso att merparten av asiaterna förblev minst lika fattiga som tidigare. Det är inte alltid lätt att tävla på världsmarknaden, och särskilt inte om man styrs av en kolonialmakt som hänsynslöst puffar sina egna varor. Konkurrensen med tekniskt avancerad västerländsk industri slog ofta ut inhemska näringsgrenar; det gällde exempelvis textilvävnaden och delar av jordbruket.
De västerländska kolonialherrarna bekämpade och avskaffade grymma och orättfärdiga seder och bruk som slaveriet, men grundade samtidigt plantager och faktorier där arbetskraften knappast hade det bättre. Kolonialmakterna tvekade inte heller att flytta omkring människomassor för att tillfredsställa skiftande behov av arbetskraft – det har resulterat bl.a. i de stora kinesiska minoriteterna i hela Sydostasien och i att det finns betydande indiska samfund från Fiji till Sydafrika och Trinidad till Malawi.
Obestridligt är ändå att imperialismen – särskilt under skedet efter senaste sekelskifte, då kolonialherrarna föredrog att hävda att de bara förvaltade områdena i väntan på att infödingarna skulle nå tillräcklig mognad – etablerade många av förutsättningarna för långsiktig tillväxt. Det byggdes broar och vägar, grundades skolor och universitet, hälsovården förbättrades, banker och fabriker öppnades och – framför allt – lagar och förordningar stiftades och domstolar inrättades för att se till att de efterlevdes. Furstarnas makt minskade, och i stället växte det fram en klass av bättre utbildade, ofta radikala politiker.
Det är knappast en slump att de asiatiska områden i Asien där den västerländska närvaron var minst påtaglig – säg Laos, Himalaya, Borneo, Nya Guinea – idag är de fattigaste. Kort sagt: Asien puffades in på vägen mot modernisering enligt västerländsk förebild. Var det, som helhet taget, en positiv utveckling? Valet är fritt. Som den senaste tidens debatt visat kan finländska historiker och samhällsvetare ju inte ens ena sig om saldot för Finlands ryska period.
Man kan förstås inte ta för givet att den västerländska modellen är överlägsen eller ens att föredra. Erfarenheten visar dock att lagbaserade politiska system tenderar att generera mer välstånd än system där makten kan utövas nyckfullt. På denna insikt bygger också dokument som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, vilka numera är i det närmaste universellt accepterade – om än inte efterföljda. Principen att varje individ har oantastliga rättigheter till liv, frihet och egendom har faktiskt uppfunnits inom den västerländska kulturen.
Idag återfinns världens mest dynamiska ekonomier i Asien, och politiker som stadsstaten Singapores grundare och starke man Lee Kuan Yew förklarar det med asiatiska värderingar. Därtill hör plikttrogenhet, lojalitet mot och ansvar för familjen, hörsamhet mot staten, sparsamhet och flit. Västerländska liberaler är förskräckta, men i själva verket ligger det hela inte alls långt från klassisk protestantisk etik. Ändå är det svårt att tala om asiatiska värderingar en dag som denna. Som samhälle och som ekonomiskt system står Hongkong nämligen så långt från Singapore man kan föreställa sig. Singapore är en halvdiktatur där friheten offrats på effektivitetens och ordningens altare; Hongkong är förmodligen den plats i världen där individens ansvar för sig själv hålls högst i aktning.
Det ekonomiska miraklet i Hongkong bygger naturligtvis i första hand på folket som bor där. Men utan det rättsliga system som inrättats och upprätthållits av britterna hade deras företagsamhet aldrig kunnat ge samma utdelning. En handelsplats som Hongkong kan inte klara sig om alla inte kan vara säkra på att uppgjorda kontrakt efterlevs.
Att Hongkong i ett och ett halvt sekel varit skilt från moderlandet har varit en förnedring för Kina, men nu då den moraliska oförrätten återställts borde kineserna kunna se pragmatiskt på slutresultatet. Här finns kanske en modell för hela Kina, och åtminstone ett bevis för att ekonomisk utveckling är möjlig med Kinas resurser.
För Storbritannien är överlämnandet av Hongkong ingen stor sak.
Ändå borde världen tillstå att ärendet har skötts med största finess, utan vare sig nationalistiska brösttoner eller kryperi inför Kina. Det är möjligt att britterna inte var de bästa tänkbara kolonialherrarna, men återtåget från imperiet har de skött snyggare än någon annan av de europeiska kolonialmakterna.